Mål...

...inriktad. Är det viktigt att alltid ha ett mål? Nu menar jag inte morgonmål eller fotbollsmål, :-)) utan delmål i de små sakerna du gör. Dvs att alltid sträva framåt. Att aldrig vara bakåtsträvare eller stillastående.

Mål med dina barn, att de ska bli väluppfostrade och harmoniska.
Mål med din vikt, att behålla den du har, gå upp eller gå ner lite till.
Mål med dina studier, att bli godkänd eller t.o.m väl godkänd.
Mål med löneförhandlingen, minst 2000 extra i månaden.
Mål med löpträningen, att alltid förbättra din tid.
Mål med karriärstegen, att vara chef inom 5 år.
Mål med att finna balans.
Mål med livet.

För mej tippar balansbrädan över redan här. Delen med mål känns betydlig större än delen som är stillastående. Det blir ingen balans i målet.

Ändå tror jag att det är bra med mål. Kanske beror det mest på hur jag fungerar, och inte hur du fungerar. Kanske beror det på att du är nöjd med din balans, vilket i sin tur inte behöver innebär att du är stillastående.
Men ibland leker jag med tanken på en lugn joggingtur utan målet att springa på 5,50 min/km. Att sitta hemma och glo en dag utan att prestera och utföra något. Visst hade det varit skönt?

Är det behaglighetsberusningen som gör att vi måste ha mål? Att det är känslan av att ha uppnått målet som är beroendeframkallande och extremt len. För utan mål uppnår du inte det du vill i livet, och vad är då meningen med livet om du lämnar det stillastående?
Ändå känner vi oftast mindre respekt för personer utan mål. Vi tycker de är tråkiga och lynniga. Stillastående och t.o.m bakåtsträvande. Detta är självklart vår stereotyp av de utan mål.
Men jösses amalia, vad gött det måste vara att bara vara nöjd!!
Att nöja sig med 7 min/km.
Att låta barnen bara vara.
Att acceptera en ok lön.
Att vara nöjd med att inte ha en karriär.
Att bli betygslös men full av ny kunskap.
Att pendla i vikt, men njuta av livets smörgåsbord.

Detta är inte jag, vilket är helt irrelevant. Målet borde alltid vara att finna balans! Yin & Yang - Kriget mellan det goda och det onda. Svart & vitt. Kvinnligt & manligt. Den perfekta balansen i cirkeln.
Mitt mål är att inte ha ett mål med allt jag gör. Detta leder bara till frustration och irritation när målet inte uppfylls eller uppnås.
Frustration kontra berusningen av måluppfyllelse.
A tough one.

Snygg & Dum...

...eller ful & snäll?
Det finns en mamma på min dotters dagis som ser så fruktansvärt tråkig ut! Jag menar riktigt riktigt tråkig. Frisyren är rått-färgad, kortklippt utan styling, likadana kläder varje dag, strumpor i sandalerna, osminkad och blek. Alltid med ett leende, liksom undertryckt vrede, men alltid övervänlig, mjuk och le le le le. Jag har varit hemma hos dom på barnkalas, och t.o.m hemmet är tråkigt.
Så tänker jag, "skäms Cilla, hon är ju jätte vänlig, snäll, stör ingen och hon är framförallt INTE mitt bekymmer". Varför bry sig?
Men är det av vikt att bry sig om sitt utseende? Vem bestämmer i så fall det, och varför är det viktigt?
Jo, visst många dömer efter det yttre, men det är väl deras ytliga värderingar och inte mina eller dina. För visst är snälla personer mer värdefulla på jorden, än dumma...
Men vem är mest värdefull av de fula och de snygga?
De fula (förlåt den grova generaliseringen av ordet ful, det ligger ingen ondska i det) kommer konstant att arbeta i motvind, medan de snygga oftast har medvind.
Den ena har det tuff och den andra enkelt. Så vem blir starkast i längden?

Det är jobbigt att växa upp i en kultur där det yttre är viktigt. Men bara lagom snygg. Är du för snygg eller för ful pratar folk. Precis som jag gör nu. Fast min i min grund ligger ingen avundsjuka, ironi eller skitsnack. Snarare en fascination av hur tråkiga vissa kan se ut, utan att bry sig! Undra vad de istället lägger sin tid och pengar på? Kanske meditation för att uppnå inre frid. Kanske självutveckling för att bli en godare människa. Kanske träning för att springa en mara på 2,5 timme. Kanske ideella arbete på barnonkologen. Kanske bygger de ett barnhem på Haiti...

Så vem är jag att döma? Iallafall de första 5 sek innan någon smart ande klubbar mig i huvudet och undrar vad jag håller på med?! Ändå kan jag tycka det vackra är betydligt behagligare att visualisera än det fula. Och det har vi alla rätt till. Men inte att lägga in en värdering i det. Samtidigt är det vackra inte lika spännande som den fula, nakna sanningen! Att se det avskalade rakt upp o ner. Inga krusiduller. Att leva med ett utseende som är emot dig. Det fångar mitt intresse.
Skönheten ligger som sagt i betraktarens ögon. Vad ligger i betraktarens värdering och hur kan vi värdera så olika. Tur är ju det. Annars hade de fula inte fått någon. Tänk vad gott att det fanns någon som såg den vackra i den fula. Såg den underbara, nakna sanningen.

Men om man är ful & dum då?
Är man ett sjunkande skepp då...

Det är en helt annan blogg..

C.

Att resa sig....

...från slagen och motgångarna. Att behålla sin stolthet i dyngan av självförakt.
Att kämpa med näbbar och klor för att överleva sin egen skam.
I detta ligger möjligen inget större allvar, självklart beroende på hur mycket stolthet du har,
men skammen kan vara personlig och den kan bara du mäta.
Skammen kan vara banala saker men också de som innefattar ett djup och ett allvar. Skam har vi alla. '
Den berättar vi inte för någon. Det är din hemlighet.
Den sminkas över med bortförklaringar, lögner, tystnad eller destruktivt beteende.
Allt till ett paketpris på Åhléns för bara 89:90 :-!!!!
Att resa sig efter varje motgång, borsta smutsen från axelvaddarna, spraya håret hårdare och med en harkling som hör ända till Nangijala ställer du dej upp igen. Skammen lägger du längst in. Begraver den.
Till nästa gång någon förnedrar dej, bespottar ditt samvete och ökar trycket.
Du finner ditt vattenhål i optimism av tro och hopp. Dricker av hoppets droppar och får näring.
Varje gång får du en inre styrka som ger dej en kraft att överstiga den högsta av alla toppar.
Varför känner vi skam om inte felet är vårt? Att yttre omständigheter fått oss dit vi befinner oss.
Men att andra som inte vet, dömer. Slår på den liggande. Hemskt, tycker jag.
Människan är full av känslor. En känslofabrik som är öppen dygnet runt.
Ilska mot de som felar, förnedring mot de som inte förstår, hat mot de som sviker och
sarkasm mot de som inte kan. Sätter hårt mot hårt.
Varför är det så?
Vem ger rätten att döma och göra antaganden utan att veta. Vem ger rätten att bestämma?
Varför inte hjälpas åt. Förstå andras sits, förlåta de som sårat och sympatisera med de svaga. Är det inte därför vi är här på jorden, att hjälpa varandra och ta fram de bästa hos sin medmänniska.

Alla ser, alla hör.
Någon gång kommer belöningen eller straffet.
Belöningen kommer till oss som kämpar, reser oss och borstar smutsen från axelvaddarna, sprayar håret hårdare medan harklingarna ekar ända till Nangijala.

C.

Att springa ett 100 m lopp...

...i Konrads kalas-klister summerar denna säsong/termin lika klart som läsglasögonen på en 40+are.
Att vilja fram fort med stor iver, entusiasm och drivkraft. Att vilja nå målet och se resultatet. Att känna sig klar, färdig, nöjd, prestigelös och komplett. Men denna iver bromsas upp av stormvindar, tyfoner & lervälling,  och mina skor sitter fast (precis som Pippi gör med elaka farbrorns skor) i Konrads kalasklister. Jag kämpar mej framåt med armar och ben, sliter och kämpar men det går så sakta så sakta. Frustration!!
Nu är jag framme, och plötsligt har jag lite medvind! :-)) Ljuset i Gotthardstunnel kämpar sig fram lika mycket som jag vill nå dit. Snart möts vi, medvinden, ljuset & jag.

Sist jag skrev var på Alla hjärtans Dag. Vad har jag lärt mej sedan dess?

Tja, att  min stereotyp av att en klassisk bankman är synisk, grå, dömande, korrekt, torr, ryggradslös och stiff precis som jag förväntade mej. ( ja ja ja, jag vet!!) Att jag för första gången i mitt liv skulle skrika "Hotar du mej"?  till en bankman... Vem kunde tro? Faktiskt ganska humoristiskt nu när jag ser det i backspegeln. Men oj oj vad jag var arg!!

Att fylla 40 inte var särskilt spännande, omvälvande eller föråldrande. Att jag ser likadan ut idag som för 1 månad sedan. Att 40 är mer kravlöst än 20 och 30. Inget förväntas och inget måste uppfyllas.Alla mina måsten uppfyllde jag mellan 30-39. Nu är jag baskimej 40 och stolt, självsäker, sympatisk och erfaren! Känns bra!

Att mitt liv är ett känslomässigt mixmax och att vägvalen i min rondell bara blir fler och fler. Att ju mer jag kör runt runt runt, desto fler förgreningar verkar produktiva. I varje förgrening lägger jag ett frö för att långt senare se om fröet blivit gröda, och om grödan blivit planta. När inget grott, gråter jag en skvätt i hopp om att tårarna  ger näring till jorden. Ibland funkar det. Ibland inte. Oftast kommer belöningen från oväntat håll, och den mest svårsådda grödan visar sig bli den vackraste och starkaste. Åter blir jag glad, och mina tårar går från sorg till lycka. In i rondellen igen! Runt runt runt.
Ibland drar jag av nödbromsen, men föredrar rutschkanan som stimulans till min lätt understimulerade hjärna.

Att min bild av mej själv inte överensstämmer med andras bild av mej. Att jag ska sluta upp med dumheter som nervärdering av mina förmågor. Att lyssna mer på kloka personer som berömmer mej och tackar mej.

Nu ska det bli skärpning på bloggandet igen.
Tack alla ni som frågat efter blogginlägg!
Detta ser jag som en saknad från er, och som ett uppmuntrande till mitt skrivande.

Hörs snart!!

C.

"Jag hade köpt en ny dyr....

...vinterjacka i en affär som hade speciellt urval av kläder. Jag var alltså ganska ensam om att ha denna jacka. Men när jag sedan en morgon stod där ensam vid övergångsstället, så såg jag en annan ensam man på andra sidan övergångsstället med exakt samma jacka. Där stod vi mitt i Stockholm ensamma vid en korsning med samma jacka. När vi sedan passerade varandra på övergångsstället kände jag att jag var tvungen säga Hej Hej! Mannen bara stirrade tillbaka. Av någon anledning kände jag tillhörighet med denna mannen bara för att vi hade samma ovanliga jacka!"

Detta hörde jag berättat av Roger Nordin som är ankare i Rix Morgonzoo. Han är väldigt stel och korrekt så historien blev otroligt kul och man kunde se scenariot framför sig.

Jag hade sedan detta samtalet med en klient. Vi pratade om olika grupp-tillhörighet. När är man en grupp och hur många olika grupper tillhör man? Min klient, som är gift med en tjej från Indonesien, berättade att om dom  möter ett annat par på stan med samma konstellation så hälsar mannen på honom. Bara för att dom båda har fruar från Asien! Jag frågade honom om han hälsade tillbaka eller höll sig undan denna påtvingade grupptillhörighet. Jo, jag hälsar tillbaka. Man dras liksom in i det, och hälsar utan att egentligen veta varför, sa han. Jag tycker att detta är otroligt fascinerande och underhållande på ett sätt. Alla som kör husvagn-husvagn hälsar. Husbil-husbil hälsar. Motorcykel-motorcykel hälsar. Vi finner en tillhörighet, en gemenskap med andra bara för att vi gillar samma saker eller har samma hobby. Resten av personligheten vet vi inget om, vi kanske t.o.m ogillar personens värderingar och beteende. Det roliga är att en husbil inte hälsar på en husvagn. Vi som  kört mycket husbil nere i Europa har märkt detta. Som inom en grupp finns det sedan subgrupper. 

På en arbetsplats bildar tex skitsnackarna en grupp. De positiva en grupp. Motionärerna en grupp. Stegräknarna en grupp. Rökarna en grupp. Blir en skitsnackare sedan trött på skitsnacket och vill försöka förändra sina gruppkompisar blir personen utstött ur gruppen och därmed utsedd som syndabock. Fågelmamman kastar ut den svaga fågelungen ur boet.

Vi kan tillhöra en grupp på arbetet, en grupp i byn eller staden där vi bor. Vi tillhör en grupp bland vännerna och en grupp på Friskis. Vi är med i kvinnogruppen, mammagruppen, vi-som-cyklar-till-skolan-gruppen, akademiker-gruppen, lågutbildade-gruppen, fina-bilar-gruppen, nybyggda-hus-gruppen, allergigruppen och ambitiös-gruppen.

Likadant med stereotyper. Vi ser en person, sätter in honom/henne i ett fack. Dömer. Analyserar. Sammanfattar och gör vår slutsats på hur hon/han fungerar. Likaså om du är på fest eller tillställning så hittar du snabbt som ögat likasinnade att hänga med. Detta har jag gjort mängder av gånger. Lika många gånger har jag också sedan bytt stereotypgrupp för att jag valde fel. "Min" grupp var tråkig. Men det kanske säger mer om mej än om gruppen....

C.

Bestämma eller Ömma...

Jag har en idol. Trots att jag snart är 40 år gammal så har jag faktiskt en idol. Han heter Ceasar Milan och är alla hundars representant. Han är en amerikansk mexare, två sombreros hög, kritvita tänder, bor i Californien och har en utstrålning som får Hollywood-skylten att välta. Jag kan nog till och med sträcka mej till att säga att jag avgudar honom. Varje gång Mannen som talar med hundar går på TV4-någonting (vem kan skilja alla TV4´s kanaler åt nu förtiden??) så sitter min man och jag som klistrade. Ceasars motto är alltid att det är ägaren det är "fel" på och inte hunden. Det handlar om vilka signaler man ger hunden och vilken energi man utstrålar. Det handlar om att vara en ledare. Att leda sin flock. Hundar överlever inte utan sin ledare utan blir villebråd utan säkerhetslina. Ibland skickar Ceasar in en Mentor-hund från sin flock som visar "problemhunden" var skåpet ska stå, och hur man uppför sig som jycke. Direkt ändrar den förvirrade/nervösa/aggressiva hunden sin attityd och följer sin ledarhund som kommit på besök. Hundar är som formbara varelser som gör som alla andra och framförallt som sin ledare. Ledaren har alltid rätt och föregår med gott exempel.

TÄNK om vi människor också hade funkat så! Detta tänker jag ofta på.
Men så här tänker vi:
- Vem är du som säger vad jag ska göra!?
- Vad ger dej rätt att bestämma över mej?
- Ska du nu bestämma över det också?!
- Jag gör väl som jag vill!
- J-la besserwisser som kommer här och bossar!
- Vem tror du att du är?
- Så här har jag alltid gjort och det funkar hur bra som helst!

Suck....
Nä, inte en chans att vi följer vår ledare inte. Vi är envisa individer som ska klara oss själva. Vi ser hjälpande händer som ett bestämmande istället för ett hjälpande.
Är du inte så? GRATTIS, du har lyckats ändra dina tankar och förstår innebörden av att hjälpa varandra!
Men allt för många av oss ser inte skillnad på att Ömma och på att Bestämma. Direkt utgår vi från att någon vill ändra på oss, bort ta oss vår rättighet att tycka och tänka. Att någon vill bossa runt oss som dammvippor eller nedvärdera våra egna tankar och beslut. Visst låter det urbota fjantigt när man ser det i print? Ändå så sker denna värdering och tanke hela tiden...

-Sätt dej på denna stolen istället = denna platsen är bättre
- Handla på Ica istället - det är billigare för dej
- Ta motorvägen istället -  det går snabbare för dej så slipper du köer.
- Kom ska jag hjälpa dej - jag veta att du kan men jag VILL hjälpa till
- Ringer du det samtalet? - du har mer kunskap om detta ämne 
- Fixar du mat? - din mat är såååå god
- Tar du med dej barnen? - barnen vill så gärna vara med dej


Lika illa är det med de som går och gnäller och sedan när de erbjuds hjälp så är det egentligen inte så farligt. Men sluta gnäll då, eller ta emot hjälpen som erbjuds! Hela tiden den här övertygelsen om att vi inte behöver någon annans hjälp. Kan själv.
Tänk om vi hade varit Ceasars hundar. Glöm psykologer, terapi och psykakuten.
Skicka in ledaren så tar vi efter i hans/hennes sköna skor. Vi förstår att ledaren har rätt och vill bara framstå med gott exempel. Ledaren vill vara vår hjälplina. Vår mentor. Vår spegelbild. Inte vår konkurrent.

Vem som är ledaren?
Hmm....det återstå att se.

Igår behandlade jag en kund som nyligen börjat arbeta som röntgen-sjuksköterska . Hon berättade ett intressant fenomen som hon redan upptäckt, avdelningarna emellan. Tex att röntgen talar illa om medicin avd. Medicin talar illa om kirurg. Kirurg talar illa om onkologen osv. Alla pratar skit om varandra, och tycker att alla som inte arbetar på deras avdelning är inkompetenta. Hmmm...intressant tyckte jag.
Här kommer verkligen "subkulturer" in, som vi nu pratat så mycket om i min Samtalsmetodik. Dvs att olika avd skapar sina egna kulturer, regler och lagar. När dessa subkulturer möts uppstår internt krig. Dessa kulturer (läs avdelningar) har jag skapat sin egen ö och deras regler tycks ju vara bäst.
Sedan tänker jag vidare på att om hade man som extern berömt tex medicinavd för att de gör ett otroligt bra arbete och verkligen framställs som änglar, hade de ändå bara ryckt på axlarna och sagt "Äh, men näeeä jag gör bara mitt jobb". 
Är inte detta märkligt? Först bygger man upp sin ö/kultur/avd på skitsnack, regler, antagningar & värderingar. Sedan när man får beröm så kan man inte ens ta emot detta? Är detta typiskt svenskt eller?

Denna företeelse tycker jag är så märklig. Förstår du beteendet?
Varför trivs så många personer med att baktala och smutskasta andra? Ja, visst för att de mår bättre, känner sig starka bla bla bla. Men den anledningen är inte bra nog. Varför måste man må bra på andras bekostnad? Nä, jag fattar inte. Varför kan man sedan inte stå sitt kast och tycka att man är grym när man väl får beröm?

Förra terminen hade vi grupp-psykologi. Jag och mina kursare skulle iscensätta ett scenario på ett företag där olika avdelningar kom i luven på varandra. Jag skulle agera coachen som var inhyrd för att lösa detta "problem". Det började bra, men sedan när jag hamnade på "ragatan" som styrde och ställde med de unga och nyanställda, fick jag problem. Denna karaktär var bitter, nitisk, stolt, konflikträdd, äldst och i sitt tycke bäst. Jag blev helt ställd, och kände hur ursinnig jag blev på denna fyrkantiga och envisa karaktär. Jag visste inte hur jag skulle komma igenom hennes sköld. "Nähä, vi har iiiiiiinga problem här inte. Här är aaaaaaallt sååååå bra," sa hon.
När vår lärare sedan kom in tog vi upp situationen med henne. Hon sa då att karaktären som "ragata" var den som behövde mest beröm och uppmärksamhet. Trots att hon klappade sig själv på huvudet och tyckte sig stå över alla andra, så var det detta som skulle uppmärksammas. Det var hon som hade problem och inte de unga, utstötta tjejerna.
Genom att berömma och uppmärksamma mobbarna eller ragatorna så kommer man lättare åt problemet.
Jag har aldrig sett det på det sättet. Jag har hela tiden tänkt att jag skulle tala de tillrätta med coaching. Men det är fel sätt. Det korrekta är inte att omvända, utan att uppmärksamma och berömma.
Gud, vad jag har lärt mej mycket på det!
Tänk i de banorna nästa gång ni träffar någon som behandlar er illa. Hur svårt det än är!

En stor eloge till min kursare Iren Broman som gjorde en strålande insats som ragata!! :-))

C.

Till er som vågar...

Detta inlägg tillägnas er som vågar! Ni som vågar ta steget som ingen vågar.Gå dithän ingen orkar. Eller utforska er nyfikenhet, trots gupp på vägen. Ni som inte ger upp er dröm, och ni som följer er magkänsla.
Ni som lämnar allt för nya äventyr. Flyttar och börjar om. Nytt språk, inga vänner, inga traditioner och inga rutiner. Till er som köper det där Bed & Breakfast på Samoa, till er som börjar ett nytt jobb på okänd mark och till er som letar efter er dröm tills ni finner den.
Till Thord & Birgitta Dahl i Manila. Som kanske inte följer sin dröm, men sitt hjärta. Som sliter för barns rättigheter, räddar liv, startar yrkesskolor, bygger näringskliniker och utbildar föräldrar som inte vet. Som flyttat från Sveriges trygga vrå, till det okända för att hjärtat sagt så. Som många, många år bott utomlands på de fattigaste ställen där de behövs som mest.
Till vår granne Anders, som bott i Malaysia i 6 år, och arbetat som flygtekniker i hela sitt liv. Som transporterat isbjörnar över världsdelar, flugit till platser vi inte kan uttala och levt sin dröm Som nu är nöjd.
Till Maria Lindh som river upp, flyttar, byter jobb. Som börjar om. Mitt i livet.
Till alla svenskar som flyttat utomlands och byggt upp ett nytt liv!
Till alla er som utmanat era kroppar, smakat blodet i munnen, rest sig och gått vidare....!

Ett otal gånger har jag suttit på mitt jobb och läst Svensk Damtidning på lunchen och drömt mej iväg. Konstigt, tänker ni. Svensk Damtidning är kanske inte den man förknippar med drömmar och resemål. Men där finns alltid en artikel i varje nummer om svenskar som flyttat utomlands. Frankrike, Italien, USA, Shanghai mm
Hur ett erbjudande dök upp, eller kärleken. Hur drömmen lockade eller hur de helt enkelt tröttnade på sitt liv i Sverige. Tog steget och drog.
Varje gång fick jag fjärilar i magen när jag läste dessa artiklar. Jag bodde i deras hus, kände doften av flora i den torra varma luften. Hörde syrsorna spela när jag satt i skuggan på min altan och njöt av de färska, lokala råvarorna på min tallrik. Hur jag vandrade runt på det stenlagda golvet i mina sandaler och skira klänning.
Hur jag varje morgon vaknade och kände mej nöjd. Nöjd över att ha följt mitt hjärta.

Hur ser din dröm ut?

Detta inlägg är till alla er som bryter er loss från det trygga. Från rutinen som är skön, men ack så förutsägbar. Till er som vågar.
Med detta vill jag inte alls försumma eller nervärdera alla er andra, (inklusíve mej själv!!) som är fullt nöjda mer era liv och rutiner. För viktigast av allt är du är nöjd med dina val. Det finns inget rätt eller fel i detta inlägget. Bara en liten extra hyllning till er som gjort det jag drömmer om. Som har den där inre drivkraften av utföra.

Ska bli spännande att se vilka minnen man har när man sitter där på hemmet och tänker tillbaka. Vem vet..?

Ménerbes, Provance 2010.

 

Demoner...

....som bara uppstår i hjärnan. Varför?

Åter igen har jag fängslats av ett människoöde via "Uppdrag Missbruk" på TV4 Fakta. Det var förra veckan då en 21 årig kille var grav missbrukare. Hans lever hade lagt av och läkarna förbjöd honom att dricka då hans lever inte längre kunde filtrera. Han riskerade att dö av alkoholförgiftning. 21 år, det är bra marscherat det!! Hans uppväxt dominerades av missbrukande föräldrar, skilsmässa, våld och syskondöd. Han var tungt skambelastad och hade under hela sin uppväxt hört ord och tillrop som inte ens de i helvetet kan uttala. Usch, det var så tragiskt...

Det som fascinerar mej i hans, och många andras historia, är alla mörka tankar. Då menar jag inte en depression eller dåliga tankar. Jag menar DEMONERNA som tar över hjärnan.
När man är en nyfiken filur som jag, och vill förstå hur saker och ting fungerar, blir jag helt gripen av detta!
Vad är det i hjärnan som gör att demonerna tar över tankarna?
Killen som nämns ovan, trodde inte på godhet. (vilket man kan förstå) Han hade gjort 100-tals bilder på demoner, djävular, helvetet mm Detta mörka hade totalt tagit över hans tankar. Som en förgiftning.
Varför, och hur fungerar det? Varför har hjärnan förmågan att utveckla och ta emot så många mörka tankar? Vad är det som gör att dessa klamrar sig fast i sinnet? Oavsett hur mörk och hemsk din uppfostran varit, så tycker man att någonstans i huvudet borde det finnas en liten sol som ger hopp.
Men nej, det verkar som att har dessa demoner väl fått grepp om ens tankar så sprider de som en löpeld.

Om man ser till sig själv, så kan vi ha deppiga dagar och kanske t o m en och annan mörk tanke. Men vi tar oss ur det, och rycker upp oss.
Dessa andra som inte gör det... Vad händer rent medicinskt, undrar jag?

Mitt intresse för hjärnan tycks vara uppenbart, den är så otroligt fascinerande! Att hjärnan är så formbar, så manipulativ och faktiskt också livsfarlig. Tänk så många personer som tar livet av sig pga sina egna tankar!
Jag har läst både Hjärnan och dess medvetna tillstånd och Kognitionsvetenskap, det var svåra kurser men min puls var konstant på max. Emellanåt skrattade jag, emellanåt slet jag mitt hår. Hjärnan är så konstig men så komplex. Allt som händer i uppväxten, ord som sårar, droger som förgifter, tankar som förpestar, beröm som lyfter, joggingturen som rensar, skräpmaten som ger skam, sömnen som stärker eller sänker, ensamheten som isolerar och socialt samspel som berikar. Allt allt kommer av tankar!
Jag ser demonerna som en svart sot som tränger sig in i blodbanorna, blockerar solen och manipulerar det goda med sina mörka trolldom. Att hjärnan tillåter detta, är den inte smartare än så? Skulle inte det goda vinna över det onda...?

C.

"Jag sitter på ett café i Paris...

...och knappar på min laptop. Bredvid mej har jag den fylligaste, lenaste och mörkaste latte machiato, perfekt skummad till toppen av guldkanten på min mörkgröna kopp. Väggarna förtäljer att den slitna medaljongtapeten borde fått sig ett ansiktslyft för flera år sedan. Schackrutorna på golvet har blivit matta av alla passerande människor på väg till jobbet, vännen, föräldern eller mötet. Människor som hastigt stannat till för sin dagliga dos av koffein. Alla på väg någonstans, till någonting. I bakgrunden spelas en dov Nina Simone som försöker göra sin röst hörd genom allt sorl av människor.
Jag sitter i min egen värld, oberörd av pulsen runt i kring. I ordets värld, där jag med egna meningar skapar mitt eget liv. Orden tar mej dit jag vill och fantasin bestämmer vägen. Mitt knappande tar mej ut på en resa jag inte vet slutet på. Inget är omöjligt eller skrämmande. Jag befinner mej i min egen bubbla. I min bubbla där jag har full kontroll på mitt liv och mina val. Jag bestämmer på min egen ö. Där är solen aldrig för stark och molnen aldrig för mörka. Där är balans för att jag skapar min egen balans. Inget stör. Ingen stör. Jag gillar att själv skapa min ö. Färglägga blommorna, göra bergen lagom att bestiga och sjöarna tillräckligt varma att simma i. Allt finns där - i min dator. I min skrift.

I min Paris-lägenhet är takhöjden som evigheten, och fönsterna som drömmarnas spegel.
Allt som finns där är saker som används. Inget överflöd. Inget onödigt. Interiören går i svart och vitt. Kalt men balanserat. Mitt, annars kaotiska, huvud blir lugnast så. Inte för mycket eld, vatten, metall, trä eller jord. Nä... helt neutralt.
Kläderna är vikta och placerade i oklanderlig ordning. Liksom allt annat i mitt hem. Allt finns på plats och inget stör. Ekot som emellanåt skorrar ger mej en känsla av luft och frihet. Det behövs för att behålla kontrollen. Lusten att undanröja onödiga hinder är obefintlig. Inte heller har jag intresset att lägga fokus på annat än det jag mår bra av. Det vill säga ting utanför min ö.
Måhända att jag lever ett ensligt och osocialt liv, men det är i betraktarens ögon. Inte i mina. Jag älskar min ö. Jag har ju skapat den.
Jag älskar det perfekta. Jag älskar där allt är precis som det ska vara. Allt är där det ska vara. Inga vassa strå som sticker mej i sidan. Inga stenras på berget jag bestiger. Inga strömmar som sänker mej.
Allt är i balans.

Solen värmer mina kinder och det ljummiga sommar-regnet fuktar mina tår.
Däremellan fylls mitt hjärta med välbehag. Ett välbehag av full kontroll och balans.
Men bara på MIN ö..."

C.

Jag vet vad jag är för en...

Jag är en sån där som inte kan vänta till slutet. Som alltid vill komma till målet. Till slutet.
Tack vare gårdagens blogg och respons, så kom jag på det.

Jag är en sån som gärna fyller i andras meningar, för att dom inte fort nog kommer till saken.
En sån som kollar lösningar i korsord om jag inte kan, för jag har inte tålamod att vänta på min egen hjärna.
En sån som drar sönder hårsnodden om den trasslar in sig i hästsvansen, istället för att strategiskt snurra upp den. Men det tar ju säkert 10-20 sek längre tid... Vem har tid?
En sån som spelar klart ett spel på iPhonen på 4 dagar, bara för att det ska ta slut.
En sån som konstant tappar saker för att jag inte ser vart jag ställer det.
Jag har redan blicken på nästa ställe.
En sån som planerar hemresan på ditresan.
En sån som aldrig är på plats...

Vad hände?

Det enda jag pratar om är Mindfullness - att leva i nuet.
Eller ett citat från min lärare Peter Nisses: "målet är ingenting, resan är allt".
Hur kunde jag hamna utanför min egen filosofi utan att märka det? Dessutom är det galet kul att jag går en utbildning i målsättning! Jag är väl dessutom den som konfronterat denna filosofi mest på föreläsningarna. Jag har varit starkt kritisk till coachandets "målfixering". Det ges nästan inget utrymme för reflektion, utan målet ska sätta upp direkt.

Ibland blir det verkligen snurrigt.

Det är därför jag vill veta vad jag ska göra när jag blir stor!
Jag vill komma till slutstationen. Hoppa av och stanna där ett tag. Att veta att det blev bra. Att komma hem.
Idag har jag inget direkt mål. Det är det jag försöker finna. Jag har en vilja av stål. Jag är kreativ och hittar på nya saker hela tiden. Jag har otroligt många ideér.
Men inget känns riktigt 100.

Det är DÄRFÖR telefonen är tyst.

Det är för att jag ska stanna upp. Känna in. Bli frustrerad över att inget händer.
Filosofera över det. Komma på. Prova igen. Vänta in. Osv...
För en sån som mej, en missbrukade avslutare, är detta som att vara på avgiftning.
En tyst telefon.
Frustrationen blir total.

Nu vet jag. Jag ska vänta. Vänta in andras beslut som kan leda mej framåt. Vänta på att bli klar med det jag påbörjat. Det kommer det som komma skall.

Idag känner jag det inte. Men jag förstår det.
Känslan kommer när det är rätt.
När örnen har landat...

C.

Vad ska man bli...

...när man blir stor?
Mitt i livet. Mitt i surret. Mitt i de villrådigas tornado. Är det detta som kallas 40-års kris? Eller är det detta som helt enkelt betyder att "det är dags att byta bana i livet, men att man vet inte till vad"?

Att arbeta som terapeut har känts som mitt kall under alla år. Jag är grymt duktigt på det jag gör. Jag blir uppskattad, bokad, beryktad och berömd. Men min kropp är trött. Min kropp orkar inte slita så hårt längre som det krävs för att dra in alla pengar som behövs.
Jag börjar studera på Malmö Högskola. Åh, så kul!! Helt rätt och det är vansinnig roligt! Uppåtspiralen snurrar på. Hemsida görs. Och vilken underbart hemsida dessutom. Blir fortfarande varm i kroppen varje gång jag ser den. Vacker som en tavla. Visitkort trycks upp och nyhetsbrev planeras. Nu ska det coachas!

Men det är helt tyst...

Samtalet kommer. Men det handlar inte om coaching. Det handlar om ett helt annat företag. En helt annan bransch. En helt annan värld. "Vill du ta över?" 

Alltså vänta nu lite här! Detta var inte alls min plan! Så här skulle det inte bli! Stoppa Pressarna, vad händer i mitt liv och varför får inte jag vara delaktig till dessa beslut?!? Vem dumpar detta öde på mej?!

Det är ett lockande erbjudande. Mycket lockande. Det är därför min förvirring är total.
MEN, jag skulle ta examen i Samtalsmetodik våren-12. Jobba för Manpower hösten-12 och sedan ta en kandidat våren-13. Sedan skulle jag få ett riktigt jobb. Ett sådant med anställningsbevis och lön den 25:e.
Så skulle det se ut.

Men vad händer nu då?
Vad ska jag bli nu då?

När vet jag att jag är stor och har blivit något? Vad är kriteriet för det?
Nu är jag bara en fattig student som är inne på fel spår.
Tåget går åt fel håll. Åt vilket håll? När kan jag hoppa på?

Jo, det vankas nog 40-års kris.
Konstigt att det bara kommer sådär av sig själv...

C.