Jag har en idol. Trots att jag snart är 40 år gammal så har jag faktiskt en idol. Han heter Ceasar Milan och är alla hundars representant. Han är en amerikansk mexare, två sombreros hög, kritvita tänder, bor i Californien och har en utstrålning som får Hollywood-skylten att välta. Jag kan nog till och med sträcka mej till att säga att jag avgudar honom. Varje gång Mannen som talar med hundar går på TV4-någonting (vem kan skilja alla TV4´s kanaler åt nu förtiden??) så sitter min man och jag som klistrade. Ceasars motto är alltid att det är ägaren det är "fel" på och inte hunden. Det handlar om vilka signaler man ger hunden och vilken energi man utstrålar. Det handlar om att vara en ledare. Att leda sin flock. Hundar överlever inte utan sin ledare utan blir villebråd utan säkerhetslina. Ibland skickar Ceasar in en Mentor-hund från sin flock som visar "problemhunden" var skåpet ska stå, och hur man uppför sig som jycke. Direkt ändrar den förvirrade/nervösa/aggressiva hunden sin attityd och följer sin ledarhund som kommit på besök. Hundar är som formbara varelser som gör som alla andra och framförallt som sin ledare. Ledaren har alltid rätt och föregår med gott exempel.
TÄNK om vi människor också hade funkat så! Detta tänker jag ofta på.
Men så här tänker vi:
- Vem är du som säger vad jag ska göra!?
- Vad ger dej rätt att bestämma över mej?
- Ska du nu bestämma över det också?!
- Jag gör väl som jag vill!
- J-la besserwisser som kommer här och bossar!
- Vem tror du att du är?
- Så här har jag alltid gjort och det funkar hur bra som helst!
Suck....
Nä, inte en chans att vi följer vår ledare inte. Vi är envisa individer som ska klara oss själva. Vi ser hjälpande händer som ett bestämmande istället för ett hjälpande.
Är du inte så? GRATTIS, du har lyckats ändra dina tankar och förstår innebörden av att hjälpa varandra!
Men allt för många av oss ser inte skillnad på att Ömma och på att Bestämma. Direkt utgår vi från att någon vill ändra på oss, bort ta oss vår rättighet att tycka och tänka. Att någon vill bossa runt oss som dammvippor eller nedvärdera våra egna tankar och beslut. Visst låter det urbota fjantigt när man ser det i print? Ändå så sker denna värdering och tanke hela tiden...
-Sätt dej på denna stolen istället = denna platsen är bättre
- Handla på Ica istället - det är billigare för dej
- Ta motorvägen istället - det går snabbare för dej så slipper du köer.
- Kom ska jag hjälpa dej - jag veta att du kan men jag VILL hjälpa till
- Ringer du det samtalet? - du har mer kunskap om detta ämne
- Fixar du mat? - din mat är såååå god
- Tar du med dej barnen? - barnen vill så gärna vara med dej
Lika illa är det med de som går och gnäller och sedan när de erbjuds hjälp så är det egentligen inte så farligt. Men sluta gnäll då, eller ta emot hjälpen som erbjuds! Hela tiden den här övertygelsen om att vi inte behöver någon annans hjälp. Kan själv.
Tänk om vi hade varit Ceasars hundar. Glöm psykologer, terapi och psykakuten.
Skicka in ledaren så tar vi efter i hans/hennes sköna skor. Vi förstår att ledaren har rätt och vill bara framstå med gott exempel. Ledaren vill vara vår hjälplina. Vår mentor. Vår spegelbild. Inte vår konkurrent.
Vem som är ledaren?
Hmm....det återstå att se.
TÄNK om vi människor också hade funkat så! Detta tänker jag ofta på.
Men så här tänker vi:
- Vem är du som säger vad jag ska göra!?
- Vad ger dej rätt att bestämma över mej?
- Ska du nu bestämma över det också?!
- Jag gör väl som jag vill!
- J-la besserwisser som kommer här och bossar!
- Vem tror du att du är?
- Så här har jag alltid gjort och det funkar hur bra som helst!
Suck....
Nä, inte en chans att vi följer vår ledare inte. Vi är envisa individer som ska klara oss själva. Vi ser hjälpande händer som ett bestämmande istället för ett hjälpande.
Är du inte så? GRATTIS, du har lyckats ändra dina tankar och förstår innebörden av att hjälpa varandra!
Men allt för många av oss ser inte skillnad på att Ömma och på att Bestämma. Direkt utgår vi från att någon vill ändra på oss, bort ta oss vår rättighet att tycka och tänka. Att någon vill bossa runt oss som dammvippor eller nedvärdera våra egna tankar och beslut. Visst låter det urbota fjantigt när man ser det i print? Ändå så sker denna värdering och tanke hela tiden...
-Sätt dej på denna stolen istället = denna platsen är bättre
- Handla på Ica istället - det är billigare för dej
- Ta motorvägen istället - det går snabbare för dej så slipper du köer.
- Kom ska jag hjälpa dej - jag veta att du kan men jag VILL hjälpa till
- Ringer du det samtalet? - du har mer kunskap om detta ämne
- Fixar du mat? - din mat är såååå god
- Tar du med dej barnen? - barnen vill så gärna vara med dej
Lika illa är det med de som går och gnäller och sedan när de erbjuds hjälp så är det egentligen inte så farligt. Men sluta gnäll då, eller ta emot hjälpen som erbjuds! Hela tiden den här övertygelsen om att vi inte behöver någon annans hjälp. Kan själv.
Tänk om vi hade varit Ceasars hundar. Glöm psykologer, terapi och psykakuten.
Skicka in ledaren så tar vi efter i hans/hennes sköna skor. Vi förstår att ledaren har rätt och vill bara framstå med gott exempel. Ledaren vill vara vår hjälplina. Vår mentor. Vår spegelbild. Inte vår konkurrent.
Vem som är ledaren?
Hmm....det återstå att se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar