Det tar 22 sekunder...

...att bli fullständigt rosenrasande! 
22 sekunder från neutral till raseri. Det sura i karamellen är att det tar 45 minuter att bli lugn igen...
Tänk vilka resurser det krävs för kroppen att uppnå fullkomligt raseri på 22 sekunder, och att sedan stänga ner vulkanen på 45 minuter. Inte konstigt att man är helt slut efter ett bråk...


Ursprungligen finns det nio grundkänslor hos människan.
Varav sex stycken är negativa. Forskningen påstår att detta beror på ren överlevnad way way back. Herren skapade oss full av attack och kraft för att motstå alla hot som fanns kring oss. Idag känns det lite deppigt att dessa grundkänslor utgörs av 70% negativitet.  Känslorna är:
Glädje - Djärvhet - Tillgivenhet - Avsky - Sorg - Rädsla - Hat - Beundran - Frid.
Dessa är ursprungskänslorna. Vilka är dina sex negativa känslor?


Idag talar vi mer om sex grundkänslor som ALLA har. Oavsett kultur. Dessa gillar jag mer, känns inte så svårförstådda. Man känner liksom igen sig i alla dessa.
De är Glädje - Sorg - Ilska - Förvåning - Avsky - Rädsla. 
Dessa känslor finns tydligen även hos djur som hund, apa och andra högtstående däggdjur. 
Men visst, här är det väl bara Glädje som är den renodlade uppåtkällan... Inte så muntert. He he, se nu var jag negativ!! Opps! Det kommer bara av sig själv. Mög!


Känns som Oprupbacken efter 12 mil runt Ringsjön, eller killerbacken i Lindingö-loppet efter 3 mil, att ta sig förbi dessa negativa känslor som ligger djupt begravda i våra celler. Hur ska man klara det? Allt vi får är lite Glädje... Kanske en smula förvåning. Annars får vi kämpa emot Herr Sorg, Diktatorn Ilska, President Avsky och Kung Rädsla. Ja, då kommer lilla Fru Glädje med sin bebis Förvåning och ska försöka få kungariket att ändra sina tankar så att solen återigen kan lysa över de mörkas dal.
Kan denna saga verkligen sluta bra...
Det ger mej mer förståelse till varför många hellre klär sig i svart än vitt. Det är den spontana känslan som styr och det förstå man ju lätt, efter min lilla presentation, att det inte är Fru Glädje som vinner den kampen.


Nä, under 2012 ska jag rusta för krig! Må alla onda kungar och ledare gå under! Jag ska göda, uppmuntra, heja & utrusta  Fru Glädje och lilla Förvåning till kampen om positivt tänkande. Jag ska räkna till 22 när jag blir arg så att Diktatorn Ilska försvinner. President Avsky ska bli luft. Hans namn ska aldrig mer nämnas.
Jag ska ta kronan från Kung Rädsla och låta Herr Sorg gå tillbaka till sin grav...


C.

Hur smart är du?

Kannibalen och missionären!

Klicka på denna länk och se om du kan lösa gåtan!

He he, lycka till!!

C.

Ibland är det det enkla...

...som är konsten!
Sigmund Freud älskade att gräva djupt i sina psykoanalyser. Han ville rota i barndomen för att finna svar i den tilltrasslades liv. Freud la stor vikt vid uppfostran och barndom. Alfred Adler (Freuds sk. lärjunge) upptäckte, efter 40 år, att för att finna svar på människor problem krävs inte mycket, bara några enkla frågor. Enkla, öppna och nyfikna frågor. Freud förkastade såklart denna teori och de gick skilda vägar.  Adler utvecklade då småningom sin egen teori dvs, Individuell Psykologi.

Jag har nu avslutat mina sista samtalsanalyser för detta året. Min adept denna termin imponerade stort på mej. Eller ska jag säga, tillsammans gjorde vi ett fantastisk jobb! När min adept först kom till mej sa hon; Jag undrar verkligen om detta går att fixa. Det ska bli spännande att se".
Prestationsmänniska som jag är, kände jag snaran kring halsen. HJÄLP, hur ska jag klara av att fixa henne?? Bläddrade frenetiskt i min litteratur, samlade ihop min verktygslåda och tog tre djupa.
Varför? Hur? Berätta mer? När? Vad tror du?
Efter ett samtal hade min adept helt ändrat inställning och var full av insikt och hopp! De kommande tre samtalen fortsatte i den andan. Hon sa att de berodde på frågorna som jag hade ställt. Du får ju en att tänka efter!, sa hon. Gör jag?! Hmmm... Vad häftigt! Tänk att det fungerar! Detta var ändå min tredje termin med samtalsanalyser, men denna gången hade jag landat i min coaching/mentor-roll. Jag kände mej säker och faktiskt ganska prestationslös.
Vilken fantastiskt känsla att bara genom att ställa de rätta frågorna med en nypa nyfikenhet, skärpa och utmaning så målen enkelt uppnås. Värderingar omvärderas och rutinen ruckas. Kontrollbehov släpper bit för bit efterhand som frihetskänslan blir större. Nu förstår jag att coaching och mentorskap kan vara en konst i sig. Konsten i att fråga. Konsten att samtala. Precis som Adler sa. Den gamla stofilen hade rätt.

Så länge jag kan minnas har jag fått höra att jag är rakt på sak och ärlig. I ungdomens dagar var detta tufft att ta. Man ville ju inte sticka ut. Så man dämpar ner sig, tappar bort sig, anpassar sig och någonstans finner man sig själv igen. Min ärlighet är tillbaka! ;-)) Både på gott och ont vill jag säga!
Hur som helst verkar de flesta uppskatta ärlighet. Efter att ha samtalat och konsultat massagekunder i 18 år har jag lärt mej ganska väl vad folk kan hantera. Varför gå som katten runt het gröt istället för att säga som det är? Med STOR finess dvs. (Ha ha, ibland lyckas jag, ibland inte...)
Min ärlighet visar sig dock ha varit utvecklande i coachingsamtalen om inte annat. Detta får jag inte minst höra från mina fantastiska kursare som vecka ut och vecka in tvingas analysera mina och andras samtal. Jag tar verkligen åt mej av deras feedback, de vet vad de pratar om.

Ärlig och rakt på sak, får jag höra.
Det är Alfred Adler och jag. Vi är tajta nu. Fredde & Jag...

C.

Wikipedia Alfred Adler

Att förändras...

....är så härligt utmanande men också så jobbigt. Sedan jag började min utbildning till Coach och Mentor har jag genomgått en mental förändring. Jag har fått en ny syn på värderingar, åsikter och andras beteende. Jag har fått en högre tolerans och en annan respekt för andras åsikter och värderingar. För mej är detta jätte viktiga saker- Det Fria Ordet. 

Klockan har passerar 23,30, stormen viner runt knuten och mina ögon är piggt uppspärrade. Kan inte sova. Måste skriva. Måste få ur mina tankar.

Att skriva blogg är nytt för mej. Jag vill skapa debatt, vara personlig men inte privat. Vill att folk ska läsa och reflektera. Inte alls över att det jag skriver är rätt, men att så här tycker jag. Det har jag rätt att tycka. Andra som läser och inte håller med har självfallet också rätt till det. Detta är mina åsikter, dom står för mej. Jag förstår att jag rör om i grytan ibland. Även om det känns jobbigt att få kritik så är det troligtvis då man åstadkommit något. Man har nått fram. Dagens blogg hade de näst högsta siffrorna sedan start!
Jag har alltid haft mycket tankar surrande i mitt huvud. Bloggen är för mej ett forum att ventilera, att se vad reaktionerna blir och OM det blir några alls. Vad tycker andra, och varför tycker och tolkar vi så olika? En mening för mig är utan tyngd, medans för andra betyder det allt.
Jag håller på att genomgå en personlig förändring.
Något håller på att ändras, jag känner det i min kropp men vet inte vad det är eller vad det ska leda till. Mina åsikter blir starkare, mitt humör eldigare och min strid för rättvisa och respekt oändlig.
Här på denna blogg kan jag vara kreativ och rensa mitt surrande huvud.
Inga av mina åsikter är privata - de är personliga reflektioner.
Ju mer insikt jag får om människans beteende, desto mer saker gör mej upprörd.
Jag vill inte förändra eller bevisa, jag vill bara få mitt Fria Ord. Jag önskar bara att du som läser kanske någongång tänker "Ja, men det har hon ju faktiskt rätt i". För mej är det det bästa betyget.
Men jag har också fått mycket beröm för min blogg och för det känner jag stor stor värme.

Det kan vara tufft att förändras som vuxen. Men jag hoppas att jag någongång lär mej hantera mej själv. Att min tornado inne i mitt huvud finner balans och mynnar ut i ett härligt stiltje av harmoni. Att jag landar i min förändring. Att jag känner mej bekväm i att vara" bloggare" (trots att jag fortfarande tycker det är pinsamt) och röra om i vardagsgrytan. Att blanda curry med ättika, och muscovado med flingsalt.
Vem vet, en dag kanske grytan till och med blir en riktig höjdare!

NU kommer jag sova gott!

C.

"Ge Råd"-narkoman...

Detta är troligtvis en konstig reflektion som säkert bara grundar sig i min egen stolthet över att kunna själv. Som att jag tror att jag kan och vet allt - eller i allafall VILL lära mej allt själv. Jag vill inte att någon ska "avslöja" det jag håller på att fundera ut. Förstöra målet som jag byggt upp. Som att avslöja slutet på en bok, innan jag själv nått dit. Jag avskyr alla amatör-rådgivare! Varför har många så stort behov av att ge råd, att berätta hur dom gjorde och hur jag ska, eller inte ska göra? Varför måste deras historia ta över min? Varför måste man ta fokus från den som berättar eller beklagar, genom att säga "när jag...bla bla bla...gjorde si eller så, så hände det och det....bla bla bla....så gör inte så för då...." 
Kan inte jag få filura ut det själv!? Kanske händer inte allt det mej, kanske blir det helt annorlunda när jag gör det. Detta är mitt case och ingen annans!  Men nu har "rådgivaren" redan förstört hela min story så nu vågar jag inte göra det jag skulle...
För att inte tala om alla experter inom förlossning och barnuppfostran! Dom är verkligen värst av alla!! Det är så lågt att berätta alla dessa skräckhistorier för den förväntansfulla mamman. Alla dessa lyssna-på-mej-råd. "JAG" vet för jag är lite före och lite äldre, så nu ska du få ett gott råd från en som vet....
Usch, vad jag har svårt dessa människor. Låt var och en få lära och uppleva själva! Det finns inte en historia som är den andra lik. Det finns inte en kropp som fungerar som en annan. Vi är alla olika, upplever intryck olika, smärta olika, smaker olika, vi tänker olika, vi värderar olika. OLIKA OLIKA OLIKA.
Andras råd har jag inget för. Andras upplevelser är för mej helt ointressanta. Detta är min sak att reda ut, på mitt sätt.

(Dock inte sagt att man inte ska ge råd om en person är vilse och vill ha hjälp. Självklart ska man ha sin bästa vän, äkta hälft, mentor eller liknande till ett bollplank om man vill ha råd.)

Men ni vet, jag pratar om de rådgivarna som gärna vill klappa andra på huvudet och berätta om deras upplevelse som förväntas få en uppföljning av medlidande, fascination och wow!
Sorry, må hända att jag är för spetsig nu och alldeles för Syster Duktig, men som sagt...Varför avslöja slutet på en brokig väg? Kan inte vägen ha olika sidospår som jag kan välja?
Jag blir som trotsig tre-åring när folk säger åt mej vad jag ska göra. Istället gör jag tvärtom, bara därför att. Troligtvis har rådgivaren rätt på många sätt, men det bryr jag mej inte om. Jag kan själv!
Jag vill lära mej själv, det är ju det som hela livet går ut på. Att lära sig. Annars kan vi bara ge upp här och nu om alla andra redan har svaren. För svar har vi alla. Vissa mer än andra dock...

C.

Hej vad det går...

....och trots att jag har en lugn period så är mitt huvud speedat igen. Tänk så fort det kan gå! På en två dagar så har man satt snurr på huvudet igen. Sitter med hemtenta som får det lugnaste sinnet att snabbt skjuta i höjden! Dessutom har jag börjat på en ny bok som håller min fantasi flygande natten igenom. Precis som när jag läste om Ingrid Betancourt i Även tystnaden har ett slut, höll boken mina drömmar så levande att när jag vaknade kändes det inte som att jag inte sovit alls. Ibland fick jag ta paus från boken för jag sov så dåligt när jag läste den. Länk till bokus. / Länk till adlibris.
För mej kännetecknar detta verkligen en fängslande, välskriven och fascinerande bok.
Nu läser jag "Mitt liv med Saddam" av Parisoula Lampsos & Lena Katarina Swanberg. Länk till adlibris.
Jag vet att jag alltid haft livlig fantasi. Har fortfarande. Jag älskar att hitta på egna historier som jag berättar för min dotter. Min dotter har ärvt min fantasi. För en 7-åring är den gränslös. Hon tror fortfarande på tomten, älvor, änglar och flygande hästar. Underbart!

Så när jag läser dessa fängslande böcker om en värld som för mej är helt okänd, försvinner jag in i bokens värld och BLIR författaren. Jag ÄR Parisoula och jag ÄR kär i Saddam Hussein. Jag förtrollas av hans famn, trots att jag är fylld med hat för att han tagit mitt hem ifrån mej, fört bort och ruinerat min man. Jag hatar honom för att han förstört hela min tillvaro. Men jag faller ändå för honom. När han andas på min hals, försvinner imman på min sköld och jag smälter, smälter. Jag kan inte motstå denna man som har blod på sina händer och en armé av blodhundar runt omkring sig. En man som ser sin flyende drottning vart hon än befinner sig. En man som hotar för att finna och dödar för att vinna. Jag kan inte motstå hans styrka och hans manlighet.... Han är så vacker. Jag undviker hans blick så att jag inte ska förlora mej i hans bottenlösa ögon. Då vet jag att jag förlorat kampen, hatet försvinner och jag blir hans... Länk till bokus.
Hrm...jag nu låter detta helt sjukt! Saddam Hussein, en av världens elakaste och farligaste män. Men sån blir jag! Jag blir sannerligen och bokstavligen huvudrollsinnehavaren i boken. Inte konstigt att jag inte kan sova på nätterna... Framförallt när man är kär i Saddam eller fängslad i Amazonas djungel hos FARC. :-))
Denna okända värld gör mej nyfiken och jag bygger upp hela landet, staden, platsen, byn, husen, sovrummen tills jag skapat  min egen värld i Irak eller var det nu är. Jag fantiserar om hur det är att bo där. Jag fantiserar om hur människorna ser ut, deras vackra klänningar, palatsen och trädgårdarna.

Att ha vild och livlig fantasi kan mycket väl vara underbart, men också jobbigt. Min man skrattar när jag undviker vissa filmer eller program på TV. Hur kan man som vuxen inte se läskiga filmer trots att man veta att de bara är på låtsas? HA ha, ja det kan man undra... Men jag kan inte, spökena kommer till mitt huvud på natten. Inte bara den natten utan många nätter därpå.

Nä, skelett i garderoben finns det inte på Odengatan, bara spöken i huvudet...

C.

Vad är det med STORA bröst....?

Denna oviktiga, glättiga, i-landiga, fåfänga och självupptagna åkomma. Såg ett program på TV 3 om "Svenskars Hemliga Liv", då bl a en Jane Timglas berättade, som många många andra, om sin önskan om ÄNNU större bröst. Sjävinsikten om att "det är ett bekräftelsebehov" fanns där, men varför söker man inte till sitt inre då? Varför söker man andras bekräftelse om man dessutom är väl medveten om sitt behov...
Så som många av oss andra.
Vi ska se bra ut, eller ha ett fint hem så att andra kan berömma vår goda smak. Vi mår bra av det. Drogen blir större och större. Mer bröst, med läppar, mer kläder, mer tingel tangel. Följer vi strömmen får vi beröm för god smak. Går vi mot strömmen, får vi uppmärksamhet. Vi missbrukar vår egen självrespekt och förlorar vår egen moral.
Gör det du mår bra av! Skaffa stora tuttar eller läppar som är verbalt obrukbara, det är inte mitt problem. Jag lägger inte heller någon värdering i det. Alla är vi fina människor med härliga åsikter, oavsett överläpp eller ej. Jag tycker bara det är så sorgligt. Så ledsamt. Så uppenbart.

Själv är jag också stundvis missbrukare. Ju mer jag handlar desto större blir behovet. Men jag behöver inte bevisa att jag har god smak. Jag gör det för min egen del. Mitt hem består av byteshandel, ärvda och hemmagjorda saker. Jag får ändå beröm för min goda smak. Jag har fanimej inte råd att tävla med andras smak!! :-)) Jag är för 17 gubbar en studerande småbarnsmamma! ;-))
Jag har genomgått hela bekräftelse-fasen. Ingen rolig fas. I allafall inte när du förstår vad du håller på med. När du är i det är det ljuvligt med alla blickar, all beröm och all kärlek. Men baksmällan kommer.

Men så är det väl, man ser andras problem men inte sina egna. Dessutom vill vissa av oss utvecklas och lämna jordelivet med en bägare full av erfarenhet, självinsikt, omvärderingar och upplysningar. En bägare full av varmt härligt sken.
Inte en bägare med botox, restylane, silicon, stora bröst och overkliga läppar.... Vem fan minns dej då...?

C.

Tre veckor kvar...

...var jag ånyo inlagd. Efter alla turer var jag ett känslomässigt vrak. Det kom ännu en ny läkare, Dag Vide-Svensson. Han tog en stol och satte sig bredvid sängen. Han lyssnade på mej. Han tog sig tid. Han var helt fantastisk! Han hade utstrålningen, lugnet, pondusen och erfarenheten. Han var den enda som såg en blivande mamma som förvandlats till ett forskningsprojekt och "intressant fall". "Vad gör du här, sa han. Jag förstår inte vad dom håller på med. Dina kurvor är stabila. Gå hem och var gravid. Vi ses om 2 v!" Jag var överlycklig. Det var precis så här det skulle vara!

Det tog ett dygn sen ringde ultraljudsavdelningen. Det var dags för ett nytt ultraljud.
Neeeeeeeeeeeeeeeeej, skrek jag! Jag tillhör Dag Vide-Svensson och han ansvarar för mig nu. Jag vill inte ta ett ultraljud till.
Men dom gav sig inte. Dom hade också ett ansvar, och dom ville inte släppa mig så långt in i graviditeten.
Sagt och gjort. Där låg jag igen på britsen.
Jag hade för lite fostervatten. Jag slussades hit och dit. Alla konstaterade samma sak. Jag hade alarmerande lite fostervatten. Jag var tvungen att förlösas.

Hej å hå! Hem, planera och packa väskan. Fixa med barnvakt och greja. Äntligen skulle mitt barn födas! Äntligen skulle denna mardröm ta slut. Vi skulle ses till slut, min starka lilla bebis och jag. Mitt lilla mirakel som överlevt alla expertisutlåtande. Mitt "intressanta fall" skulle avslutas och min moderkaka skulle skickas till Bodö på forskning. I 38 v hade vi kämpat.
Dagen efter föddes Lilla Mira. (Mira betyder för övrigt Beundrandsvärd)
1913 gram vägde hon, med ett slutresultat på -37% på kurvan. Min man sa "Jag vet inte om jag är gladast över att det är över, eller att hon är frisk". Det var verkligen huvudet på spiken!
Efter 1 min lyfte hon på huvudet. Efter 2 min fick hon 10 Apgar-poäng. Hon var frisk. Hon var en 10 poängare. Hon var ett mirakel.
En vecka låg vi på Neonatal i Lund.

Resan var över. Jag har tillfört något i forskningen, men aldrig fått svar. På neonatal sa Barnläkaren Bo Selander "Någon ska vara liten, och Mira drog den lotten". Kanske är det så.

Den 21 november fyllde Mira 3 år. Min historia är en av 100 000. För mig har det alltid varit viktigt att få sätta denna historia på print. Att få det ur mitt system. Detta är min resa. Ja, eller numera vår resa.

C.

Efter 2 v....

....ringde läkaren. Så fort jag hörde hans röst förstod jag att han hade goda nyheter. Han ringde dessutom 1 v för tidigt! Provet var bra. Vilken lycka!! Oavsett hur det skulle gå, så var iallafall min bebis frisk.

2 v senare när vi kom hem från semestern var det dags för nytt ultraljud. Läkaren ville mäta om fostret hade växt, och hur mycket. Bebisen visade sig att ha ökat 2 % på kurvan. D v s från -13% till -11%. Läkaren var nöjd, men ändå lite bekymrad. Utvecklingen var fortfarande inte helt normal. Bebisen var ju trots allt fortfarande tillväxthämmad. Jag hade tre alternativ:
1. Troligtvis kommer barnet inte överleva i min mage, utan kommer med största sannolikhet födas redan i v 22-23. Att födas så pass prematur innebär oftast kraftiga hjärnskador pga syrebrist. Vilket i slutänden leder till ett handikapp eller utvecklingsstörning. Jag har ett par klienter som har utvecklingsstörda barn. Jag ser hur dom kämpar, offrar, sliter och brottas med sina inre tankar. Hur de offrar sina egna liv för att ta hand om sina barn som behöver hjälp dygnet runt. År ut och år in. Nej, tack det är inget liv jag vill leva.
2. Att abortera. För att ta det säkra före det osäkra. För att jag inte vågar chansa på att föda ett sjukt barn. Utan att veta om jag gjorde rätt eller fel att abortera ett friskt foster. Det var bara ett ynkligt och fegt alternativ. Jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv. Tänk om jag dödat mitt friska barn? Men jag ville ju inte heller föda mitt barn i v 22....
3. Att gå på min magkänsla. Faktum var att jag kunde inte riktigt förstå vad läkaren pratade om. Jag hade ingen känsla alls av att mitt barn var onormalt eller sjukt. Magen kändes helt frisk. Det var full holabaloa inuti, och inget kändes fel. Mitt barn var det inget fel på!

Läkaren skickade mig vidare till Lunds Ultraljudsavdelning. Där fanns experterna inom  tillväxt och blodflödesmätning.
Jag hade nått till v 23 och kastades in i en centrifug av blodflödesmätningar, CTG och ultraljud. 1-3 ggr i veckan var jag i Lund. Fantastiska Ann Thuring, som är en av Sveriges främsta experter på blodflödesmätningar, mätte flödena i barnets hjärna och navelsträng vecka efter vecka. Hela tiden låg värdena på smärtgränsen. Men aldrig över. Jag träffade världens ledande ultraljudsexpert, Dr Sigmundsen. Jag var i goda händer. Men inget såg bra ut. Det blev bara sämre och sämre kurvor. Konstigt nog mådde barnet bra.
Jag var inne i en känslomässig karusell. Hela tiden ville jag att värdena skulle bli sämre så att barnet kunde plockas ut. Jag ville så starkt se att barnet var friskt och helt.
Jag kommer ihåg i v 25-26 när barnet avvek 25% på kurvan. Läkarna tittade på Ann med bekymrad blick. Ann i sin tur tittade på sjuksköterskan. De skakade på huvudet och mumlade "Det e för tidigt. De e för tidigt att dippa så mycket" . Jag såg oron i deras ögon. Dessa experter som sett och hört det mesta. Ännu en gång sprang jag gråtande till min bil. Ännu en gång ringde jag hysteriskt till min man. Ännu en gång åkte jag hem med dystra besked.

De kommande veckorna bestod av mer prover, mer frågetecken, mer förberedelser. Jag blev inlagd och hemskickad. Träffade 15 olika läkare. Mer tårar, mer ilska, mer frustration, mer känslor och många många samtal till vänner och familj.

Mitt i allt detta kände jag mej skyldig. "Här får jag för att jag pushade mej till ett barn till". Jag hörde min mans ord klinga i huvudet " Vi har ett friskt barn, ska vi inte nöja oss med det?" Jag höll därför min man utanför så mycket jag kunde. Han fick ta mina tårar men inte mina inre röster. Detta var mitt problem, jag ville inte belasta honom.

V 18 kom....

...och i takt med knopparna på träden växte också min mage. Jag kände mig enbart förväntansfull och såg fram emot att "möta" min bebis via TV-skärmen. Jag knatade snabbt från jobbet och in på Cura-kliniken. Ensam.
När jag kom in i behandlingsrummet och möttes av en läkare anade jag oråd. Varför var inte den ordinarie barnmorskan där? Vad hade hon skrivit i sin journal som gjorde att den manlige läkaren var där? Läkaren frågade om jag ville veta könet på bebisen. Jag sa nej.

Ultraljudet visade att bebisen fortfarande var liten. Allt för liten. 13 % för liten.
Ännu en gång diskuterades det när min ägglossning ägt rum och om man verkligen hade räknat rätt. Läkaren ville ta ett fostervattensprov. Imorgon. Det fanns ingen tid att spilla. Vidare berättade läkaren att foster i v 18 aldrig har olika kurvor. Alla kurvor ska se exakt lika ut. Gör de inte det, beror det oftast på kromosomfel.
Mardrömmen var ett faktum. Min lilla älskade bebis kanske var svårt utvecklingsstörd, och var kanske tvungen att aborteras. Tankarna snurrade och tårarna vräkte ner för min kinder. Jag rusade ut från mottagningen, och ringde hysteriskt min man. Han blev chockad och hade lika många obesvarade frågor som jag hade. Jag ringde min mamma. Till föga tröst. Alla befann vi oss i chock och skräck inför vad som komma skulle.
När jag kom till jobbet skulle jag åter bemöta och behandla mina klienter med ett leende och positiva tankar. Mellan varje klient stängde jag in mig på rummet och grät. Det var hemskt. När dagen äntligen var slut, såg jag en lapp i fikarummet från min kollega. "Jag vet inte vad som hänt, men jag finns här för dej om du behöver mej".  Jag hade alltså inte lyckats att vara neutral trots att jag stängt in mig på rummet under hela dagen... Finaste Titti Alm, du kände min oro genom väggarna. Den lappen kommer jag aldrig glömma.

Dagen för fostervattensprovet kom. Ett snabbt stick in i magen, sen klart. Efteråt ville läkaren samtala med mig. Han förstod att jag hade många frågor och ville även berätta om hur framtidens valmöjligheter såg ut. Vi gick in i ett ensligt rum. Ett konferensrum som ekade. Fostervattensprovet tog ca  3 v. Visade det sig vara ett kromosomfel rekommenderade han abort. Barnet skulle vara gravt och kraftigt utvecklingstört, om ens överleva. Om ett foster inte följer kurvan så tidigt i graviditeten slutar det aldrig bra. Jag skulle förbereda mig.
Jag sa till honom att jag ångrat mig gällande könet. Jag ville veta om det var en pojke eller flicka. Jag ville inte kalla fostret för "den" om jag var tvungen att säga farväl. Jag ville ha en identitet. Det var ju ändå min bebis, inte en "den". Jag frågade honom om han kom ihåg vilket kön det var. Han log.
Det var en flicka.

Vi bestämde att jag skulle åka iväg på den stundande semestern till Italien. Vila upp mej och umgås med min familj. Slappna av. Det fanns i nuläget inget mer jag kunde göra. Efter många samtal och noga övervägda val bestämde vi oss för att åka. Vi hade ju nära hem om något skulle hända.

Forts. imorgon....

Med stor nervositet...

...ringde jag min man i bilen hem. Jag var livrädd för samtalet, men överlycklig över anledningen. Jag visste att min man inte ville ha fler barn, även om han varit med att skapa detta lilla embryo som nu växte i min mage. Han visste att dagen skulle komma då graviditetstestet visade positivt. Idag var dagen. Jag berättade det som om någon hade dött. Jag ville inte visa min glädje, för jag visste att jag skulle bli avsnoppad med en suck. Sucken kom och jag nästan ursäktade mitt glädjebesked.
Vi hade precis flyttat till vårt hus i Lomma och allt var kaos hemma. Min svärfar och svärmor var hemma hos oss och passade vår 3-åriga dotter. Visste dom? Och VAD visste dom? Jag var så sprudlande glad över mitt besked, men ändå var stämningen märklig.
Jag frågade om dom hört nyheten. Ja, sa dom. Vi vet. Vi pratade om den konstiga situation vi alla befann oss i. Självklart var dom överlyckliga över min graviditet, men samtidig kändes glädjen inte total.
Veckorna gick. Vi pratade inte så mycket om det hemma,  jag ville att tanken skulle mogna hos min man. Visst, jag hade propsat på att jag absolut skulle ha två barn så då tänkte jag att detta var min graviditet och jag behöver inte slänga den i ansiktet på honom stup i kvarten. Han var redan världens underbaraste pappa och man, och jag visste att han skulle fortsätta vara fantastisk mot denna lilla krabat också. Den oron fanns aldrig. Han är full av kärlek och har en stark tro, så i hans värld fanns det inget annat än kärlek till sin familj.
I v 7 var det dags för vaginalt ultraljud. När hade du sista mens?, frågade gynekologen. Usch, det är så flummigt, sa jag. Har faktiskt inte fört anteckning, så exakt vet jag inte. Vi fick gissa oss fram, uträknat på hur stort det lilla fostret var. Men kom tillbaka nästa vecka, sa han. Fostret känns litet om vi ska gå på dina uträkningar. Bäst att kolla en gång extra.
Nästa vecka var jag tillbaka. Fostret var fortfarande litet. Eftersom jag  inte kunde ge exakta svar på senaste ägglossningen, så lät vi det vara. Kanske hade jag räknat fel.
V 13 kom, det var dags för NUPP-test på Malmös bästa ultraljudsklinik, Cura kliniken. Professionella som dom är, och hårt skolade på att inte avslöja eventuella avvikelser, sa barnmorskan bara lite fint Ja, det är lika bra du kommer igen v 18. Du är ju ändå 36 år, och då är det bra med extra kontroller. Tacksamt, men med ett visst vemod, tog jag emot en ny tid om 5 veckor. Visst hade hon tittat på mig med extra rar blick? Vad hade hon för underton i sin bedömning?
Jo, jag hade min magkänsla allt...

Forts. följer imorgon...

Att se till det dåliga...

..är så otroligt mycket lättare än att se till det som är bra. Framför allt när det gäller sig själv.
Och mest när det gäller utseendet.
Jag vet att min kropp är stark och uthållig. Den går och går och går. Visst är jag lite stel här och var. Har t.o.m lite ont här och var. Men det hör till. Ingen lever helt utan smärta eller känslor.
Jag litar på att min kropp tar mej genom vått och torrt. Jag vet att mina löprundor blir snabbare och snabbare. Jag vet att jag kan springa 1,3 mil. Jag är är 39 år och har fött två barn. Mina föräldrar är inga benrangel. Jag vet varför min kropp ser ut som den gör.
Men ändå.... Jag tittar nog på min mage 138 ggr om dagen. Den putar, väller, dallrar, hänger och är full av celluliter. Jag är fixerad vid min mage. Jag är fixerad vid att inte vara fixerad vid min mage Men det går inte. Så fort jag går förbi något som jag kan spegla mej i, glor jag på min mage. Det är hemskt. Det är hemskt att det tar så mycket av min vakna tid. Och det retar mej. För jag är inte på något sätt ytlig. Ganska fåfäng, men inte ytlig. Vem bryr sig om min mage är stor eller liten?? Ingen i hela världen tittar på min mage. Ingen har åsikter eller tittar snett. Inte ens pekar.
När min 7-åriga dotter härom dagen sa "Mamma, du har en tjock mage" blev jag vansinnig och sa "Så säger man väl inte. Jag har ingen tjock mage! Jag är bara väldigt svankig och det är det som gör att min mage putar ut. Titta här från sidan. Ser du nu att min mage inte putar ut, men att ryggen är väldigt svankig?". 
Där sa jag det. Jag försvarade mig själv. Jag sa precis som det var. Min övre, kloka röst talade till min nedvärderande röst. Jag satte mej själv på plats!
3 minuter senare glodde jag på min mage igen... Och äcklades.

Men det är märkligt det där. Hur mycket du än klankar ner på dej själv, så försvarar du samma egenskap när den blir angripen av någon annan. Om din partner småler lite när du inte kommer i jeansen, säger du:. "Vaddå, jag har mens. Min mage är svullen!!" eller "Åh, jag hatar nytvättade jeans!!" Aldrig att du skulle förnedra din kära kropp med att erkänna att du ev gått upp i vikt. Framför allt inte så att någon hör eller ser det. Det strider mot all självbevarelsedrift.

Så, kanske älskar man sig själv... Kanske handlar det bara om perfektion eller kontroll. Jag lider nog dessvärre av båda. Ironiskt eller hur? Du kan kontrollera din omgivning men inte dej själv...
How`s that for a fact?

C.

Tänkvärda citat...

"Ingen kan få dej att känna dej mindervärdig
Om du inte själv ger tillåtelse till det"
                                                  Elenor Roosevelt


"Skorna som passar till en människa, kommer någon annan att kasta. 
Det finns inte en form att leva som passar alla"
                                                                                                     Carl G. Jung


"Varenda dag blir människan korsfäst mellan två tjuvar. 
Den ena är irritationer från igår och den andra är oron inför morgondagen"
                                                                                                       Benjamin Disraeli


"Människan är född fri, ändå ser vi överallt människor i kedjor"
                                                                          Jean-Jacques Rousseau

Egoist...

...när är man det egentligen?

När jag var tonåring sa min bästa vän till mej att jag var en stor egoist.
Trots att detta var 20 år sedan så har det etsat sig fast i mitt minne.
Är jag verkligen egoist? Är man som jag är, när man är egoist?
Förhoppningsvis har jag utvecklats på dessa år!! ;-)) Men idag förstår jag att bakom hennes ord låg ett stort behov av uppskattning och rättvisa som jag inte kunde ge henne. Jag var ingen egoist. Men i hennes ögon var jag det för vi funkade på olika sätt. Hon hade tufft hemma och var "mamma" till sina syskon. Jag var som alla andra "normala" tonåringar och kunde därför tolkas som självupptagen i hennes ögon.
Men tänk, att vissa ord aldrig raderas....
Ibland tänker jag att dessa ord eller fraser, som inte försvinner, kanske är små saker som du ska tänka på i livet. Som en konstant påminnelse. Det är möjligtvis därför jag blev terapeut. Ha ha!
Att jag i alla år vårdat, lyssnat och hjälpt människor i olika situationer.
Nu vet jag med bestämdhet att jag inte är egoist längre! Min dåvarande vän har jag ingen kontakt med längre, men undrar ofta hur henne mönster och tankar har utvecklat sig...

I Sverige är det allmänt fult att tänka på sig själv. Tja, kanske över lag.
Så fort du gör något för dej själv, baktalar folk, med glädje, dej.
Och så fort du äntligen unnar dej något (med ryktet som insats) så har du tusen förklaringar på varför du förtjänar det och försöker sälja in ditt argument för att rentvå din gloria.
Även jag gör det. Säkert expert på det.

Men varför har många så svårt att sätta sig själv i första rummet?
Alltid finns tankarna hos andra. Oron för hur andra mår.
Är det för att det är jobbigt att tänka och känna efter hur man egentligen mår?
Mycket lättare att lägga locket på.
År efter år.
Förr eller senare hinner livet i kapp.
Magkatarr. Axelsmärtor. Sjukdomar.

Min kontenta av det hela är bara att stäng inte ute dej själv!
Jag har genom alla år mött ofantligt många kvinnor som bara tänker på andra.
Jag har också sett vad det gör med deras kroppar och sinne...
Ingen tackar dem. Ingen ger tillbaka.
Det är otroligt dränerande det.

För att bli en bra medmänniska tror jag att man måste ge sig själv uppskattning och omvårdnad för att finna harmoni. En bra balans helt enkelt.
Men hur enkelt är det att balansera rätt? Alltid tippar brädan åt mer eller mindre.


För visst förtjänar du det bästa!
Du är värd det! Du mår bra av det! Du bestämmer själv över dina beslut!

C.

"Sokrates...

...(470-399) ansåg att människan måste lära känna sig själv.
Ett liv som inte har reflekterats och utforskats är inte heller värt att leva.
Människan är född fri, men många lever ändå hela sitt liv i kedjor.
Sokrates metod är att ställa frågor så att människan kan lära känna sig själv och sin situation bättre.
Sokrates ansåg att människan måste födas på nytt, både när det gäller sättet att tänka och handla.
Därmed kunde individen komma till en situation där denne kunde göra reflekterande val.
Om Sokrates hade levt idag, skulle han kanske ha betraktat coachen som förlösare.
Sokrates själv kan betraktas som den allra förste coachen."

"Freud sa att Adlers system var för enkelt. Det tog två år att lära sig psykoanalys pga komplexiteten, medan Adlers teorier kunde behärskas efter bara ett par veckor. Anledningen var att Adlers teorier innebar att det var så lite man behövde veta för att få svar. Adler menade att det var just detta som var poängen. Det hade tagit honom 40 år att göra sin psykoanalys enkel...."

Två bra avstamp i Coachingens historia tycker jag!

Tagit ur boken "Coaching - att hjälpa ledare och medarbetare att lyckas" av Morten Emil Berg

Länk till Boken

Kinesiska element...

Vikten av att vara du!
Vi föds allla i olika element
Dessa element har olika känslor & beteende
Därav har vi olika smak & näringsbehov
Så ät efter årstiderna!
Vi har även olika dygnsrytm
Ditt element styr dina svagheter
Träna efter dina behov
Strunta i andras åsikter om vad som är RÄTT & FEL!

Idag börjar jag med Trä-elementet.


Länk till Litteratur


TRÄ – gallblåsa & lever
 

● Högt hårfäste

● Pondus

● Chefsjobb

● Magkatarr

● Vaknar vid 01-03

● Armarna i kors

● Skeptiska lyssnare

● Ilska, irritation

● Gillar höst

● Äter helst fet mat

Tankens kraft...

....eller kognitivt tänkande.
"Vi kan inte kontrollera livet, men vi kan kontrollera tankarna".
Detta är ett super-citat tycker jag. Många av oss är livrädda att obehagliga saker ska ske så därför skyddar vi ihjäl oss. Våra vidvinkel-glasögon lägger vi på nattduksbordet i hopp om att skyddsbrillorna ska avskärma oss från verkligheten. Ju mer vi tänker ´inte inte inte inte inte´ desto större risk att DET sker. Det som inte skulle ske. Universum dras till dina tankar. Inte konstigt kanske. All din energi samlas kring detta som inte får ske eller kring tankar som inte får finnas.
Å andra sidan så räcker det inte att bara tänka tanken, även om den är positiv. Du måste känna den.
Din goda självkänsla kommer djupt inifrån. Ingen annan kan få dej att må bra.
Bara du.
Inifrån.

För visst ursäktar vi oss ofta när vi får beröm. Vi har alltid en "ursäkt" till varför vi är bra, snygg eller duktig.
Nästan aldrig är det enbart din förtjänst. Fast vi vet alla att det är fel. Det är din förtjänst!
Men allt detta beröm och all denna uppskattning hjälper inte alltid. Sällan till och med.
Du måste känna och förstå det själv.
Inifrån.

Man måste ändra sättet att tänka. Man måste förstå sin känsla.
Tanken styr känslan.
Om du hela tiden tänker på hur dålig du är, hur ska du kunna bli så bra som du vill vara?
Om du tänker på ont du har i axeln, hur ska den kunna kännas bättre?
Om du tänker på hur trött du är, hur ska du orka med dag?

När styr känslorna tanken, och när styr tanken känslorna?

Dåtid, Nutid & Framtid. Det som har hänt i dåtid finns inget att förändra. Du kan bara påverka från nu och framåt. Känslorna kommer för evigt att påverka dej. Känslorna minns alltid. Det är okej.
Tanken är dock alltid föränderlig.
Precis som livet.

C.

Koi är du...

Det speciella med den här fisken är att om man har den i en liten guldfiskskål blir den bara 5-8 cm lång. Om man däremot låter den leva i ett större akvarium eller en liten fiskdamm, kan den bli 15-25 cm lång. Om man släpper ut den i en stor sjö kan den växa och bli en jättekoi på hela 90-120 cm. Då har den fått utveckla hela sin potential. (Manz & Neck, 1999)

På samma sätt har storleken på människans "damm", dvs den mentala värld vi lever i, stor betydelse för hur individen får utveckla alla sidor hos sig själv. Förhoppningsvis kan koien inspirera dej att utveckla din egen damm och att avlägsna barriärer som du har satt upp för dej själv. Och inte minst att bli medveten om vilken potential varje människa besitter om han/hon får chans att utvecklas i en vid och lärorik miljö.

 (Coaching 2:a upplagan), Berg Morten Emil, 2007.

Ödets nyck...

Ibland händer det saker som man inte kan förstå, acceptera eller vara nöjd med. I alla fall vid första skeendet.

För 18 år sedan skulle jag bli reklamare eller copy writer. Jag var inte alls bekväm med att ta på folk eller komma nära inpå.
Jag var full av mej själv och inte intresserad av att lyssna på andra.
Den ena tillfälligheten ledde till den andra, och plötsligt var jag på en Friskvårdsledarutbildning. När det kom till ämnet Massage blev jag nästan äcklad. Ta på nakna kroppar!!??
Men ämnet var obligatoriskt så det var bara att bita i.
Det visade sig vara ur-kul och dessutom var jag grymt vass på det!
Ja, 18 år senare...
Man kan väl säga att jag inte längre ser nakna kroppar som ett hinder och inte heller är jag full av mej själv. Jag lärde mej det bästa man kunde göra i livet - att respektera varje individ och dess öde. Att inte döma utan att veta. Att vi alla har olika behov och olika tolerans. Jag har lärt mej så mycket, så mycket av mina kära klienter, men troligtvis också gett ett och annat gott råd på vägen och förändrat andras tankegångar.

Men här är jag nu, inne på en ny bana och nya utmaningar!

Som fulltids-student och ett fåtal massageklienter, blev jag tillfrågad om jag ville arbeta extra som timvikarie på en förskola. Ha ha ha, nej tack, sa jag. Det är inte för mej, det finns dom som gör det mycket bättre än vad jag kan göra.
Men sagt och gjort, en dag stod jag ändå på förskolan och blev kallad Fröken.
Jag trodde ALDRIG ALDRIG att jag skulle jobba på förskola, pedagogiskt eller kommunalt!
Det är en av de få saker jag var helt säker på att jag aldrig skulle göra.


Är detta Ödets Nyck?
Vad är mitt mission? Vad ska jag lära mej av detta?

Jag kom på mej själv att jag i början stod och tänkte "Guuuuud, vad tråkigt detta är. Vilken tur att detta inte är mitt ordinarie jobb".
Nu har jag ändrat mej. Jag vet vad mitt mission är.
Jag ska lära mej om den kommunala byråkratin, hur det är att vara anställd och inställningen hos hårt arbetande och underbetalda förskolelärare/pedagoger.
Hur jag tvingas ta paus (trots att jag inte behöver det) för annars stör jag rutinen.
Hur "slappt" det är att vara anställd. (Med det menar jag att oavsett om du är på benen konstant eller sitter ner så får du ändå din lön. Jag har alltid varit egen. För mej är det en självklarhet att hela tiden jaga jobb annars får jag ingen lön).
Hur systemet inte fungerar om du skriver fel på din löneblankett.
Dessutom har jag stött på förskoleläraren "From Hell". Detta har gjort mej så upprörd att jag redan pratat med föreståndaren. Hur ett tufft liv har ärrat en kvinna så pass att hennes ångest och bitterhet nu går ut över dessa stackars små lekfulla barn. Hennes skrik, hot och sarkasm sprider sig som en mörk dimma över de kuvade kollegorna och barnen. Hemskt. Hemskt.
Om detta är meningen med att jag fått jobb där återstå att se, jag har iallafall rört om i grytan.
För mitt mål som konfliktmedlare, mentor och samtalspedagog har kanske nu fått sin mening.
Jag har stött på mitt första verkliga fall.

Det ÄR ödets nyck!
Jag behövs där jag är. Livet ät konstant föränderligt. Det finns alltid en mening till varför du är där du är.

C.

Att vilja....

...är det detsamma som att verkligen vilja? Länk till Peters Bok
Igår på min föreläsning med fantastiska Peter Nisses pratade vi om VILJAN. Viljan är ett stort inslag i coaching och mentorskap. Varför skulle du annars gå till en coach/mentor om du inte vill? Men även om viljan är vag så finns den där långt inne, du vet inte bara hur du ska hitta den.
 Många gånger hör man folk säga "Jag kan inte för jag har inte pengar till det", "Jag kan inte för jag har inte resurserna", "Jag kan inte för skola och dagis styr mina tider", "Jag hinner inte" mm mm

Detta var jag för ett par år sedan.
Men ett möte med en klok kvinna ändrade min syn på det hela.

Kvinnan hade 6 barn med två män, frånskild, träningsfreak, energisk, egen företagare som startat upp ett otal företag, författare, föreläsare, intuitiv och otroligt erfaren och klok. Varje gång jag träffade henne tänkte jag  Hur orkar hon och vart får hon sin energi från?
Vi samtalade om drömmar och framtidsvisioner en dag och jag hörde mej själv säga "Jag kan inte för....bla bla bla....min man är borta 5 dagar i veckan....bla bla bla...jag en ju själv med barnen på kvällarna..."
Då sa hon: Allt det där har jag också gått igenom. Jag har varit ensamstående många år, men du måste se till de verktygen du har. Vilken tid har du över? När på dygnet är du själv och när har du en lucka? Om det så bara är 1-2 timmar per dag så jobba på din dröm eller ditt mål då. Tid har du alltid, det gäller bara att prioritera och planera sin tid väl."
Just så är det.
Att se de verktyg som finns och inte de som inte finns. Möjligheterna - inte hinderna. Styrkorna - inte svagheterna.
Jag är helt säker på att alla har tid, och att alla har en gömd guldgruva inom sig. (Och du, våga inte skaka på huvudet nu! Du har en hel verktygslåda, men var har du gömt den...?)

Vad grundar sig outtalad vilja i? Varför delar vi inte med oss av våra mål och drömmar?

Troligtvis i en rädsla av att ta plats, verka skrytsam, framstå som en drömmare eller svaghet i självkänslan.
För visst har vi alla hört "Ha, hur ska du klara det du som inte ens..."
Ganska snabbt trycks vi ner redan från barnsben. Jantelagen...?

Det är så underbart med alla dessa människor som förverkligar sig själva. Allt från näringslivschefen som blir trollkarl till Ica-kassörskan som blir jurist. Den misshandlade kvinnan som bryter sig loss och missbrukaren som blir ren. Ja, t.o.m min trotsiga 3 åring som håller på att frigöra sig med en enorm vilja!
Faktiskt även jag som har 2 deltidsjobb, 100% student och 2 barn. Jag är stolt över min vilja även om den är knölig och besvärlig ibland.

Var har du för dröm?
Vad har du för verktyg?
HUR STARK ÄR VILJAN?

C.

"Utlandsresor är äckligt"...

...sa en klient till mej. Kvinnan var i 80 års åldern och hade aldrig varit utomlands i hela sitt liv. Jo, hon hade varit i Köpenhamn ett par gånger. (för oss som bor i Malmö är detta inget konstigt då Köpenhamn ligger ett stenkast bort) Utlandet för henne var smutsigt, farligt, ohygieniskt och ALLA fick magsjuka.
Detta var nog första gången jag kände att jag fascinerades av en person som tänkte så "fel". Som helt hade bildat sin egen uppfattning av hur saker och ting var. Utan att veta och endast baserat på hörsägen.
Jag som vid det tillfället precis hemkommit från en resa från Sydamerika vågade knappt ta på henne. Tänk om hon såg hela mej som en vandrande smittkälla full av utlandsbakterier!
Men denna rakryggade, paranta kvinna var inte alls på något sätt dömande eller kritisk till varför folk reste. Det var bara inte för henne. Med tanke på att ALLA länder var smutsiga (inkl de nordiska länderna) så ville hon inte vara där. Hon ville inte heller riskera en magsjuka i utbyte mot en underbar resa i fantastiskt klimat, häpnadsväckande natur eller kulturer som trollbinder. Nej, det var inte för henne.
Hela sitt liv hade hon servat sin man som arbetade som ingenjör på Kockums i Malmö. Hon hade serverat honom alla måltider och tagit hand som hem & barn. (inte konstigt i den generationen i sig) Samma rutin år efter år efter år. Den dagen då jag behandlade henne såg hennes liv fortfarande exakt likadant ut. Fast nu hade hennes man blivit dement så nu var hon även hans sjukvårdare och ännu mer låst till sitt hus. Inget körkort och ingen kunskap om ekonomi. Detta hade varit hennes val.
Jag frågade lite fint om hon ångrat att hon inte sett mer av världen, eller ångrat några beslut hon gjort.
Men, nej. Tack o lov! Så skönt att hon var nöjd! Tänk att vakna upp efter 80 år och ångra att man inte sett eller gjort mer i livet. Förvisso fascinerades jag bara mer av henne då. Hur kan man vara nöjd av att bara finnas till? Att enbart basera sina åsikter på andras, och anta hur verkligheten ser ut utanför husmuren?
Nu pratar vi inte om en balanserad new age kvinna på 2000-talet. Vi pratar om en kvinna född på 20-talet med starka traditioner och förlegat tankesätt.

Tänk så bra att vi är så olika! Och tänk vad bra att man även kan fascineras av den "tråkigaste" livshistoria!

När är man lat....?

Jag tillhör den kategorin som får dåligt samvete av att vara stilla. Som känner mej lat när jag sitter i soffan och tittar på TV. Som reflekterar över dagen och placerar den i två olika fack, dvs
 "Bra dag" eller "Dålig dag".
En Bra dag är en dag då jag gjort mängder av "nyttiga" saker. Dvs ringt viktiga samtal, postat viktiga brev, tagit tag i "måste-högen", joggat, uträttat ärende, varit utomhus, jobbat, pluggat och kommit ikapp.
En Dålig Dag är en dag då jag bara gjort 25 % av det jag borde göra. Jag har suttit stilla mycket, inte åstadkommit något och haft alldeles för många ursäkter till att göra INGENTING. 
Då får jag dåligt samvete och känner mej lat! Det bästa som finns är att lägga sig på kvällen och vara nöjd med dagen.

Men när är man lat egentligen?
Vem har bestämt var gränsen för lathet går?
Är det dina vänner som kategoriserat lat och omedvetet gett dig dåligt samvete om du inte är lika effektiv som dom?
Är det dina förebilder som är omöjliga att leva upp till, och kanske inte ens sanna?
Eller är det du själv som satt upp gränser...

Varför är vi duktiga när vi är energiska och aktiva?!

Att ta det lugnt en dag måste vi alla göra. Vi måste ladda batterierna. Det måste allt levande göra. OCH allt tekniskt! Detta kan ju omöjligt innebära att man är lat.
Färdig blir man ju aldrig med sina göror. Så om jag gör dom idag eller imorgon...spelar det någon roll?
Om du vilar kanske du dessutom orkar göra mer nästa dag, och kanske t.o.m har kläckt nya bättre lösningar på det som komma skall.
Vi behöver vila våra tankar med snaskiga TV-serier, iPhone appar och datorspel.
Men är man lat då....?

Jag som anser mej vara trött och energisk på samma gång anser att många är lata och gnälliga.
Detta är verkligen något jag måste jobba med!!!
Den dagen jag förlåter mej själv för att ha inaktiva dagar är troligtvis den dagen jag accepterar andras förstånd att ha lata sköna dagar.

Kanske inte konstigt att man alltid är trött om man konstant springer från LAT:....

C.

Igår på min joggingtur...

...kom jag för första, och troligtvis sista, gången till tårar. Märklig känsla att gråta när du har en skön joggingtur. Anledningen var att jag lyssnade på Alice Bah-Kuhnkes sommarprat via min iPhone. (Länk till programmet:) Jag tycker om att "passa på" att lyssna på vettiga program när jag joggar, det är min avkoppling och joggingturen passerar osmärtsamt förbi.
Alice, som jobbar för Fair Trade, har rest runt mycket i världen och besökt krisartade område. Hon mötte en gång en kvinna på Haiti som hette Maria. Maria var höggravid med fyra undernärda barn - och stupfull!
Att bli alkoholiserad i fattiga länder är en vanlig företeelse. Det är ett lätt sätt att fly undan det helvete de befinner sig i. Att stå som välnärd västerlänning och se detta levande helvete som utspelar sig får även den starkaste att tappa hoppet. Alice berättade vidare att den enda gången hon gav upp i sitt liv var just när hon träffade Maria. Att se denna kvinna sälja sin kropp för alkohol. Att se hennes barn så kraftigt undernärda att tal och fysik var långt nedsatt. Att se hennes barn vara nästa i tur att sälja sina kroppar för lite bröd och en skvätt sprit. Att få som svar på frågan "När känner du hopp?" -  När jag är full!
Inte konstig att man super och struntar i bebisen i magen och de förstörda barnen bredvid sig.
Alice gick bakom ett träd och bad till Gud att han skulle släcka barnens liv för det var inget liv att leva. Att varje dag vakna till ett helvete och kämpa för sin överlevnad till förnedring. Det är inget liv att leva, dom har det bättre i himlen.
Men så ångrade hon sin bön. Hon insåg att problemet låg hos henne själv. Det var hon som inte orkade se detta liv och det var hon som slutade känna hopp. Så bad hon istället en bön som lät:
"Den dagen jag slutar kämpa, slutar att se ett hopp för andra människor och slutar hjälpa då är inte heller mitt liv meningsfullt och då vill jag inte längre leva".
Ja, ungefär där kom tårarna...
Det var mitt i prick! Det är så våra hjältar tänker. Det är därför inte alla av oss är hjältar, ja t.o.m majoriteten av oss. Vi sätter vår egenkärlek främst och våra behov först. Vi blundar för det som gör ont, och vänder på de samtalen som verkar jobbiga. Vi väljer att inte se eller lyssna på det som berör oss i negativ riktning.
När jag var i Manilla för 2 år sedan besökte vi, via Skandinaviska Barnmissionen, en undernäringsklinik. Barnen där var helt fantastiska! Vi hade med oss bärkassar med kläder och gosedjur. Det var en fröjd att se dessa barns glädje över en ny klänning eller ett nytt gosedjur. 2 dagar tidigare hade lilla Chris kommit till kliniken. Hon var 10 månader och vägde 3,5 kg! ¨Hennes mamma hade syfilis och hennes pappa var i fängelse. När min man kallade på mig att jag skulle komma och titta på henne, bröt jag ihop.
Denna lilla flicka var bara skinn och ben. Jag var helt oförberedd på min reaktion, för jag anser mig själv som ganska stark. Efter detta ögonblick väcktes något inom mig. Jag ville adoptera henne, ge henne pengar till ett värdigt liv, ta henne som fadderbarn - vad som som kunde rädda henne från undergång.
Att se fattigdom och undernärda barn är det värsta av allt. Nästan iallafall. Än värre är det att möta västvärldens reaktioner på dina historier. Undanflykter, snabba kommentarer, bytta samtalsämne eller bortförklaringar till varför vissa är fattiga och inte vi.
Att man inte vill eller kan förstå att helvetet här på jorden är inte är ditt.

Mitt hjärta blöder för alla undernärda barn på jorden.

Då kom tårarna igen...

C.

"Du hatar ditt liv...

...medans andra drömmer om att ha ditt liv!"

Systemteori...
...vilket oerhört ointressant ord. Tråkigt ord. Vad har det med coaching att göra? Det låter kantigt och själslöst.
Det var med tunga steg som jag gick till min föreläsning igår på Malmö Högskola, för att lyssna på just Systemteori eller Systemcoaching som det även kallas.
På 5 minuter hade jag helt fastnat och polletten trillade ner! För mej som blivande coach och samtalsledare, är detta ett självklart sätt att tänka. Hur kan man inte tänka i system? Jag ska förklara...

Länk till Boken

Ett system består av tex familj -> arbete -> kollegor-> företag-> styrelse-> huvudkontor-> etc..
Så här; Du vaknar en morgon trött och eländig. Huvudet dunkar, barnen skriker och stressen är under skinnet på dej. Du masar dej iväg till arbetet men har lämnat din gnista hemma. Helst av allt skulle du vilja stanna hemma och lyssna på tystnaden. Ditt dåliga humör gör att du fattar dåliga beslut på arbetet. Dina kollegor får en dos av ditt dåliga humör, även om du tycker att du gör ditt bästa för att inte visa det. På utvecklingssamtalet med chefen är din stubin kort och du accepterar inte hans löne-erbjudande. Du lämnar hans kontor med självömkan och en chef på dåligt humör.
Din kollega som fått smaka på ditt dåliga humör hela dagen tar med sig det hem till sin familj och sina barn som får en trött och írriterad mamma/fru som blivit dåligt behandlad hela dagen. De dåliga besluten du tagit påverkar personen i andra änden som inte fått igenom sina krav och i sin tur får en utskällning av sin chef.
Din chef är på dåligt humör och nedstämd på styrelsemötet och känner sig ofokucerad i viktiga beslut. Dessa oklubbade beslut kan då inte levereras huvudkontoret som väntar på svar.

Detta är såklart en grav överdrivning. De flesta kan bita ihop och låter sig inte påverkas av andras dåliga humör. Men sker detta upprepade gånger blir det till sist slitningar bland kollegor eller vänner emellan.

Många, många av oss skyller ifrån oss. Det är helt klart den enklaste vägen OCH den minst smärtsamma. Att se till sina egna brister är både smärtsamt och arbetskrävande. Vi skyller då istället på människorna ikring oss. "Han kommer alltid försent" , "Hon är alltid så arg på mej", "Hon slabbar så i köket", "Han gör ett dåligt jobb! I sådana situationer är det viktigt att se till HELHETEN.
Vad är anledningen till din kollegas dåliga tidsplanering? Vad är dina egna värderingar och varför är det viktigt för dej att komma i tid?
Personligen kan jag inte förstå de personer som bara ser i och runt sin egen sfär. Som aldrig ser bortom sina egna värderingar. För mej finns det bara HELHETER inget annat! Det finns alltid en anledning till varför människor agerar och är som dom är.
Som samtalsledare kallas vi in, för att som tredje part förmedla och få klienterna att se till problemlösning och till helheten.

I mobbing fungerar det på samma sätt. Den mobbade eleven tas ur klassen och sätts i en ny, för att på ett snabbt sätt "lösa problemet". Inga åtgärder tas vid, och mobbaren, som oftast är det största problemet, läggs det ingen energi på. Hur har egentligen mobbaren det hemma? Hur har mobbarens föräldrar det på sina arbeten etc...

En otroligt spännade teori tycker jag!
Jag har hittat hem med denna teori! Det är precis så här jag vill att mitt framtida arbete ska vara. Som samtalsledare vid konflikter. Jag har hela tiden vetat hur jag vill arbeta men visste inte att det hette Systemcoaching.

Så ta på dej dina glasögonen om du inte fattat sytemteori. Det är dags att skärpa till blicken och inte tro att du att kung över rätt och fel.

C.

Många historier....
....har passerat mitt behandlingsrum sedan jag startade som terapeut 1993. Men det finns en handfull historier som man aldrig kommer att glömma, detta är en av dem;
För ett stort antal år sedan blev jag uppringd av en kvinna i åldern 45-50. Hon mådde dåligt och trodde det var utbrändhet. Hon önskade Shiatsu-behandling, då denna visat sig vara effektiv mot just utbrändhet.
Kvinnan kom och vi började prata. Hon var tyst och privat, och såg verkligen anspråkslös ut. Jag fick helt gå på min magkänsla och vad hennes kropp berättade för mig. Inte konstigt att man är låg när man är utbränd, så det var inget märkligt i det. Klienternas kroppspråk brukar dessutom avslöja dem i slutänden så vanligtvis brukar jag inte pumpa dem på information. Jag ställde min diagnos i Haran (magpartiet där alla 12 meridianerna grundar sig) och märkte en stor brist på energi i Lungan. Inte heller konstigt vid en utbrändhet, då Lungan står för depression och sorg i TCM (traditionell kinesisk medicin). Parallellt med min behandling gick kvinnan också i samtal hos en psykolog, vilket är en utmärkt kombination. I snitt tar en utbrändhet 1 1/2-2 år att läka ut helt. Små resultat ser man dock ganska snabbt. Efter ett par behandlingar brukar klienterna piggna till och kunna resa sig upp från sin misär.
I detta fallet stod allt ganska stilla. Jag ifrågasatte hennes depression ofta, och undrade om hon visste vad henne kraftiga underskott i Lungan berodde på. Vi försökte analysera det hela, och hitta möjliga förklaringar till varför hennes tillstånd var som det var. Istället för att piggna till blev kvinnan bara mer och mer ledsen. Efter ca 6 månaders behandling kom chocken för oss alla.
Hos psykologen hade äntligen det undermedvetna vaknat och min klient kom ihåg. När hon var ca 5 år föll hennes lillebror, som var ca 2 år, av en olyckshändelse ut från fönstret ner på marken och dog. Hennes mamma förbjöd henne, i den stunden, att för evigt prata om denna händelse. Det var för smärtsamt att vidröra. I samma ögonblick som det hände raderades hennes lillebror ut från hennes liv. Aldrig mer nämndes han i huset eller av någon i familjen. Smärtorna begravdes i det inre och där låg det inkapslat i 40 år tills något berörde och det plötsligt blev till liv igen.
Jag var fullständigt chockad när jag hörde henne berätta. Aldrig förr hade jag mött en person som totalt förträngt ett sådant fruktansvärt trauma och t o m förträngt sin bror. Inte konstigt att Lungan var tom på energi! Efter att detta hade uppdagats började min klient må lite bättre och avslutade sin Shiatsu-behandling för att helt satsa på psykoterapi. Rätt beslut helt klart, då detta trauma var utanför min kapacitet.

Men visst är det intressant hur kroppen alltid kommer ihåg det minnet har glömt. Kroppen fungerar som en kista där man begraver gamla klenoder och minnesanteckningar från förr. Dom ligger där välvikta och välisolerade tills en dag när något väcker det undermedvetna till liv.
Man börjar må dåligt, men vet inte varför. Kroppen börjar spöka, och man skyller frenetiskt på stress, omgivning eller dålig sömn. Det går aldrig att lura sin kropp! Och det går sällan att lura en terapeut. Många, många gånger har jag hittat en helt annan historia i klienternas kroppar än den dom själva berättar. I ren överlevnad skyddar min sitt inre. Klart. Vem vill se sin sköld falla? Mitt jobb är inte att gräva i det förflutna. Mitt jobb är att få en bekräftelse och en förståelse för det jag känner. Vad klienten sedan gör med den informationen är upp till dom. Jag är bara kropparnas medlare.

C.

Freud...
....ingick i min studielitteratur igår när vi läste om personlighetspsykologi. Jag aldrig läst någon om just Freuds teorier och vad han egentligen stod för. Men Herrejesus, vad många olika psykoteorier det finns!
Vissa tror att vi föds nollställda, kapabla att göra vad som helst, helt opåverkade av genetiska arv. Vissa tror att arv och miljö är den stora faktorn till varför vi är som vi är. Freud och jag, vi tror lika - att vi är som vi är pga uppfostran, dvs psyokoanalysen. För att förstå ditt agerande måste du förstå anledningen till varför. Du kan inte bara helt ändra ditt beteende bara för att finna ditt nya jag. Nä, precis som med allt annat så måste man fatta läget. Detta tror jag funkar bäst. Man behöver inte gräva - men man behöver veta sanningen.

Men en sak som slog mig, är all denna fobi för spindlar, ormar, råttor mm. Vad är det i hjärnan som styr våra fobier? Om man nu har en fläckfri uppfostran (om det nu finns?) och ett harmoniskt och balanserat sinne, varför är man rädd för en liten spindel? Min man är världsbäst, och superbalanserad men livrädd för ormar! Varför är han det? Han som inte är rädd för något i livet! Konstigt.
Det finns då en teori (ytterligare en) som tyder på att man forcerar någon form av trauma eller dålig upplevelse på just dessa varelser. Tex hörde jag en historia om en flicka som fick fingrarna brutna i en bildörr när hon var liten. Dock blev inte bildörren traumat i historien, utan ormen som hon såg en liten bit därifrån. Hädanefter var hon livrädd för ormar då hon associerade denna händelse med en orm.
Men vad vet jag. Vad vet forskarna? De tycks ju inte vara ense om hur hjärnan och det kognitiva funkar ändå. Ju mer man läser och rotar i människans beteende, desto snurrigare blir man. It´s a never ending hole to fill!

Ja, det var bara en liten parantes i mitt bloggande...

C.

Flitiga Lisa...

...ja, vem är hon? Och vad kallas hon i USA och Italien? För Lisa finns överallt.
Lisa är nog den som får flest kvinnor att bryta ihop. Hon bidrar utan tvekan till mest utbrändhet och flest sjukskrivningar. Hon tränger sig in i ditt sinne och förtrollar din hjärna med små djävlar tills du är förlamad av dess trolldom.
Flitiga Lisa är framgångsrik, vacker, karismatisk, organiserad och ofelbar. Perfekt. Alla hon pratar med fascineras av hennes empati och förmåga att lyssna. Sättet hon för sig får omgivningen att titta extra.
Utstrålningen är starkare än Australiens stekande solstrålar. Alla har henne som förebild.

Flitiga Lisa har jag träffat på flera flera gånger i mitt jobb. Bland läkare, kontorister, egenföretagare, studenter, gamla och unga. Överallt. Jag ser henne även till stor del i mej själv också.
Grejen är den att alla grundar sig i samma smet. Alla vill ha bekräftelse på att dom är dugliga.
Alla har omänskligt höga (och faktiskt ganska ointressanta) krav på sig själv. Bekräftelsebehovet stimuleras av berömmet. Blir du berömd får du bekräftelse på att du är duglig. Dessa krav blir såklart omöjliga att leva upp till. Och, ärligt, vem bryr sig om du är perfekt eller inte? Vem har tid att lägga märke till om du är ofelbar eller inte. Andra har ändå full upp med sig själva. Som Flitiga Lisa kommer du att få slita hårt. Bara för att en gång hamna i fåtöljen hos en samtalsterapeut. Du  kommer bli trött på dej själv.
Dessa djävlar som hon planterar i vår hjärna, piskar och drillar oss till vansinne. Mer mer mer! Kämpa hårdare! Bit ihop!
Till sist känner du inte igen dej själv. Du har förvandlats till ett humörlöst kontrollfreak. Det finns inte längre utrymme för röda stoppljus, för försmå filofaxer, snoriga barn eller en snackig kollega. Detta bryter Lisas inrutade schema.
Flitiga Lisa är den vidrigaste personen på jorden!

Utan att låta alltför anlyserande eller professionell så har jag min egen tes på varför Lisa dyker upp hos vissa kvinnor. Barn som inte fått tillräckligt med bekräftelse, eller blivit curlade under sin uppväxt, har ett ouppnåeligt hål att fylla. I hela livet söker man efter bekräftelse från sina föräldrar. I de flesta fall inträffar aldrig denna dag. Man jobbar hårdare och hårdare för att bevisa att man är det perfekta barnet. Men det hjälper ändå inte. Bekräftelsen, kramen, berömmet kommer aldrig.
Man måste lära sig att ta emot berömmet från andra. Man måste öppna ögonen och se till de bredare vidderna. Små hjälpare finns överallt. Överallt! Det är bara du själv som kan välja att se dessa eller inte. Leta inte efter bekräftelsen på fel ställe. Töm inte din bägare i fel hål. Det är ren slöseri.

Det är vi själva som är våra största energitjuvar. Det är vi själv som bidrar till att vi mår dåligt. Vi kan alltid skylla på jobbet, barnen eller hemmet. Det är enklast. Men i slutändan är det du själv som bestämmer till hur du vill leva ditt liv. Möjligheter och vägval sker varje dag. Du är din egen drottning.

C.

Om man hade skrattat....

....så högt att magmusklerna krampade på en öppen gata i Sverige. Då hade folk tittat snett på dej, tisslat och tasslat och bestämt att du varit hög på en lustfylld drog.
Om din bil hade gått sönder på motorvägen, hade du suttit kvar i den och ringt till närmasta anhörig för bogserhjälp. Troligtvis hade ingen, av de hundratalsbilar som susade förbi, stannat.
Idag medans jag vek mitt berg av tvätt, ville jag lyssna på något stimulerande. Jag letade i SverigesRadios arkiv efter sommarpratarna som nyligen gick. Vem skulle jag välja av alla livsöden som berättats. Jag ville välja den jag hade mest förutfattade meningar om, så lotten föll på Daniel Adams-Ray. För mej kändes han som en kille som glidit in på en räkmacka i musikbranschen tack vare sin mamma Kerstin Adams-Ray. ( Länk till programmet)
Jag hade inte ett rätt. Kerstin Adams-Ray är inte ens hans mamma till att börja med. :-))
Daniel Adams-Ray är född och uppväxen i Nairobi, av en svensk pappa och indonesisk mamma.
(Redan där hade han fångat mitt intresse.) Han berättade att i Afrika är det fult att inte hjälpa till. Att inte hjälpa den som är i nöd. Därför är det självklart att 15 personer puttar din bil om den gått sönder.
Om du kör vilse på savannen dyker plötsligt någon upp och ger dej en vägbeskrivning.
Det finns alltid någon där som kan hjälpa dej. Man hjälper hellre fel, än inte alls.
Vidare berättade han att ibland såg han ett par människor som var totalt okända för varandra, stå och skratta musten ur varandra på gatan. Detta var ett sätt att hälsa på någon som man inte kände. Detta skratt efterföljdes alltid av en tystnad. Man hade skrattat så hårt att man var tvungen att vila magmusklerna innan man kunde fortsätta att prata. Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha, hur underbart är inte det? Jag tror afrikaner måste vara det längsta ifrån en svensk man kan komma. Både utseendemässigt och kulturmässigt.
Daniel Adams-Ray hade varit med om många hemskheter också på sina resor, men alltid klarat sig undan. I Stockholms tunnelbana såg han en kille som blev grovt misshandlad. När han försökte avvärja misshandeln blev han själv slagen och hotad till livet. Tåget kom in, och människor passerade.
Passerade. Inget annat. Bara gick förbi. Ingen slog larm, ingen tittade. Detta, berättade han, var mer smärtsamt än slagen han fick.
Jo, jag fick helt klart ändrad åsikt om Daniel Adams-Ray. Jag är glad att min fördom försvann! Fördomar ska alltid försvinna.
Han är ingen "räkmackekille" som tagit korta vägen.
Han hade en historia att berätta. Han fick mej att tänka efter. T o m att skämmas lite för min svenskhet.
Varför behöver vi i i-länder aldrig vila våra magmuskler efter en skratt-attack? 
Sorgligt sällan hör man sig själv säga "åh, gud, vad det va länge sedan jag skrattade så mycket".

Jo, för att Flitiga Lisa finns. Och henne leker man inte med!

C.

"Indianen gjorde mej sårbar"...

Jag läser en bok just nu om Ingrid Betancourt som satt i ett fängelse i Amazonas i 6,5 år.
(Även tystnaden har ett slut)
Att kunna överleva detta helvete rent mentalt är för mej en gåta. Ingrid Betancourt höll alltid huvudet högt och lät sig inte påverkas av medfångarna som mer och mer föll i egoistens grop och sålde sin självrespekt för överlevnad. Ingrid bröt nästan aldrig ihop eller visade känslor.
Men en mening i boken väckte något inom mej.
"Indianen gjorde mej levande och sårbar. Utan honom hade jag kunnat stå emot."
Ingrid stålsatte sig mot känslor då sårbarhet utnyttjades till fullo av FARC-gerillan. Men på en lång lång vandring genom djungeln följde en indian med som bärare. Denne indian var snäll, leende och hjälpsam. Han kändes ärlig. Han väckte värme och fördolda känslor i Ingrid, som hon förträngt i en evighet. När så en gerillasoldat var elak mot henne började hon för första gången att gråta.
Hon skämdes för att hon visade sig sårbar och åtkomligt, att soldaten lyckades knäcka henne.
Den värmen och kärleken indianen väckte hos henne gjorde henne sårbar. Det var så mycket lättare när inte han var med för då kunde hon stålsätta i denna hårda och känslokalla miljö.
Är ni med?
För visst är det så, om man lägger locket på är allt så mycket lättare. Känslobanan blir som en E6:a. Men så plöstligt blir man berörd. Man vet inte varför. Ett farväl på en film. Ett foto på en vän. En sång som spelas på radion. En känsla djupt inom en väcks plötsligt från de döda och kommer till liv igen.
Man brister.
Själv råkar jag ut för detta hela tiden. Ibland storgråter man till Bambi, eller bryter ihop i duschen. Men jag ser det också hos mina klienter. Hur deras magar är stora som luftskepp av fördolda känslor.
"Jag begraver dem där så länge så kan livet gå vidare". Sen faller man.
För faller gör vi alla. Vissa landar på en studsmatta och vissa på ett stengolv.

Så var inte så slätstruket svensk! Sjung, skratta och dansa. Annars får du kanske ont i magen....

C.

Missbruk....

....hur mycket tålamod ska man ha med denna konstigt hemska "sjukdom".

 Ja, jag skriver det inom "..."

Då är detta ändå en böna som maniskt följer Uppdrag:Missbruk, Celebrity Rehab och levt med en heroinist i 3 år. Jag har gått på Al-anon möte och Narconon möte. Jag har förlorat min dåvarande pojkvän pga heroin.

Själv är den tyngsta drogen jag provat cigaretter. Ändå har jag en fascination för hur hjärnan fungerar och hur drogerna trollbinder och tar över hela excistensen. Hur djävulen invaderar sinnena och förändrar personen till ett monster. Men är det en sjukdom? Hur kan det vara en sjukdom och vad är det isåfall som gör det till ett sjukdomstillstånd?

Idag läste jag i aftonbladet om en kvinna som blev nekad titthålsoperation i knäet pga rökningen. Läkningsprocessen blir långsam och det är en ökad risk för blödning. Kvinna blev uppenbarligen så vansinnig att hon tycke att Aftonbladets läsare nog skulle sympatisera med henne. Hon kände sig diskriminerad som rökare då hon blivit nekad vård.

"Jag är 56 år gammal och ingen ska säga till mej vad jag ska göra", sa hon.

I mina ögon känns hon mer som en 2,5 åring som trotsar sin mamma...

Sånt här gör mej upprörd! Varför förstår man inte att andra vill dom väl och att det inte handlar om att ställa sig över någon annan.

Förra veckan såg jag en dokumentär om Englands fetaste kvinna som dog i anorexi på 125 kg!  Hur bisarrt är det?? Kvinnan var 39 år och fyrbarnsmor. Hon vägde ca 250 kg och hade inte gått ut ur huset på 7 år. Hon var deprimerad, håglös, mörk under ögonen och skar sig själv när hon inte fick sin mat enligt önskemål. Den enda gången man såg någon form av hopp och gnista i ögonen var när hennes matleverans på 8 påsar skitmat kom.

Då lös hon.

För att inte dö inom 5 år genomgick hon en magsäcksoperation. Hon rasade i vikt och för varje kilo hon gick ner åt hon mindre för att så snabbt som möjligt återfår sitt gamla liv som smal. Efter ett år hade hon gått ner 125 kg, dvs halva sin kroppsvikt. Vid detta laget åt hon i stort sett ingenting och kollapsade till sist. Hon hamnade på sjukhuset pga krafig undernäring och till sist föll hon koma. Hon dog av anorexi, 125 kg tung.

Snacka om missbruk! Från att äta ohjäl sig svalt hon ihjäl sig. Hon skulle verkligen blivit inslussad på rehablitering av psykologer och läkare för att kunna hantera sitt matmissbruk. Så sorgligt och så sjukt.

Jag för min del har otroligt svårt att dadda med dessa missbrukarna. Jag fascineras, men vill bara skaka om dom.

Min stora förebild är Dr Drew. Han har 721 diplom på väggen som intygar att han kan sin sak gällande missbrukspatienter. Vilken förståelse och vilket tålamod!

Detta är såklart en sak som jag måste jobba med stenhårt, att inte döma eller nervärdera missbrukare eller de svaga. Generellt har jag otroligt svårt för "svaga" personer. I min coachning borde jag troligtvis ha fler av dessa klienter för att lära mej hur dom tänker. Dom måste få lära mej helt enkelt.

Bryt ihop, samla ihop spillrorna och ge järnet - det är min filosofi.

C.

Ett speedat huvud...

Det har jag idag. Ni vet de dagarna när man inte kan stänga av den kraftiga strömmen av in- och utgående tankar. Tankarna far igenom huvudet med samma kraft som vårfloden dundrar fram i Amazonas.

Jag får huvudvärk och ont i käkarna.

Jag kan inte stänga av.

Jag kan inte hindra tankarna från att fara fram.

Inte ens på natten.

Jag kan inte slappna av.

Inte ens att sätta sig i meditationsläge funkar. Min kropp känns stel och öm.

All energi rusar upp i skallen.

Jag blir galen!

Det finns två alt enligt min egen analys.

1. Jag är understimulerad efter 7 v ensam med barnen under sommaren. För mycket barnsnack och barnnivå för min del.

2. Jag har återfått min energi efter 7 v barnen. Jag har tusen-en ideér och desto mer jag sitter vid datorn och googlar desto mer speedat blir mitt huvud. Jag blir ivrig och nyfiken och kan inte lugna ner mig.

Trots att jag numera även kallar mig stressterapeut, så har även min sol fläckar.

Nä, jag vet inte hur jag ska slappna av!!

Detta tillstånd kommer titt som tätt, så det är numera ett ganska känt läge för mig.

Det värsta är på nätterna.

Jag är trött hela dagen för att mitt huvud tröttar ut mej, men när jag ska sova är jag inte trött vilket resulterar i att jag somnar sent och sover dåligt.

Visst blir man trött på sig själv....?!

Nu är jag så trött så trött. Men ingen vila - iväg att hämta på dagis, skola mm

Tänk om jag bara kunde kunde lägga mej lite.

Tänk om jag bara kunde sluta trycka upp min tunga i gommen.

Tänk om min huvudvärk kunde försvinna.

Det får nog bli ett glas eller två ikväll - det är den bästa avkopplingen, ever!

Jag ska bara...

C.

Synestesi....

...vad är det?

I hela mitt liv har jag sett ord och siffror i färger. Månader och veckor som diagram.

Att inte alla ser månader i spalter eller veckor i vågräta rader känns för mig helt onaturligt.

Att inte 55 och 77 skulle vara olivgrönt känns ännu konstigare. Att inte alla kan se att namn som Joel är mörkblå, Elísabeth - ljusblått eller Lisa - gult tycker jag är konstigare än tvärtom. 1 - gul, 2 - röd och 3 - blå. Det var först när jag läste i Sydsvenska Dagbladet om en tjej som såg ord och tal i färger och former, som jag blev medveten att inte alla såg som jag gjorde. "Det e ju detta jag har"! skrek jag.

Synestesi.

Detta kan ju också förklara att jag ibland har svårt för namn och siffror. Jag kunde ge min högra arm på att en person bodde på nr 55, när det visade sig vara nr 77. Dessa siffror ingår i samma färgnyans därför blir färgen starkare än numret. Ibland kan jag kalla Elisabeth för Annette eller Ann-Christine - samma blåa nyans.

Hmm, skumt va? För mej helt naturligt. Jag kan å andra sidan inte förstå hur man inte kan se Moa i grönt. När du ser Januari-December...hur ser du månaderna då? I staplar såklart!! Inte...?

Allt är så underligt att vi ser ord och månader på olika sätt. Vad betyder det?

För en gångs skull är jag iallafall fascinerad av mej själv. Ha ha ha!

C.

Länk till Litteratur