Ett speedat huvud...

Det har jag idag. Ni vet de dagarna när man inte kan stänga av den kraftiga strömmen av in- och utgående tankar. Tankarna far igenom huvudet med samma kraft som vårfloden dundrar fram i Amazonas.

Jag får huvudvärk och ont i käkarna.

Jag kan inte stänga av.

Jag kan inte hindra tankarna från att fara fram.

Inte ens på natten.

Jag kan inte slappna av.

Inte ens att sätta sig i meditationsläge funkar. Min kropp känns stel och öm.

All energi rusar upp i skallen.

Jag blir galen!

Det finns två alt enligt min egen analys.

1. Jag är understimulerad efter 7 v ensam med barnen under sommaren. För mycket barnsnack och barnnivå för min del.

2. Jag har återfått min energi efter 7 v barnen. Jag har tusen-en ideér och desto mer jag sitter vid datorn och googlar desto mer speedat blir mitt huvud. Jag blir ivrig och nyfiken och kan inte lugna ner mig.

Trots att jag numera även kallar mig stressterapeut, så har även min sol fläckar.

Nä, jag vet inte hur jag ska slappna av!!

Detta tillstånd kommer titt som tätt, så det är numera ett ganska känt läge för mig.

Det värsta är på nätterna.

Jag är trött hela dagen för att mitt huvud tröttar ut mej, men när jag ska sova är jag inte trött vilket resulterar i att jag somnar sent och sover dåligt.

Visst blir man trött på sig själv....?!

Nu är jag så trött så trött. Men ingen vila - iväg att hämta på dagis, skola mm

Tänk om jag bara kunde kunde lägga mej lite.

Tänk om jag bara kunde sluta trycka upp min tunga i gommen.

Tänk om min huvudvärk kunde försvinna.

Det får nog bli ett glas eller två ikväll - det är den bästa avkopplingen, ever!

Jag ska bara...

C.

Synestesi....

...vad är det?

I hela mitt liv har jag sett ord och siffror i färger. Månader och veckor som diagram.

Att inte alla ser månader i spalter eller veckor i vågräta rader känns för mig helt onaturligt.

Att inte 55 och 77 skulle vara olivgrönt känns ännu konstigare. Att inte alla kan se att namn som Joel är mörkblå, Elísabeth - ljusblått eller Lisa - gult tycker jag är konstigare än tvärtom. 1 - gul, 2 - röd och 3 - blå. Det var först när jag läste i Sydsvenska Dagbladet om en tjej som såg ord och tal i färger och former, som jag blev medveten att inte alla såg som jag gjorde. "Det e ju detta jag har"! skrek jag.

Synestesi.

Detta kan ju också förklara att jag ibland har svårt för namn och siffror. Jag kunde ge min högra arm på att en person bodde på nr 55, när det visade sig vara nr 77. Dessa siffror ingår i samma färgnyans därför blir färgen starkare än numret. Ibland kan jag kalla Elisabeth för Annette eller Ann-Christine - samma blåa nyans.

Hmm, skumt va? För mej helt naturligt. Jag kan å andra sidan inte förstå hur man inte kan se Moa i grönt. När du ser Januari-December...hur ser du månaderna då? I staplar såklart!! Inte...?

Allt är så underligt att vi ser ord och månader på olika sätt. Vad betyder det?

För en gångs skull är jag iallafall fascinerad av mej själv. Ha ha ha!

C.

Länk till Litteratur

Frihet i en liten ask...

Igår var en usel dag. Idag är det redan en toppendag!

Igår var jag fattig och en konflikt som jag trodde var begraven blåstes till liv igen.

Idag är konfliken löst och pengar har landat på kontot. Tänk så fort vinden kan vända!

Att gå runt med en olöst konflikt tar verkligen energi. Ta tag i det direkt och red ut!

Igår var jag hemma med rastösa, tjuriga, uttråkade barn. I kombination med min usla dag, blev vi alla krigare. Idag är de på skola och dagis, och jag njuuuuuuuter av tystnaden hemma och kan sitta i min lilla vrå och tänka. Life is good! :-))

Att snabbt komma på rätt spår igen, att vara positiv och stark är mitt överlevnadsknep. Att överleva sitt, i jämförelsevis, enkla i-landsliv det vill säga. För visst, vi har egentligen inga större bekymmer om man jämför...

Jag har sett utsvultna barn på undernäringskliniker i Manilla. Jag har sett barnen på soptipparna. Jag har sett tiggarbarn i Quito och ben söndersprängda av minor i Kambodja. Jag VET att mitt liv är patetiskt lätt. Ändå är min vardag här idag. I Lomma, Sveriges bästa kommun att bo och leva i 2010.

Man borde skämmas över sin klagovisa. Men det gör vi inte. Vi gnäller och gnäller. Vi har inte råd att köpa, köpa, köpa det vi vill ha. Det vi VILL HA, inte det vi BEHÖVER! Visst, man kan inte hela tiden gå runt och tänka på "barnen i Afrika". Våra liv är också här o nu. Inte i Afrika. Vi har våra problem precis som alla andra i världen. Och på något sätt tror jag, baserat på vad jag sett, att desto mindre du har desto lyckligare är du. Du har lärt dej att vara tacksam och ser livet som en gåva. Jag har varit i länder som Equador, Peru, Costa Rica, Kambodja, Filippinerna och Thailand. Vissa av dessa länderna är starkt korruperade och klasskillnaderna enorma. Men människorna du ser på gatorna är glada. Dom är hjälpsamma och tacksamma. Visst, är detta liksom mycket annat en generalisering, och undantag finns, men överlag är det så.

Idag tänker jag ägna mej åt tacksamhet. Se över vad jag har. Inte mätt på kontot, utan i livet!

Frihet i en liten ask - det har jag just idag. Vem vet något om morgondagen....?

C.

Konflikter och...

...missuppfattningar. Oj oj, vad detta tar energi! Igår var det dags igen. En obetydlig sak för en person är världens undergång för en annan. Vi har alla våra "hang ups" som vi triggas igång på. Troligtvis finns det en vettig förklaring till detta som grundar sig långt tillbaka i tiden. Självklart mår man själv också dåligt för att man inte kan hantera sitt raseriutbrott på ett mer pedagogiskt sätt, men även att man tar åt sig och inte bara borstar det av sina axlar som om det vore lite smuts.

Att känna sig missförstådd, påhoppad eller orättvist behandlad måste ändå vara det som folk överlag slås hårdast för. Man vill bevisa sin rätt och att man inte gjort felaktiga beslut. Vem som har rätt och fel i slutänden är irrelevant. Att man känner som man gör är inget rätt eller fel. Det är en känsla och den är ALDRIG fel. Vad som sedan kan tyckas vara konstigt att reagera på är ju en personlig sak och för det mesta vet man inte ens varför det är så. Det är en begravd känsla som ligger som ett ärr i minnet och kan dessvärre börja blöda så fort något berör. Jobbigt, men vad ska man göra?

Kanske kan man lära sig att bemöta konflikerna, som utlösts av känslan, på ett vuxet och insiktsfullt sätt. Att kunna förklara varför man känner som man gör, och hur tankarna går. På så sätt får din omgivning koll på hur du fungerar och kanske kan man mötas i konflikten nästa gång.

Det viktiga är iallafall att vara ärlig, inte anklagande (sällan gör omgivningen någon medvetet illa), pedagogisk och tvåvägskommunikation. Förstå varandra, och se till att få bekräftelse på att den andra förstår din situation och dina tankegångar. Det känns lugnare för dej att få den bekräftelsen.

C.

Många tankar...

...far genom mitt huvud. Vart ska jag börja?? Nu är det så länge sedan jag skrev något att minnet nästan har kokat över med tankar och potentiella bloggämne! Nu kommer jag skriva så fingrarna blöder - iallafall så fort kidsen är tillbaka på skola & dagis. Svårt att vara kreativ med en liten 2,5-åring som drar dej i brallan 24-7...

Så vart ska jag börja? Synestesi, livet i stugan, genusroller eller liknelser vid sina föräldrar.... Det enda jag inte kan få in på en o samma blogg är synestesi, den hör liksom inte till de andra ämnena. Därför lämnar jag den åt sidan - så länge.

Jag har dessutom lovat att denna blogg inte ska handla om mej... Detta känner jag blir svårare och svårare. Jag ju den som står för observationen, analysen och filosofin. Vissa upplevelser måste utgå från mej. Och med detta vill jag inte alls framstå som "15 minutes of fame"!! Usch, nej för dom som bloggar om sitt tråkiga vardagsliv!! Denna blogg är till för att starta en tanke hos dej som läser. Inte huruvuda jag valde mellan äpple eller bananer, pampers eller libero. Så förstå mej om jag någongång trillar in på mitt egna privatliv med observationer.

En klok klient sa till mej en gång, då hon var, milt sagt, irriterad på sin man, att man blir som sina föräldrar ju äldre man blir. Denne klient hade inte mycket gott att säga om sina svärföräldrar, varav den maxade irritationen på mannen.

Först måste jag säga att jag älskar mina svärföräldrar, dom är helt fenomenala! MEN, min man börjar bli precis som sin far! Samma uttryck, samma åsikter, samma suckar och samma rutiner. Låt mej säga så här - Jag gifte mig inte med min svärfar, jag gifte mej med min man. Jag blev kär i hans egenskaper, hans åsikter och hans uttryck. Gud, vad ocharmigt det är när ens partner börja likna ens svärfar/mor!! Varför händer detta??

Oavsett om man har en bra eller dålig relation till sina föräldrar, bra eller dålig uppväxt så vill man väl inte bli som sin morsa eller farsa?? Detta tycker jag är oerhört intressant. Genetiskt eller har du blivit formad som barn? Och varför kommer formationen isåfall så sent i livet? Den borde ju komma när vi är unga, innan minnet slitits ner och du inte riktig har funnit din plats i livet. Denna observation är inte bara från mitt eller min klients håll, detta har jag hört från många olika förhållande. Alltså stämmer det i de flesta fallen. Jag tycker dock inte alls att jag är som min mámma, men vem vet...

Fem dagar i stugan i Berga i Småland har också avverkats sedan sist. Min blivande 7 åring som är hysterisk med att leka här hemma och inte alls har hajat det här med mindfulness, utan hela tiden måste veta vad som händer efter det som ska hända efter det som just nu händer - njöööööööööt av stugan! Där finns ca tre saker att göra. Köra gräsklippartraktor (vilket är hysteriskt kul), gunga och bada i insjöarna som i dagsläget ligger runt 18 grader. Brrrrr! Jag var något orolig för att jag o min man skulle bli sönderstressade av dotterns tjat om att göra göra göra. Mer orolig över min egen chans att koppla av, än över dotters rastlöshet. Efter en dygn sa hon "Jag gillar att vara här", efter 4 dygn sa hon "Jag vill aldrig åka härifrån".

Då förstod jag att även barn gillar att bara vara. Detta trodde inte jag var möjligt. Att inte hetsas av andra kompisar att resa till Legoland, BonBon-land, Tivoli, Liseberg, Gröna Lund, Cirkus hit o dit eller Astrid Lindgrens värld för den delen. Vi hade lyckats! Som förälder känns en tripp ut i naturen och att använda det som redan finns (även om det är trasigt och 30 år gammalt) som den ultimata barnuppfostran. Det finns inget som känns bättre att ge sina barn. Låter konstig kanske, men du vill att dina barn ska vara kreativa, tacksamma och lugna. Dessutom att fascineras av monster-sniglar, hackspettar och fiskarna i vattnet - då har man gjort något rätt. Det var så skönt att se henne lugn och nöjd. Varför trissas denna GÖRA hysteri upp barn emellan? Eller är det vi vuxna som fortsätter att tävla i vém som ger mest till sína barn? För det vet väl alla - att ju mer du ger desto lyckligare blir dina barn....?

Jag kan bara beklaga till de barnen som blir överösta av leksaker, kläder och prylar -  detta kommer inte i närheten av att köra mini-traktor med pappa!

Nu ska jag ut och tänka vidare i solen!

C.

Att vara ensam i en känsla...

...kan vara en förfärlig upplevelse. Att gå och tänka, analysera och fundera ut en lösning på ett problem, eller hur ett problem ska lösas eller framföras tar mycket tid och energi. När du väl samlat mod och sätter dej ner med din livskamrat eller den berörda och berättar om din ångest eller din känsla, har du laddat med argument, förklaringar och en känsla av att bli sedd och hörd. Men allt du får är "jaha" eller "då får vi lösa det då" och sedan går ditt bollplank, din vän, din kumpan iväg. Själv sitter du kvar med en ännu större klump i magen och ett ännu större problem. Hjälpen du bad om att få blev ett nederlag, en suck, en ryggvändning. Din motpart var inte alls intresserad av att lyssna. Finns det något värre än att bli nekad hjälp, eller till och med vänd ryggen när du redan grävt ner dej i din egen sörja?

Att kunna kravla sig upp igen, rakryggad med ett jävlar-anamma . Detta ska jag klara själv! Hur sjukt jobbigt det än är, och hur många tårar det än finns så blir du så stark, så stark efteråt. Om sanningen ska fram, så sitter du ändå oftast på svaren själv. Det som du egentligen är ute eftre är ett stöd eller ett bollplank. Hur många gånger tar du emot de råd som ges till dej? Hur många gånger gör du som andra säger? Du känner bäst själv vad som är rätt och fel! Som en vän till mej sa : Är det rätt så är det lätt!

Tro mej, jag vet vad jag pratar om. Många tårar har fallit från min kind när jag sjunkit så lågt man kan göra. Men varje gång har jag rest mig, och ryggen har blivit rakare än förut. Själv är oftast bästa dräng. Dock ej sagt att ensamhet och avskildhet är detsamma! Men i besluten du ska ta. Jag utgår alltid från att ingen orkar lyssna, ingen engagerar sig och ingen löser mina problem. De gånger jag bett om hjälp har jag oftast fått korkade ord som: "ah jaa, du ska vara tacksam att..." eller "det finns dom som har det värre..."

Hur löser dessa urbotade råd mina problem? Och varför ska vi alltid vara tacksamma över vår situation så fort det inte innefattar svält eller sjukdom? För mej betyder detta bara : Jag är inte intresserad av att lyssna på en gnällspik så res dej upp och sluta vara patetiska!"

Slutkontentan blir då : Lita på dej själv och känn efter vad du egentligen vill ta för beslut. Låt det ta tid, hasta inte iväg med dina beslut, då är det hjärnan som tänker och inte magkänslan. Ut och gå, spring eller cykla då hittar du svaren lättare!

Allt väl!

C.

Maniska samlare...

...är ett TV program på TV 3 och Kanal 5 som jag både äcklas av att titta på, men samtidigt fängslas av. Det handlar om amerikaner med ett samlar-behov som gått utöver alla gränser. Deras hem är soptippar, och ytterst få decimetrar är framplogade gångar i hemmen. Vissa är såklart värre än andra. Det som fascinerar mej är anledningen till varför man blir en manisk samlare. För alla har en historia. Jag drar genast paralleller med min Kinesiska Lära om Tjocktarmen. Konstigt, eller hur? :-)

Tjocktarmen står för separationssvårigheter. Dvs svårt att skilja sig från känslor, saker eller personer. Behåller man sina negativa "störningar" dränerar detta en totalt. Tjocktarmen är ett sk tömningsorgan, dvs skiten ska ut! Man sak rensa, rensa och åter rensa. Att ha svårigheter med att separerar grundas oftast i en depression. Lungan som är Tjocktarmens medarbetare står för just depression. Hänger ni med?

Tex: Olga blir deprimerad när hennes älskade man dör. Olgas man som var hennes liv. Olga hade tidigare i livet haft det brokigt med frånvarande föräldrar och fattigdom. (rädsla för separation och övergivenhet utvecklas)

Olga var livrädd för att bli fattig och ensam så hon höll hårt i sina saker. Sakerna blev hennes livboja. De blev hennes förtroliga vänner, de som aldrig lämnade henne och de hon kunde kontrollera (tjocktarmen). Ju mer saker hon samlade på sig desto mer kontrollerande blev hon och desto sämre mådde hon. Hon utvecklade astma (lungan) och depressionen blev allt djupare. Att ha alla dessa saker omkring sig tog mer och mer energi. Det blev större och större projekt att organisera och hålla iordning. Tills sist blev det oöverstigligt. Olga mådde nu så dåligt att hon inte förmådde sig göra något alls.

= att ha ett förflutet med trauma och svåra separationer kan leda till att ha svårigheter med att ta farväl. Du håller fast vid ett förhållande som är uselt för att du är livrädd att bli lämnad. Du håller fast vid ett husdjur som du förlänge sedan borde tagit farväl av, men du ser inte till djurets bästa utan endast till din skräck att bli ensam. Någon sa något som sårade för 100 år sedan, men du kan inte släppa taget, och denna känslan maler som ett ebolavirus i din kropp. Detta leder till magproblem och ibland depression. Ut med skiten!

Därför är sådana program som Maniska Samlare otroligt intressant för en varelse som jag. (Dessutom är det spännande med före & efter bilderna). Men bäst av allt är att se hur en kontainer av skit lyfts bort från deras axlar och hur de blir befriade från sina gena demoner. De lyser upp och livet får en ny innebörd.

Gillar man inte att gräva i folks demoner eller mörka förflutet, kan man ju alltid se "Plastikkliniken i Beverly Hills"...

C.