"Jag hade köpt en ny dyr....

...vinterjacka i en affär som hade speciellt urval av kläder. Jag var alltså ganska ensam om att ha denna jacka. Men när jag sedan en morgon stod där ensam vid övergångsstället, så såg jag en annan ensam man på andra sidan övergångsstället med exakt samma jacka. Där stod vi mitt i Stockholm ensamma vid en korsning med samma jacka. När vi sedan passerade varandra på övergångsstället kände jag att jag var tvungen säga Hej Hej! Mannen bara stirrade tillbaka. Av någon anledning kände jag tillhörighet med denna mannen bara för att vi hade samma ovanliga jacka!"

Detta hörde jag berättat av Roger Nordin som är ankare i Rix Morgonzoo. Han är väldigt stel och korrekt så historien blev otroligt kul och man kunde se scenariot framför sig.

Jag hade sedan detta samtalet med en klient. Vi pratade om olika grupp-tillhörighet. När är man en grupp och hur många olika grupper tillhör man? Min klient, som är gift med en tjej från Indonesien, berättade att om dom  möter ett annat par på stan med samma konstellation så hälsar mannen på honom. Bara för att dom båda har fruar från Asien! Jag frågade honom om han hälsade tillbaka eller höll sig undan denna påtvingade grupptillhörighet. Jo, jag hälsar tillbaka. Man dras liksom in i det, och hälsar utan att egentligen veta varför, sa han. Jag tycker att detta är otroligt fascinerande och underhållande på ett sätt. Alla som kör husvagn-husvagn hälsar. Husbil-husbil hälsar. Motorcykel-motorcykel hälsar. Vi finner en tillhörighet, en gemenskap med andra bara för att vi gillar samma saker eller har samma hobby. Resten av personligheten vet vi inget om, vi kanske t.o.m ogillar personens värderingar och beteende. Det roliga är att en husbil inte hälsar på en husvagn. Vi som  kört mycket husbil nere i Europa har märkt detta. Som inom en grupp finns det sedan subgrupper. 

På en arbetsplats bildar tex skitsnackarna en grupp. De positiva en grupp. Motionärerna en grupp. Stegräknarna en grupp. Rökarna en grupp. Blir en skitsnackare sedan trött på skitsnacket och vill försöka förändra sina gruppkompisar blir personen utstött ur gruppen och därmed utsedd som syndabock. Fågelmamman kastar ut den svaga fågelungen ur boet.

Vi kan tillhöra en grupp på arbetet, en grupp i byn eller staden där vi bor. Vi tillhör en grupp bland vännerna och en grupp på Friskis. Vi är med i kvinnogruppen, mammagruppen, vi-som-cyklar-till-skolan-gruppen, akademiker-gruppen, lågutbildade-gruppen, fina-bilar-gruppen, nybyggda-hus-gruppen, allergigruppen och ambitiös-gruppen.

Likadant med stereotyper. Vi ser en person, sätter in honom/henne i ett fack. Dömer. Analyserar. Sammanfattar och gör vår slutsats på hur hon/han fungerar. Likaså om du är på fest eller tillställning så hittar du snabbt som ögat likasinnade att hänga med. Detta har jag gjort mängder av gånger. Lika många gånger har jag också sedan bytt stereotypgrupp för att jag valde fel. "Min" grupp var tråkig. Men det kanske säger mer om mej än om gruppen....

C.

Bestämma eller Ömma...

Jag har en idol. Trots att jag snart är 40 år gammal så har jag faktiskt en idol. Han heter Ceasar Milan och är alla hundars representant. Han är en amerikansk mexare, två sombreros hög, kritvita tänder, bor i Californien och har en utstrålning som får Hollywood-skylten att välta. Jag kan nog till och med sträcka mej till att säga att jag avgudar honom. Varje gång Mannen som talar med hundar går på TV4-någonting (vem kan skilja alla TV4´s kanaler åt nu förtiden??) så sitter min man och jag som klistrade. Ceasars motto är alltid att det är ägaren det är "fel" på och inte hunden. Det handlar om vilka signaler man ger hunden och vilken energi man utstrålar. Det handlar om att vara en ledare. Att leda sin flock. Hundar överlever inte utan sin ledare utan blir villebråd utan säkerhetslina. Ibland skickar Ceasar in en Mentor-hund från sin flock som visar "problemhunden" var skåpet ska stå, och hur man uppför sig som jycke. Direkt ändrar den förvirrade/nervösa/aggressiva hunden sin attityd och följer sin ledarhund som kommit på besök. Hundar är som formbara varelser som gör som alla andra och framförallt som sin ledare. Ledaren har alltid rätt och föregår med gott exempel.

TÄNK om vi människor också hade funkat så! Detta tänker jag ofta på.
Men så här tänker vi:
- Vem är du som säger vad jag ska göra!?
- Vad ger dej rätt att bestämma över mej?
- Ska du nu bestämma över det också?!
- Jag gör väl som jag vill!
- J-la besserwisser som kommer här och bossar!
- Vem tror du att du är?
- Så här har jag alltid gjort och det funkar hur bra som helst!

Suck....
Nä, inte en chans att vi följer vår ledare inte. Vi är envisa individer som ska klara oss själva. Vi ser hjälpande händer som ett bestämmande istället för ett hjälpande.
Är du inte så? GRATTIS, du har lyckats ändra dina tankar och förstår innebörden av att hjälpa varandra!
Men allt för många av oss ser inte skillnad på att Ömma och på att Bestämma. Direkt utgår vi från att någon vill ändra på oss, bort ta oss vår rättighet att tycka och tänka. Att någon vill bossa runt oss som dammvippor eller nedvärdera våra egna tankar och beslut. Visst låter det urbota fjantigt när man ser det i print? Ändå så sker denna värdering och tanke hela tiden...

-Sätt dej på denna stolen istället = denna platsen är bättre
- Handla på Ica istället - det är billigare för dej
- Ta motorvägen istället -  det går snabbare för dej så slipper du köer.
- Kom ska jag hjälpa dej - jag veta att du kan men jag VILL hjälpa till
- Ringer du det samtalet? - du har mer kunskap om detta ämne 
- Fixar du mat? - din mat är såååå god
- Tar du med dej barnen? - barnen vill så gärna vara med dej


Lika illa är det med de som går och gnäller och sedan när de erbjuds hjälp så är det egentligen inte så farligt. Men sluta gnäll då, eller ta emot hjälpen som erbjuds! Hela tiden den här övertygelsen om att vi inte behöver någon annans hjälp. Kan själv.
Tänk om vi hade varit Ceasars hundar. Glöm psykologer, terapi och psykakuten.
Skicka in ledaren så tar vi efter i hans/hennes sköna skor. Vi förstår att ledaren har rätt och vill bara framstå med gott exempel. Ledaren vill vara vår hjälplina. Vår mentor. Vår spegelbild. Inte vår konkurrent.

Vem som är ledaren?
Hmm....det återstå att se.

Igår behandlade jag en kund som nyligen börjat arbeta som röntgen-sjuksköterska . Hon berättade ett intressant fenomen som hon redan upptäckt, avdelningarna emellan. Tex att röntgen talar illa om medicin avd. Medicin talar illa om kirurg. Kirurg talar illa om onkologen osv. Alla pratar skit om varandra, och tycker att alla som inte arbetar på deras avdelning är inkompetenta. Hmmm...intressant tyckte jag.
Här kommer verkligen "subkulturer" in, som vi nu pratat så mycket om i min Samtalsmetodik. Dvs att olika avd skapar sina egna kulturer, regler och lagar. När dessa subkulturer möts uppstår internt krig. Dessa kulturer (läs avdelningar) har jag skapat sin egen ö och deras regler tycks ju vara bäst.
Sedan tänker jag vidare på att om hade man som extern berömt tex medicinavd för att de gör ett otroligt bra arbete och verkligen framställs som änglar, hade de ändå bara ryckt på axlarna och sagt "Äh, men näeeä jag gör bara mitt jobb". 
Är inte detta märkligt? Först bygger man upp sin ö/kultur/avd på skitsnack, regler, antagningar & värderingar. Sedan när man får beröm så kan man inte ens ta emot detta? Är detta typiskt svenskt eller?

Denna företeelse tycker jag är så märklig. Förstår du beteendet?
Varför trivs så många personer med att baktala och smutskasta andra? Ja, visst för att de mår bättre, känner sig starka bla bla bla. Men den anledningen är inte bra nog. Varför måste man må bra på andras bekostnad? Nä, jag fattar inte. Varför kan man sedan inte stå sitt kast och tycka att man är grym när man väl får beröm?

Förra terminen hade vi grupp-psykologi. Jag och mina kursare skulle iscensätta ett scenario på ett företag där olika avdelningar kom i luven på varandra. Jag skulle agera coachen som var inhyrd för att lösa detta "problem". Det började bra, men sedan när jag hamnade på "ragatan" som styrde och ställde med de unga och nyanställda, fick jag problem. Denna karaktär var bitter, nitisk, stolt, konflikträdd, äldst och i sitt tycke bäst. Jag blev helt ställd, och kände hur ursinnig jag blev på denna fyrkantiga och envisa karaktär. Jag visste inte hur jag skulle komma igenom hennes sköld. "Nähä, vi har iiiiiiinga problem här inte. Här är aaaaaaallt sååååå bra," sa hon.
När vår lärare sedan kom in tog vi upp situationen med henne. Hon sa då att karaktären som "ragata" var den som behövde mest beröm och uppmärksamhet. Trots att hon klappade sig själv på huvudet och tyckte sig stå över alla andra, så var det detta som skulle uppmärksammas. Det var hon som hade problem och inte de unga, utstötta tjejerna.
Genom att berömma och uppmärksamma mobbarna eller ragatorna så kommer man lättare åt problemet.
Jag har aldrig sett det på det sättet. Jag har hela tiden tänkt att jag skulle tala de tillrätta med coaching. Men det är fel sätt. Det korrekta är inte att omvända, utan att uppmärksamma och berömma.
Gud, vad jag har lärt mej mycket på det!
Tänk i de banorna nästa gång ni träffar någon som behandlar er illa. Hur svårt det än är!

En stor eloge till min kursare Iren Broman som gjorde en strålande insats som ragata!! :-))

C.