Mål...

...inriktad. Är det viktigt att alltid ha ett mål? Nu menar jag inte morgonmål eller fotbollsmål, :-)) utan delmål i de små sakerna du gör. Dvs att alltid sträva framåt. Att aldrig vara bakåtsträvare eller stillastående.

Mål med dina barn, att de ska bli väluppfostrade och harmoniska.
Mål med din vikt, att behålla den du har, gå upp eller gå ner lite till.
Mål med dina studier, att bli godkänd eller t.o.m väl godkänd.
Mål med löneförhandlingen, minst 2000 extra i månaden.
Mål med löpträningen, att alltid förbättra din tid.
Mål med karriärstegen, att vara chef inom 5 år.
Mål med att finna balans.
Mål med livet.

För mej tippar balansbrädan över redan här. Delen med mål känns betydlig större än delen som är stillastående. Det blir ingen balans i målet.

Ändå tror jag att det är bra med mål. Kanske beror det mest på hur jag fungerar, och inte hur du fungerar. Kanske beror det på att du är nöjd med din balans, vilket i sin tur inte behöver innebär att du är stillastående.
Men ibland leker jag med tanken på en lugn joggingtur utan målet att springa på 5,50 min/km. Att sitta hemma och glo en dag utan att prestera och utföra något. Visst hade det varit skönt?

Är det behaglighetsberusningen som gör att vi måste ha mål? Att det är känslan av att ha uppnått målet som är beroendeframkallande och extremt len. För utan mål uppnår du inte det du vill i livet, och vad är då meningen med livet om du lämnar det stillastående?
Ändå känner vi oftast mindre respekt för personer utan mål. Vi tycker de är tråkiga och lynniga. Stillastående och t.o.m bakåtsträvande. Detta är självklart vår stereotyp av de utan mål.
Men jösses amalia, vad gött det måste vara att bara vara nöjd!!
Att nöja sig med 7 min/km.
Att låta barnen bara vara.
Att acceptera en ok lön.
Att vara nöjd med att inte ha en karriär.
Att bli betygslös men full av ny kunskap.
Att pendla i vikt, men njuta av livets smörgåsbord.

Detta är inte jag, vilket är helt irrelevant. Målet borde alltid vara att finna balans! Yin & Yang - Kriget mellan det goda och det onda. Svart & vitt. Kvinnligt & manligt. Den perfekta balansen i cirkeln.
Mitt mål är att inte ha ett mål med allt jag gör. Detta leder bara till frustration och irritation när målet inte uppfylls eller uppnås.
Frustration kontra berusningen av måluppfyllelse.
A tough one.

Snygg & Dum...

...eller ful & snäll?
Det finns en mamma på min dotters dagis som ser så fruktansvärt tråkig ut! Jag menar riktigt riktigt tråkig. Frisyren är rått-färgad, kortklippt utan styling, likadana kläder varje dag, strumpor i sandalerna, osminkad och blek. Alltid med ett leende, liksom undertryckt vrede, men alltid övervänlig, mjuk och le le le le. Jag har varit hemma hos dom på barnkalas, och t.o.m hemmet är tråkigt.
Så tänker jag, "skäms Cilla, hon är ju jätte vänlig, snäll, stör ingen och hon är framförallt INTE mitt bekymmer". Varför bry sig?
Men är det av vikt att bry sig om sitt utseende? Vem bestämmer i så fall det, och varför är det viktigt?
Jo, visst många dömer efter det yttre, men det är väl deras ytliga värderingar och inte mina eller dina. För visst är snälla personer mer värdefulla på jorden, än dumma...
Men vem är mest värdefull av de fula och de snygga?
De fula (förlåt den grova generaliseringen av ordet ful, det ligger ingen ondska i det) kommer konstant att arbeta i motvind, medan de snygga oftast har medvind.
Den ena har det tuff och den andra enkelt. Så vem blir starkast i längden?

Det är jobbigt att växa upp i en kultur där det yttre är viktigt. Men bara lagom snygg. Är du för snygg eller för ful pratar folk. Precis som jag gör nu. Fast min i min grund ligger ingen avundsjuka, ironi eller skitsnack. Snarare en fascination av hur tråkiga vissa kan se ut, utan att bry sig! Undra vad de istället lägger sin tid och pengar på? Kanske meditation för att uppnå inre frid. Kanske självutveckling för att bli en godare människa. Kanske träning för att springa en mara på 2,5 timme. Kanske ideella arbete på barnonkologen. Kanske bygger de ett barnhem på Haiti...

Så vem är jag att döma? Iallafall de första 5 sek innan någon smart ande klubbar mig i huvudet och undrar vad jag håller på med?! Ändå kan jag tycka det vackra är betydligt behagligare att visualisera än det fula. Och det har vi alla rätt till. Men inte att lägga in en värdering i det. Samtidigt är det vackra inte lika spännande som den fula, nakna sanningen! Att se det avskalade rakt upp o ner. Inga krusiduller. Att leva med ett utseende som är emot dig. Det fångar mitt intresse.
Skönheten ligger som sagt i betraktarens ögon. Vad ligger i betraktarens värdering och hur kan vi värdera så olika. Tur är ju det. Annars hade de fula inte fått någon. Tänk vad gott att det fanns någon som såg den vackra i den fula. Såg den underbara, nakna sanningen.

Men om man är ful & dum då?
Är man ett sjunkande skepp då...

Det är en helt annan blogg..

C.

Att resa sig....

...från slagen och motgångarna. Att behålla sin stolthet i dyngan av självförakt.
Att kämpa med näbbar och klor för att överleva sin egen skam.
I detta ligger möjligen inget större allvar, självklart beroende på hur mycket stolthet du har,
men skammen kan vara personlig och den kan bara du mäta.
Skammen kan vara banala saker men också de som innefattar ett djup och ett allvar. Skam har vi alla. '
Den berättar vi inte för någon. Det är din hemlighet.
Den sminkas över med bortförklaringar, lögner, tystnad eller destruktivt beteende.
Allt till ett paketpris på Åhléns för bara 89:90 :-!!!!
Att resa sig efter varje motgång, borsta smutsen från axelvaddarna, spraya håret hårdare och med en harkling som hör ända till Nangijala ställer du dej upp igen. Skammen lägger du längst in. Begraver den.
Till nästa gång någon förnedrar dej, bespottar ditt samvete och ökar trycket.
Du finner ditt vattenhål i optimism av tro och hopp. Dricker av hoppets droppar och får näring.
Varje gång får du en inre styrka som ger dej en kraft att överstiga den högsta av alla toppar.
Varför känner vi skam om inte felet är vårt? Att yttre omständigheter fått oss dit vi befinner oss.
Men att andra som inte vet, dömer. Slår på den liggande. Hemskt, tycker jag.
Människan är full av känslor. En känslofabrik som är öppen dygnet runt.
Ilska mot de som felar, förnedring mot de som inte förstår, hat mot de som sviker och
sarkasm mot de som inte kan. Sätter hårt mot hårt.
Varför är det så?
Vem ger rätten att döma och göra antaganden utan att veta. Vem ger rätten att bestämma?
Varför inte hjälpas åt. Förstå andras sits, förlåta de som sårat och sympatisera med de svaga. Är det inte därför vi är här på jorden, att hjälpa varandra och ta fram de bästa hos sin medmänniska.

Alla ser, alla hör.
Någon gång kommer belöningen eller straffet.
Belöningen kommer till oss som kämpar, reser oss och borstar smutsen från axelvaddarna, sprayar håret hårdare medan harklingarna ekar ända till Nangijala.

C.

Att springa ett 100 m lopp...

...i Konrads kalas-klister summerar denna säsong/termin lika klart som läsglasögonen på en 40+are.
Att vilja fram fort med stor iver, entusiasm och drivkraft. Att vilja nå målet och se resultatet. Att känna sig klar, färdig, nöjd, prestigelös och komplett. Men denna iver bromsas upp av stormvindar, tyfoner & lervälling,  och mina skor sitter fast (precis som Pippi gör med elaka farbrorns skor) i Konrads kalasklister. Jag kämpar mej framåt med armar och ben, sliter och kämpar men det går så sakta så sakta. Frustration!!
Nu är jag framme, och plötsligt har jag lite medvind! :-)) Ljuset i Gotthardstunnel kämpar sig fram lika mycket som jag vill nå dit. Snart möts vi, medvinden, ljuset & jag.

Sist jag skrev var på Alla hjärtans Dag. Vad har jag lärt mej sedan dess?

Tja, att  min stereotyp av att en klassisk bankman är synisk, grå, dömande, korrekt, torr, ryggradslös och stiff precis som jag förväntade mej. ( ja ja ja, jag vet!!) Att jag för första gången i mitt liv skulle skrika "Hotar du mej"?  till en bankman... Vem kunde tro? Faktiskt ganska humoristiskt nu när jag ser det i backspegeln. Men oj oj vad jag var arg!!

Att fylla 40 inte var särskilt spännande, omvälvande eller föråldrande. Att jag ser likadan ut idag som för 1 månad sedan. Att 40 är mer kravlöst än 20 och 30. Inget förväntas och inget måste uppfyllas.Alla mina måsten uppfyllde jag mellan 30-39. Nu är jag baskimej 40 och stolt, självsäker, sympatisk och erfaren! Känns bra!

Att mitt liv är ett känslomässigt mixmax och att vägvalen i min rondell bara blir fler och fler. Att ju mer jag kör runt runt runt, desto fler förgreningar verkar produktiva. I varje förgrening lägger jag ett frö för att långt senare se om fröet blivit gröda, och om grödan blivit planta. När inget grott, gråter jag en skvätt i hopp om att tårarna  ger näring till jorden. Ibland funkar det. Ibland inte. Oftast kommer belöningen från oväntat håll, och den mest svårsådda grödan visar sig bli den vackraste och starkaste. Åter blir jag glad, och mina tårar går från sorg till lycka. In i rondellen igen! Runt runt runt.
Ibland drar jag av nödbromsen, men föredrar rutschkanan som stimulans till min lätt understimulerade hjärna.

Att min bild av mej själv inte överensstämmer med andras bild av mej. Att jag ska sluta upp med dumheter som nervärdering av mina förmågor. Att lyssna mer på kloka personer som berömmer mej och tackar mej.

Nu ska det bli skärpning på bloggandet igen.
Tack alla ni som frågat efter blogginlägg!
Detta ser jag som en saknad från er, och som ett uppmuntrande till mitt skrivande.

Hörs snart!!

C.