Det tar 22 sekunder...

...att bli fullständigt rosenrasande! 
22 sekunder från neutral till raseri. Det sura i karamellen är att det tar 45 minuter att bli lugn igen...
Tänk vilka resurser det krävs för kroppen att uppnå fullkomligt raseri på 22 sekunder, och att sedan stänga ner vulkanen på 45 minuter. Inte konstigt att man är helt slut efter ett bråk...


Ursprungligen finns det nio grundkänslor hos människan.
Varav sex stycken är negativa. Forskningen påstår att detta beror på ren överlevnad way way back. Herren skapade oss full av attack och kraft för att motstå alla hot som fanns kring oss. Idag känns det lite deppigt att dessa grundkänslor utgörs av 70% negativitet.  Känslorna är:
Glädje - Djärvhet - Tillgivenhet - Avsky - Sorg - Rädsla - Hat - Beundran - Frid.
Dessa är ursprungskänslorna. Vilka är dina sex negativa känslor?


Idag talar vi mer om sex grundkänslor som ALLA har. Oavsett kultur. Dessa gillar jag mer, känns inte så svårförstådda. Man känner liksom igen sig i alla dessa.
De är Glädje - Sorg - Ilska - Förvåning - Avsky - Rädsla. 
Dessa känslor finns tydligen även hos djur som hund, apa och andra högtstående däggdjur. 
Men visst, här är det väl bara Glädje som är den renodlade uppåtkällan... Inte så muntert. He he, se nu var jag negativ!! Opps! Det kommer bara av sig själv. Mög!


Känns som Oprupbacken efter 12 mil runt Ringsjön, eller killerbacken i Lindingö-loppet efter 3 mil, att ta sig förbi dessa negativa känslor som ligger djupt begravda i våra celler. Hur ska man klara det? Allt vi får är lite Glädje... Kanske en smula förvåning. Annars får vi kämpa emot Herr Sorg, Diktatorn Ilska, President Avsky och Kung Rädsla. Ja, då kommer lilla Fru Glädje med sin bebis Förvåning och ska försöka få kungariket att ändra sina tankar så att solen återigen kan lysa över de mörkas dal.
Kan denna saga verkligen sluta bra...
Det ger mej mer förståelse till varför många hellre klär sig i svart än vitt. Det är den spontana känslan som styr och det förstå man ju lätt, efter min lilla presentation, att det inte är Fru Glädje som vinner den kampen.


Nä, under 2012 ska jag rusta för krig! Må alla onda kungar och ledare gå under! Jag ska göda, uppmuntra, heja & utrusta  Fru Glädje och lilla Förvåning till kampen om positivt tänkande. Jag ska räkna till 22 när jag blir arg så att Diktatorn Ilska försvinner. President Avsky ska bli luft. Hans namn ska aldrig mer nämnas.
Jag ska ta kronan från Kung Rädsla och låta Herr Sorg gå tillbaka till sin grav...


C.

Hur smart är du?

Kannibalen och missionären!

Klicka på denna länk och se om du kan lösa gåtan!

He he, lycka till!!

C.

Ibland är det det enkla...

...som är konsten!
Sigmund Freud älskade att gräva djupt i sina psykoanalyser. Han ville rota i barndomen för att finna svar i den tilltrasslades liv. Freud la stor vikt vid uppfostran och barndom. Alfred Adler (Freuds sk. lärjunge) upptäckte, efter 40 år, att för att finna svar på människor problem krävs inte mycket, bara några enkla frågor. Enkla, öppna och nyfikna frågor. Freud förkastade såklart denna teori och de gick skilda vägar.  Adler utvecklade då småningom sin egen teori dvs, Individuell Psykologi.

Jag har nu avslutat mina sista samtalsanalyser för detta året. Min adept denna termin imponerade stort på mej. Eller ska jag säga, tillsammans gjorde vi ett fantastisk jobb! När min adept först kom till mej sa hon; Jag undrar verkligen om detta går att fixa. Det ska bli spännande att se".
Prestationsmänniska som jag är, kände jag snaran kring halsen. HJÄLP, hur ska jag klara av att fixa henne?? Bläddrade frenetiskt i min litteratur, samlade ihop min verktygslåda och tog tre djupa.
Varför? Hur? Berätta mer? När? Vad tror du?
Efter ett samtal hade min adept helt ändrat inställning och var full av insikt och hopp! De kommande tre samtalen fortsatte i den andan. Hon sa att de berodde på frågorna som jag hade ställt. Du får ju en att tänka efter!, sa hon. Gör jag?! Hmmm... Vad häftigt! Tänk att det fungerar! Detta var ändå min tredje termin med samtalsanalyser, men denna gången hade jag landat i min coaching/mentor-roll. Jag kände mej säker och faktiskt ganska prestationslös.
Vilken fantastiskt känsla att bara genom att ställa de rätta frågorna med en nypa nyfikenhet, skärpa och utmaning så målen enkelt uppnås. Värderingar omvärderas och rutinen ruckas. Kontrollbehov släpper bit för bit efterhand som frihetskänslan blir större. Nu förstår jag att coaching och mentorskap kan vara en konst i sig. Konsten i att fråga. Konsten att samtala. Precis som Adler sa. Den gamla stofilen hade rätt.

Så länge jag kan minnas har jag fått höra att jag är rakt på sak och ärlig. I ungdomens dagar var detta tufft att ta. Man ville ju inte sticka ut. Så man dämpar ner sig, tappar bort sig, anpassar sig och någonstans finner man sig själv igen. Min ärlighet är tillbaka! ;-)) Både på gott och ont vill jag säga!
Hur som helst verkar de flesta uppskatta ärlighet. Efter att ha samtalat och konsultat massagekunder i 18 år har jag lärt mej ganska väl vad folk kan hantera. Varför gå som katten runt het gröt istället för att säga som det är? Med STOR finess dvs. (Ha ha, ibland lyckas jag, ibland inte...)
Min ärlighet visar sig dock ha varit utvecklande i coachingsamtalen om inte annat. Detta får jag inte minst höra från mina fantastiska kursare som vecka ut och vecka in tvingas analysera mina och andras samtal. Jag tar verkligen åt mej av deras feedback, de vet vad de pratar om.

Ärlig och rakt på sak, får jag höra.
Det är Alfred Adler och jag. Vi är tajta nu. Fredde & Jag...

C.

Wikipedia Alfred Adler

Att förändras...

....är så härligt utmanande men också så jobbigt. Sedan jag började min utbildning till Coach och Mentor har jag genomgått en mental förändring. Jag har fått en ny syn på värderingar, åsikter och andras beteende. Jag har fått en högre tolerans och en annan respekt för andras åsikter och värderingar. För mej är detta jätte viktiga saker- Det Fria Ordet. 

Klockan har passerar 23,30, stormen viner runt knuten och mina ögon är piggt uppspärrade. Kan inte sova. Måste skriva. Måste få ur mina tankar.

Att skriva blogg är nytt för mej. Jag vill skapa debatt, vara personlig men inte privat. Vill att folk ska läsa och reflektera. Inte alls över att det jag skriver är rätt, men att så här tycker jag. Det har jag rätt att tycka. Andra som läser och inte håller med har självfallet också rätt till det. Detta är mina åsikter, dom står för mej. Jag förstår att jag rör om i grytan ibland. Även om det känns jobbigt att få kritik så är det troligtvis då man åstadkommit något. Man har nått fram. Dagens blogg hade de näst högsta siffrorna sedan start!
Jag har alltid haft mycket tankar surrande i mitt huvud. Bloggen är för mej ett forum att ventilera, att se vad reaktionerna blir och OM det blir några alls. Vad tycker andra, och varför tycker och tolkar vi så olika? En mening för mig är utan tyngd, medans för andra betyder det allt.
Jag håller på att genomgå en personlig förändring.
Något håller på att ändras, jag känner det i min kropp men vet inte vad det är eller vad det ska leda till. Mina åsikter blir starkare, mitt humör eldigare och min strid för rättvisa och respekt oändlig.
Här på denna blogg kan jag vara kreativ och rensa mitt surrande huvud.
Inga av mina åsikter är privata - de är personliga reflektioner.
Ju mer insikt jag får om människans beteende, desto mer saker gör mej upprörd.
Jag vill inte förändra eller bevisa, jag vill bara få mitt Fria Ord. Jag önskar bara att du som läser kanske någongång tänker "Ja, men det har hon ju faktiskt rätt i". För mej är det det bästa betyget.
Men jag har också fått mycket beröm för min blogg och för det känner jag stor stor värme.

Det kan vara tufft att förändras som vuxen. Men jag hoppas att jag någongång lär mej hantera mej själv. Att min tornado inne i mitt huvud finner balans och mynnar ut i ett härligt stiltje av harmoni. Att jag landar i min förändring. Att jag känner mej bekväm i att vara" bloggare" (trots att jag fortfarande tycker det är pinsamt) och röra om i vardagsgrytan. Att blanda curry med ättika, och muscovado med flingsalt.
Vem vet, en dag kanske grytan till och med blir en riktig höjdare!

NU kommer jag sova gott!

C.

"Ge Råd"-narkoman...

Detta är troligtvis en konstig reflektion som säkert bara grundar sig i min egen stolthet över att kunna själv. Som att jag tror att jag kan och vet allt - eller i allafall VILL lära mej allt själv. Jag vill inte att någon ska "avslöja" det jag håller på att fundera ut. Förstöra målet som jag byggt upp. Som att avslöja slutet på en bok, innan jag själv nått dit. Jag avskyr alla amatör-rådgivare! Varför har många så stort behov av att ge råd, att berätta hur dom gjorde och hur jag ska, eller inte ska göra? Varför måste deras historia ta över min? Varför måste man ta fokus från den som berättar eller beklagar, genom att säga "när jag...bla bla bla...gjorde si eller så, så hände det och det....bla bla bla....så gör inte så för då...." 
Kan inte jag få filura ut det själv!? Kanske händer inte allt det mej, kanske blir det helt annorlunda när jag gör det. Detta är mitt case och ingen annans!  Men nu har "rådgivaren" redan förstört hela min story så nu vågar jag inte göra det jag skulle...
För att inte tala om alla experter inom förlossning och barnuppfostran! Dom är verkligen värst av alla!! Det är så lågt att berätta alla dessa skräckhistorier för den förväntansfulla mamman. Alla dessa lyssna-på-mej-råd. "JAG" vet för jag är lite före och lite äldre, så nu ska du få ett gott råd från en som vet....
Usch, vad jag har svårt dessa människor. Låt var och en få lära och uppleva själva! Det finns inte en historia som är den andra lik. Det finns inte en kropp som fungerar som en annan. Vi är alla olika, upplever intryck olika, smärta olika, smaker olika, vi tänker olika, vi värderar olika. OLIKA OLIKA OLIKA.
Andras råd har jag inget för. Andras upplevelser är för mej helt ointressanta. Detta är min sak att reda ut, på mitt sätt.

(Dock inte sagt att man inte ska ge råd om en person är vilse och vill ha hjälp. Självklart ska man ha sin bästa vän, äkta hälft, mentor eller liknande till ett bollplank om man vill ha råd.)

Men ni vet, jag pratar om de rådgivarna som gärna vill klappa andra på huvudet och berätta om deras upplevelse som förväntas få en uppföljning av medlidande, fascination och wow!
Sorry, må hända att jag är för spetsig nu och alldeles för Syster Duktig, men som sagt...Varför avslöja slutet på en brokig väg? Kan inte vägen ha olika sidospår som jag kan välja?
Jag blir som trotsig tre-åring när folk säger åt mej vad jag ska göra. Istället gör jag tvärtom, bara därför att. Troligtvis har rådgivaren rätt på många sätt, men det bryr jag mej inte om. Jag kan själv!
Jag vill lära mej själv, det är ju det som hela livet går ut på. Att lära sig. Annars kan vi bara ge upp här och nu om alla andra redan har svaren. För svar har vi alla. Vissa mer än andra dock...

C.

Hej vad det går...

....och trots att jag har en lugn period så är mitt huvud speedat igen. Tänk så fort det kan gå! På en två dagar så har man satt snurr på huvudet igen. Sitter med hemtenta som får det lugnaste sinnet att snabbt skjuta i höjden! Dessutom har jag börjat på en ny bok som håller min fantasi flygande natten igenom. Precis som när jag läste om Ingrid Betancourt i Även tystnaden har ett slut, höll boken mina drömmar så levande att när jag vaknade kändes det inte som att jag inte sovit alls. Ibland fick jag ta paus från boken för jag sov så dåligt när jag läste den. Länk till bokus. / Länk till adlibris.
För mej kännetecknar detta verkligen en fängslande, välskriven och fascinerande bok.
Nu läser jag "Mitt liv med Saddam" av Parisoula Lampsos & Lena Katarina Swanberg. Länk till adlibris.
Jag vet att jag alltid haft livlig fantasi. Har fortfarande. Jag älskar att hitta på egna historier som jag berättar för min dotter. Min dotter har ärvt min fantasi. För en 7-åring är den gränslös. Hon tror fortfarande på tomten, älvor, änglar och flygande hästar. Underbart!

Så när jag läser dessa fängslande böcker om en värld som för mej är helt okänd, försvinner jag in i bokens värld och BLIR författaren. Jag ÄR Parisoula och jag ÄR kär i Saddam Hussein. Jag förtrollas av hans famn, trots att jag är fylld med hat för att han tagit mitt hem ifrån mej, fört bort och ruinerat min man. Jag hatar honom för att han förstört hela min tillvaro. Men jag faller ändå för honom. När han andas på min hals, försvinner imman på min sköld och jag smälter, smälter. Jag kan inte motstå denna man som har blod på sina händer och en armé av blodhundar runt omkring sig. En man som ser sin flyende drottning vart hon än befinner sig. En man som hotar för att finna och dödar för att vinna. Jag kan inte motstå hans styrka och hans manlighet.... Han är så vacker. Jag undviker hans blick så att jag inte ska förlora mej i hans bottenlösa ögon. Då vet jag att jag förlorat kampen, hatet försvinner och jag blir hans... Länk till bokus.
Hrm...jag nu låter detta helt sjukt! Saddam Hussein, en av världens elakaste och farligaste män. Men sån blir jag! Jag blir sannerligen och bokstavligen huvudrollsinnehavaren i boken. Inte konstigt att jag inte kan sova på nätterna... Framförallt när man är kär i Saddam eller fängslad i Amazonas djungel hos FARC. :-))
Denna okända värld gör mej nyfiken och jag bygger upp hela landet, staden, platsen, byn, husen, sovrummen tills jag skapat  min egen värld i Irak eller var det nu är. Jag fantiserar om hur det är att bo där. Jag fantiserar om hur människorna ser ut, deras vackra klänningar, palatsen och trädgårdarna.

Att ha vild och livlig fantasi kan mycket väl vara underbart, men också jobbigt. Min man skrattar när jag undviker vissa filmer eller program på TV. Hur kan man som vuxen inte se läskiga filmer trots att man veta att de bara är på låtsas? HA ha, ja det kan man undra... Men jag kan inte, spökena kommer till mitt huvud på natten. Inte bara den natten utan många nätter därpå.

Nä, skelett i garderoben finns det inte på Odengatan, bara spöken i huvudet...

C.