Systemteori...
...vilket oerhört ointressant ord. Tråkigt ord. Vad har det med coaching att göra? Det låter kantigt och själslöst.
Det var med tunga steg som jag gick till min föreläsning igår på Malmö Högskola, för att lyssna på just Systemteori eller Systemcoaching som det även kallas.
På 5 minuter hade jag helt fastnat och polletten trillade ner! För mej som blivande coach och samtalsledare, är detta ett självklart sätt att tänka. Hur kan man inte tänka i system? Jag ska förklara...

Länk till Boken

Ett system består av tex familj -> arbete -> kollegor-> företag-> styrelse-> huvudkontor-> etc..
Så här; Du vaknar en morgon trött och eländig. Huvudet dunkar, barnen skriker och stressen är under skinnet på dej. Du masar dej iväg till arbetet men har lämnat din gnista hemma. Helst av allt skulle du vilja stanna hemma och lyssna på tystnaden. Ditt dåliga humör gör att du fattar dåliga beslut på arbetet. Dina kollegor får en dos av ditt dåliga humör, även om du tycker att du gör ditt bästa för att inte visa det. På utvecklingssamtalet med chefen är din stubin kort och du accepterar inte hans löne-erbjudande. Du lämnar hans kontor med självömkan och en chef på dåligt humör.
Din kollega som fått smaka på ditt dåliga humör hela dagen tar med sig det hem till sin familj och sina barn som får en trött och írriterad mamma/fru som blivit dåligt behandlad hela dagen. De dåliga besluten du tagit påverkar personen i andra änden som inte fått igenom sina krav och i sin tur får en utskällning av sin chef.
Din chef är på dåligt humör och nedstämd på styrelsemötet och känner sig ofokucerad i viktiga beslut. Dessa oklubbade beslut kan då inte levereras huvudkontoret som väntar på svar.

Detta är såklart en grav överdrivning. De flesta kan bita ihop och låter sig inte påverkas av andras dåliga humör. Men sker detta upprepade gånger blir det till sist slitningar bland kollegor eller vänner emellan.

Många, många av oss skyller ifrån oss. Det är helt klart den enklaste vägen OCH den minst smärtsamma. Att se till sina egna brister är både smärtsamt och arbetskrävande. Vi skyller då istället på människorna ikring oss. "Han kommer alltid försent" , "Hon är alltid så arg på mej", "Hon slabbar så i köket", "Han gör ett dåligt jobb! I sådana situationer är det viktigt att se till HELHETEN.
Vad är anledningen till din kollegas dåliga tidsplanering? Vad är dina egna värderingar och varför är det viktigt för dej att komma i tid?
Personligen kan jag inte förstå de personer som bara ser i och runt sin egen sfär. Som aldrig ser bortom sina egna värderingar. För mej finns det bara HELHETER inget annat! Det finns alltid en anledning till varför människor agerar och är som dom är.
Som samtalsledare kallas vi in, för att som tredje part förmedla och få klienterna att se till problemlösning och till helheten.

I mobbing fungerar det på samma sätt. Den mobbade eleven tas ur klassen och sätts i en ny, för att på ett snabbt sätt "lösa problemet". Inga åtgärder tas vid, och mobbaren, som oftast är det största problemet, läggs det ingen energi på. Hur har egentligen mobbaren det hemma? Hur har mobbarens föräldrar det på sina arbeten etc...

En otroligt spännade teori tycker jag!
Jag har hittat hem med denna teori! Det är precis så här jag vill att mitt framtida arbete ska vara. Som samtalsledare vid konflikter. Jag har hela tiden vetat hur jag vill arbeta men visste inte att det hette Systemcoaching.

Så ta på dej dina glasögonen om du inte fattat sytemteori. Det är dags att skärpa till blicken och inte tro att du att kung över rätt och fel.

C.

Många historier....
....har passerat mitt behandlingsrum sedan jag startade som terapeut 1993. Men det finns en handfull historier som man aldrig kommer att glömma, detta är en av dem;
För ett stort antal år sedan blev jag uppringd av en kvinna i åldern 45-50. Hon mådde dåligt och trodde det var utbrändhet. Hon önskade Shiatsu-behandling, då denna visat sig vara effektiv mot just utbrändhet.
Kvinnan kom och vi började prata. Hon var tyst och privat, och såg verkligen anspråkslös ut. Jag fick helt gå på min magkänsla och vad hennes kropp berättade för mig. Inte konstigt att man är låg när man är utbränd, så det var inget märkligt i det. Klienternas kroppspråk brukar dessutom avslöja dem i slutänden så vanligtvis brukar jag inte pumpa dem på information. Jag ställde min diagnos i Haran (magpartiet där alla 12 meridianerna grundar sig) och märkte en stor brist på energi i Lungan. Inte heller konstigt vid en utbrändhet, då Lungan står för depression och sorg i TCM (traditionell kinesisk medicin). Parallellt med min behandling gick kvinnan också i samtal hos en psykolog, vilket är en utmärkt kombination. I snitt tar en utbrändhet 1 1/2-2 år att läka ut helt. Små resultat ser man dock ganska snabbt. Efter ett par behandlingar brukar klienterna piggna till och kunna resa sig upp från sin misär.
I detta fallet stod allt ganska stilla. Jag ifrågasatte hennes depression ofta, och undrade om hon visste vad henne kraftiga underskott i Lungan berodde på. Vi försökte analysera det hela, och hitta möjliga förklaringar till varför hennes tillstånd var som det var. Istället för att piggna till blev kvinnan bara mer och mer ledsen. Efter ca 6 månaders behandling kom chocken för oss alla.
Hos psykologen hade äntligen det undermedvetna vaknat och min klient kom ihåg. När hon var ca 5 år föll hennes lillebror, som var ca 2 år, av en olyckshändelse ut från fönstret ner på marken och dog. Hennes mamma förbjöd henne, i den stunden, att för evigt prata om denna händelse. Det var för smärtsamt att vidröra. I samma ögonblick som det hände raderades hennes lillebror ut från hennes liv. Aldrig mer nämndes han i huset eller av någon i familjen. Smärtorna begravdes i det inre och där låg det inkapslat i 40 år tills något berörde och det plötsligt blev till liv igen.
Jag var fullständigt chockad när jag hörde henne berätta. Aldrig förr hade jag mött en person som totalt förträngt ett sådant fruktansvärt trauma och t o m förträngt sin bror. Inte konstigt att Lungan var tom på energi! Efter att detta hade uppdagats började min klient må lite bättre och avslutade sin Shiatsu-behandling för att helt satsa på psykoterapi. Rätt beslut helt klart, då detta trauma var utanför min kapacitet.

Men visst är det intressant hur kroppen alltid kommer ihåg det minnet har glömt. Kroppen fungerar som en kista där man begraver gamla klenoder och minnesanteckningar från förr. Dom ligger där välvikta och välisolerade tills en dag när något väcker det undermedvetna till liv.
Man börjar må dåligt, men vet inte varför. Kroppen börjar spöka, och man skyller frenetiskt på stress, omgivning eller dålig sömn. Det går aldrig att lura sin kropp! Och det går sällan att lura en terapeut. Många, många gånger har jag hittat en helt annan historia i klienternas kroppar än den dom själva berättar. I ren överlevnad skyddar min sitt inre. Klart. Vem vill se sin sköld falla? Mitt jobb är inte att gräva i det förflutna. Mitt jobb är att få en bekräftelse och en förståelse för det jag känner. Vad klienten sedan gör med den informationen är upp till dom. Jag är bara kropparnas medlare.

C.

Freud...
....ingick i min studielitteratur igår när vi läste om personlighetspsykologi. Jag aldrig läst någon om just Freuds teorier och vad han egentligen stod för. Men Herrejesus, vad många olika psykoteorier det finns!
Vissa tror att vi föds nollställda, kapabla att göra vad som helst, helt opåverkade av genetiska arv. Vissa tror att arv och miljö är den stora faktorn till varför vi är som vi är. Freud och jag, vi tror lika - att vi är som vi är pga uppfostran, dvs psyokoanalysen. För att förstå ditt agerande måste du förstå anledningen till varför. Du kan inte bara helt ändra ditt beteende bara för att finna ditt nya jag. Nä, precis som med allt annat så måste man fatta läget. Detta tror jag funkar bäst. Man behöver inte gräva - men man behöver veta sanningen.

Men en sak som slog mig, är all denna fobi för spindlar, ormar, råttor mm. Vad är det i hjärnan som styr våra fobier? Om man nu har en fläckfri uppfostran (om det nu finns?) och ett harmoniskt och balanserat sinne, varför är man rädd för en liten spindel? Min man är världsbäst, och superbalanserad men livrädd för ormar! Varför är han det? Han som inte är rädd för något i livet! Konstigt.
Det finns då en teori (ytterligare en) som tyder på att man forcerar någon form av trauma eller dålig upplevelse på just dessa varelser. Tex hörde jag en historia om en flicka som fick fingrarna brutna i en bildörr när hon var liten. Dock blev inte bildörren traumat i historien, utan ormen som hon såg en liten bit därifrån. Hädanefter var hon livrädd för ormar då hon associerade denna händelse med en orm.
Men vad vet jag. Vad vet forskarna? De tycks ju inte vara ense om hur hjärnan och det kognitiva funkar ändå. Ju mer man läser och rotar i människans beteende, desto snurrigare blir man. It´s a never ending hole to fill!

Ja, det var bara en liten parantes i mitt bloggande...

C.

Flitiga Lisa...

...ja, vem är hon? Och vad kallas hon i USA och Italien? För Lisa finns överallt.
Lisa är nog den som får flest kvinnor att bryta ihop. Hon bidrar utan tvekan till mest utbrändhet och flest sjukskrivningar. Hon tränger sig in i ditt sinne och förtrollar din hjärna med små djävlar tills du är förlamad av dess trolldom.
Flitiga Lisa är framgångsrik, vacker, karismatisk, organiserad och ofelbar. Perfekt. Alla hon pratar med fascineras av hennes empati och förmåga att lyssna. Sättet hon för sig får omgivningen att titta extra.
Utstrålningen är starkare än Australiens stekande solstrålar. Alla har henne som förebild.

Flitiga Lisa har jag träffat på flera flera gånger i mitt jobb. Bland läkare, kontorister, egenföretagare, studenter, gamla och unga. Överallt. Jag ser henne även till stor del i mej själv också.
Grejen är den att alla grundar sig i samma smet. Alla vill ha bekräftelse på att dom är dugliga.
Alla har omänskligt höga (och faktiskt ganska ointressanta) krav på sig själv. Bekräftelsebehovet stimuleras av berömmet. Blir du berömd får du bekräftelse på att du är duglig. Dessa krav blir såklart omöjliga att leva upp till. Och, ärligt, vem bryr sig om du är perfekt eller inte? Vem har tid att lägga märke till om du är ofelbar eller inte. Andra har ändå full upp med sig själva. Som Flitiga Lisa kommer du att få slita hårt. Bara för att en gång hamna i fåtöljen hos en samtalsterapeut. Du  kommer bli trött på dej själv.
Dessa djävlar som hon planterar i vår hjärna, piskar och drillar oss till vansinne. Mer mer mer! Kämpa hårdare! Bit ihop!
Till sist känner du inte igen dej själv. Du har förvandlats till ett humörlöst kontrollfreak. Det finns inte längre utrymme för röda stoppljus, för försmå filofaxer, snoriga barn eller en snackig kollega. Detta bryter Lisas inrutade schema.
Flitiga Lisa är den vidrigaste personen på jorden!

Utan att låta alltför anlyserande eller professionell så har jag min egen tes på varför Lisa dyker upp hos vissa kvinnor. Barn som inte fått tillräckligt med bekräftelse, eller blivit curlade under sin uppväxt, har ett ouppnåeligt hål att fylla. I hela livet söker man efter bekräftelse från sina föräldrar. I de flesta fall inträffar aldrig denna dag. Man jobbar hårdare och hårdare för att bevisa att man är det perfekta barnet. Men det hjälper ändå inte. Bekräftelsen, kramen, berömmet kommer aldrig.
Man måste lära sig att ta emot berömmet från andra. Man måste öppna ögonen och se till de bredare vidderna. Små hjälpare finns överallt. Överallt! Det är bara du själv som kan välja att se dessa eller inte. Leta inte efter bekräftelsen på fel ställe. Töm inte din bägare i fel hål. Det är ren slöseri.

Det är vi själva som är våra största energitjuvar. Det är vi själv som bidrar till att vi mår dåligt. Vi kan alltid skylla på jobbet, barnen eller hemmet. Det är enklast. Men i slutändan är det du själv som bestämmer till hur du vill leva ditt liv. Möjligheter och vägval sker varje dag. Du är din egen drottning.

C.

Om man hade skrattat....

....så högt att magmusklerna krampade på en öppen gata i Sverige. Då hade folk tittat snett på dej, tisslat och tasslat och bestämt att du varit hög på en lustfylld drog.
Om din bil hade gått sönder på motorvägen, hade du suttit kvar i den och ringt till närmasta anhörig för bogserhjälp. Troligtvis hade ingen, av de hundratalsbilar som susade förbi, stannat.
Idag medans jag vek mitt berg av tvätt, ville jag lyssna på något stimulerande. Jag letade i SverigesRadios arkiv efter sommarpratarna som nyligen gick. Vem skulle jag välja av alla livsöden som berättats. Jag ville välja den jag hade mest förutfattade meningar om, så lotten föll på Daniel Adams-Ray. För mej kändes han som en kille som glidit in på en räkmacka i musikbranschen tack vare sin mamma Kerstin Adams-Ray. ( Länk till programmet)
Jag hade inte ett rätt. Kerstin Adams-Ray är inte ens hans mamma till att börja med. :-))
Daniel Adams-Ray är född och uppväxen i Nairobi, av en svensk pappa och indonesisk mamma.
(Redan där hade han fångat mitt intresse.) Han berättade att i Afrika är det fult att inte hjälpa till. Att inte hjälpa den som är i nöd. Därför är det självklart att 15 personer puttar din bil om den gått sönder.
Om du kör vilse på savannen dyker plötsligt någon upp och ger dej en vägbeskrivning.
Det finns alltid någon där som kan hjälpa dej. Man hjälper hellre fel, än inte alls.
Vidare berättade han att ibland såg han ett par människor som var totalt okända för varandra, stå och skratta musten ur varandra på gatan. Detta var ett sätt att hälsa på någon som man inte kände. Detta skratt efterföljdes alltid av en tystnad. Man hade skrattat så hårt att man var tvungen att vila magmusklerna innan man kunde fortsätta att prata. Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha, hur underbart är inte det? Jag tror afrikaner måste vara det längsta ifrån en svensk man kan komma. Både utseendemässigt och kulturmässigt.
Daniel Adams-Ray hade varit med om många hemskheter också på sina resor, men alltid klarat sig undan. I Stockholms tunnelbana såg han en kille som blev grovt misshandlad. När han försökte avvärja misshandeln blev han själv slagen och hotad till livet. Tåget kom in, och människor passerade.
Passerade. Inget annat. Bara gick förbi. Ingen slog larm, ingen tittade. Detta, berättade han, var mer smärtsamt än slagen han fick.
Jo, jag fick helt klart ändrad åsikt om Daniel Adams-Ray. Jag är glad att min fördom försvann! Fördomar ska alltid försvinna.
Han är ingen "räkmackekille" som tagit korta vägen.
Han hade en historia att berätta. Han fick mej att tänka efter. T o m att skämmas lite för min svenskhet.
Varför behöver vi i i-länder aldrig vila våra magmuskler efter en skratt-attack? 
Sorgligt sällan hör man sig själv säga "åh, gud, vad det va länge sedan jag skrattade så mycket".

Jo, för att Flitiga Lisa finns. Och henne leker man inte med!

C.

"Indianen gjorde mej sårbar"...

Jag läser en bok just nu om Ingrid Betancourt som satt i ett fängelse i Amazonas i 6,5 år.
(Även tystnaden har ett slut)
Att kunna överleva detta helvete rent mentalt är för mej en gåta. Ingrid Betancourt höll alltid huvudet högt och lät sig inte påverkas av medfångarna som mer och mer föll i egoistens grop och sålde sin självrespekt för överlevnad. Ingrid bröt nästan aldrig ihop eller visade känslor.
Men en mening i boken väckte något inom mej.
"Indianen gjorde mej levande och sårbar. Utan honom hade jag kunnat stå emot."
Ingrid stålsatte sig mot känslor då sårbarhet utnyttjades till fullo av FARC-gerillan. Men på en lång lång vandring genom djungeln följde en indian med som bärare. Denne indian var snäll, leende och hjälpsam. Han kändes ärlig. Han väckte värme och fördolda känslor i Ingrid, som hon förträngt i en evighet. När så en gerillasoldat var elak mot henne började hon för första gången att gråta.
Hon skämdes för att hon visade sig sårbar och åtkomligt, att soldaten lyckades knäcka henne.
Den värmen och kärleken indianen väckte hos henne gjorde henne sårbar. Det var så mycket lättare när inte han var med för då kunde hon stålsätta i denna hårda och känslokalla miljö.
Är ni med?
För visst är det så, om man lägger locket på är allt så mycket lättare. Känslobanan blir som en E6:a. Men så plöstligt blir man berörd. Man vet inte varför. Ett farväl på en film. Ett foto på en vän. En sång som spelas på radion. En känsla djupt inom en väcks plötsligt från de döda och kommer till liv igen.
Man brister.
Själv råkar jag ut för detta hela tiden. Ibland storgråter man till Bambi, eller bryter ihop i duschen. Men jag ser det också hos mina klienter. Hur deras magar är stora som luftskepp av fördolda känslor.
"Jag begraver dem där så länge så kan livet gå vidare". Sen faller man.
För faller gör vi alla. Vissa landar på en studsmatta och vissa på ett stengolv.

Så var inte så slätstruket svensk! Sjung, skratta och dansa. Annars får du kanske ont i magen....

C.

Missbruk....

....hur mycket tålamod ska man ha med denna konstigt hemska "sjukdom".

 Ja, jag skriver det inom "..."

Då är detta ändå en böna som maniskt följer Uppdrag:Missbruk, Celebrity Rehab och levt med en heroinist i 3 år. Jag har gått på Al-anon möte och Narconon möte. Jag har förlorat min dåvarande pojkvän pga heroin.

Själv är den tyngsta drogen jag provat cigaretter. Ändå har jag en fascination för hur hjärnan fungerar och hur drogerna trollbinder och tar över hela excistensen. Hur djävulen invaderar sinnena och förändrar personen till ett monster. Men är det en sjukdom? Hur kan det vara en sjukdom och vad är det isåfall som gör det till ett sjukdomstillstånd?

Idag läste jag i aftonbladet om en kvinna som blev nekad titthålsoperation i knäet pga rökningen. Läkningsprocessen blir långsam och det är en ökad risk för blödning. Kvinna blev uppenbarligen så vansinnig att hon tycke att Aftonbladets läsare nog skulle sympatisera med henne. Hon kände sig diskriminerad som rökare då hon blivit nekad vård.

"Jag är 56 år gammal och ingen ska säga till mej vad jag ska göra", sa hon.

I mina ögon känns hon mer som en 2,5 åring som trotsar sin mamma...

Sånt här gör mej upprörd! Varför förstår man inte att andra vill dom väl och att det inte handlar om att ställa sig över någon annan.

Förra veckan såg jag en dokumentär om Englands fetaste kvinna som dog i anorexi på 125 kg!  Hur bisarrt är det?? Kvinnan var 39 år och fyrbarnsmor. Hon vägde ca 250 kg och hade inte gått ut ur huset på 7 år. Hon var deprimerad, håglös, mörk under ögonen och skar sig själv när hon inte fick sin mat enligt önskemål. Den enda gången man såg någon form av hopp och gnista i ögonen var när hennes matleverans på 8 påsar skitmat kom.

Då lös hon.

För att inte dö inom 5 år genomgick hon en magsäcksoperation. Hon rasade i vikt och för varje kilo hon gick ner åt hon mindre för att så snabbt som möjligt återfår sitt gamla liv som smal. Efter ett år hade hon gått ner 125 kg, dvs halva sin kroppsvikt. Vid detta laget åt hon i stort sett ingenting och kollapsade till sist. Hon hamnade på sjukhuset pga krafig undernäring och till sist föll hon koma. Hon dog av anorexi, 125 kg tung.

Snacka om missbruk! Från att äta ohjäl sig svalt hon ihjäl sig. Hon skulle verkligen blivit inslussad på rehablitering av psykologer och läkare för att kunna hantera sitt matmissbruk. Så sorgligt och så sjukt.

Jag för min del har otroligt svårt att dadda med dessa missbrukarna. Jag fascineras, men vill bara skaka om dom.

Min stora förebild är Dr Drew. Han har 721 diplom på väggen som intygar att han kan sin sak gällande missbrukspatienter. Vilken förståelse och vilket tålamod!

Detta är såklart en sak som jag måste jobba med stenhårt, att inte döma eller nervärdera missbrukare eller de svaga. Generellt har jag otroligt svårt för "svaga" personer. I min coachning borde jag troligtvis ha fler av dessa klienter för att lära mej hur dom tänker. Dom måste få lära mej helt enkelt.

Bryt ihop, samla ihop spillrorna och ge järnet - det är min filosofi.

C.