Vad är det med STORA bröst....?

Denna oviktiga, glättiga, i-landiga, fåfänga och självupptagna åkomma. Såg ett program på TV 3 om "Svenskars Hemliga Liv", då bl a en Jane Timglas berättade, som många många andra, om sin önskan om ÄNNU större bröst. Sjävinsikten om att "det är ett bekräftelsebehov" fanns där, men varför söker man inte till sitt inre då? Varför söker man andras bekräftelse om man dessutom är väl medveten om sitt behov...
Så som många av oss andra.
Vi ska se bra ut, eller ha ett fint hem så att andra kan berömma vår goda smak. Vi mår bra av det. Drogen blir större och större. Mer bröst, med läppar, mer kläder, mer tingel tangel. Följer vi strömmen får vi beröm för god smak. Går vi mot strömmen, får vi uppmärksamhet. Vi missbrukar vår egen självrespekt och förlorar vår egen moral.
Gör det du mår bra av! Skaffa stora tuttar eller läppar som är verbalt obrukbara, det är inte mitt problem. Jag lägger inte heller någon värdering i det. Alla är vi fina människor med härliga åsikter, oavsett överläpp eller ej. Jag tycker bara det är så sorgligt. Så ledsamt. Så uppenbart.

Själv är jag också stundvis missbrukare. Ju mer jag handlar desto större blir behovet. Men jag behöver inte bevisa att jag har god smak. Jag gör det för min egen del. Mitt hem består av byteshandel, ärvda och hemmagjorda saker. Jag får ändå beröm för min goda smak. Jag har fanimej inte råd att tävla med andras smak!! :-)) Jag är för 17 gubbar en studerande småbarnsmamma! ;-))
Jag har genomgått hela bekräftelse-fasen. Ingen rolig fas. I allafall inte när du förstår vad du håller på med. När du är i det är det ljuvligt med alla blickar, all beröm och all kärlek. Men baksmällan kommer.

Men så är det väl, man ser andras problem men inte sina egna. Dessutom vill vissa av oss utvecklas och lämna jordelivet med en bägare full av erfarenhet, självinsikt, omvärderingar och upplysningar. En bägare full av varmt härligt sken.
Inte en bägare med botox, restylane, silicon, stora bröst och overkliga läppar.... Vem fan minns dej då...?

C.

Tre veckor kvar...

...var jag ånyo inlagd. Efter alla turer var jag ett känslomässigt vrak. Det kom ännu en ny läkare, Dag Vide-Svensson. Han tog en stol och satte sig bredvid sängen. Han lyssnade på mej. Han tog sig tid. Han var helt fantastisk! Han hade utstrålningen, lugnet, pondusen och erfarenheten. Han var den enda som såg en blivande mamma som förvandlats till ett forskningsprojekt och "intressant fall". "Vad gör du här, sa han. Jag förstår inte vad dom håller på med. Dina kurvor är stabila. Gå hem och var gravid. Vi ses om 2 v!" Jag var överlycklig. Det var precis så här det skulle vara!

Det tog ett dygn sen ringde ultraljudsavdelningen. Det var dags för ett nytt ultraljud.
Neeeeeeeeeeeeeeeeej, skrek jag! Jag tillhör Dag Vide-Svensson och han ansvarar för mig nu. Jag vill inte ta ett ultraljud till.
Men dom gav sig inte. Dom hade också ett ansvar, och dom ville inte släppa mig så långt in i graviditeten.
Sagt och gjort. Där låg jag igen på britsen.
Jag hade för lite fostervatten. Jag slussades hit och dit. Alla konstaterade samma sak. Jag hade alarmerande lite fostervatten. Jag var tvungen att förlösas.

Hej å hå! Hem, planera och packa väskan. Fixa med barnvakt och greja. Äntligen skulle mitt barn födas! Äntligen skulle denna mardröm ta slut. Vi skulle ses till slut, min starka lilla bebis och jag. Mitt lilla mirakel som överlevt alla expertisutlåtande. Mitt "intressanta fall" skulle avslutas och min moderkaka skulle skickas till Bodö på forskning. I 38 v hade vi kämpat.
Dagen efter föddes Lilla Mira. (Mira betyder för övrigt Beundrandsvärd)
1913 gram vägde hon, med ett slutresultat på -37% på kurvan. Min man sa "Jag vet inte om jag är gladast över att det är över, eller att hon är frisk". Det var verkligen huvudet på spiken!
Efter 1 min lyfte hon på huvudet. Efter 2 min fick hon 10 Apgar-poäng. Hon var frisk. Hon var en 10 poängare. Hon var ett mirakel.
En vecka låg vi på Neonatal i Lund.

Resan var över. Jag har tillfört något i forskningen, men aldrig fått svar. På neonatal sa Barnläkaren Bo Selander "Någon ska vara liten, och Mira drog den lotten". Kanske är det så.

Den 21 november fyllde Mira 3 år. Min historia är en av 100 000. För mig har det alltid varit viktigt att få sätta denna historia på print. Att få det ur mitt system. Detta är min resa. Ja, eller numera vår resa.

C.

Efter 2 v....

....ringde läkaren. Så fort jag hörde hans röst förstod jag att han hade goda nyheter. Han ringde dessutom 1 v för tidigt! Provet var bra. Vilken lycka!! Oavsett hur det skulle gå, så var iallafall min bebis frisk.

2 v senare när vi kom hem från semestern var det dags för nytt ultraljud. Läkaren ville mäta om fostret hade växt, och hur mycket. Bebisen visade sig att ha ökat 2 % på kurvan. D v s från -13% till -11%. Läkaren var nöjd, men ändå lite bekymrad. Utvecklingen var fortfarande inte helt normal. Bebisen var ju trots allt fortfarande tillväxthämmad. Jag hade tre alternativ:
1. Troligtvis kommer barnet inte överleva i min mage, utan kommer med största sannolikhet födas redan i v 22-23. Att födas så pass prematur innebär oftast kraftiga hjärnskador pga syrebrist. Vilket i slutänden leder till ett handikapp eller utvecklingsstörning. Jag har ett par klienter som har utvecklingsstörda barn. Jag ser hur dom kämpar, offrar, sliter och brottas med sina inre tankar. Hur de offrar sina egna liv för att ta hand om sina barn som behöver hjälp dygnet runt. År ut och år in. Nej, tack det är inget liv jag vill leva.
2. Att abortera. För att ta det säkra före det osäkra. För att jag inte vågar chansa på att föda ett sjukt barn. Utan att veta om jag gjorde rätt eller fel att abortera ett friskt foster. Det var bara ett ynkligt och fegt alternativ. Jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv. Tänk om jag dödat mitt friska barn? Men jag ville ju inte heller föda mitt barn i v 22....
3. Att gå på min magkänsla. Faktum var att jag kunde inte riktigt förstå vad läkaren pratade om. Jag hade ingen känsla alls av att mitt barn var onormalt eller sjukt. Magen kändes helt frisk. Det var full holabaloa inuti, och inget kändes fel. Mitt barn var det inget fel på!

Läkaren skickade mig vidare till Lunds Ultraljudsavdelning. Där fanns experterna inom  tillväxt och blodflödesmätning.
Jag hade nått till v 23 och kastades in i en centrifug av blodflödesmätningar, CTG och ultraljud. 1-3 ggr i veckan var jag i Lund. Fantastiska Ann Thuring, som är en av Sveriges främsta experter på blodflödesmätningar, mätte flödena i barnets hjärna och navelsträng vecka efter vecka. Hela tiden låg värdena på smärtgränsen. Men aldrig över. Jag träffade världens ledande ultraljudsexpert, Dr Sigmundsen. Jag var i goda händer. Men inget såg bra ut. Det blev bara sämre och sämre kurvor. Konstigt nog mådde barnet bra.
Jag var inne i en känslomässig karusell. Hela tiden ville jag att värdena skulle bli sämre så att barnet kunde plockas ut. Jag ville så starkt se att barnet var friskt och helt.
Jag kommer ihåg i v 25-26 när barnet avvek 25% på kurvan. Läkarna tittade på Ann med bekymrad blick. Ann i sin tur tittade på sjuksköterskan. De skakade på huvudet och mumlade "Det e för tidigt. De e för tidigt att dippa så mycket" . Jag såg oron i deras ögon. Dessa experter som sett och hört det mesta. Ännu en gång sprang jag gråtande till min bil. Ännu en gång ringde jag hysteriskt till min man. Ännu en gång åkte jag hem med dystra besked.

De kommande veckorna bestod av mer prover, mer frågetecken, mer förberedelser. Jag blev inlagd och hemskickad. Träffade 15 olika läkare. Mer tårar, mer ilska, mer frustration, mer känslor och många många samtal till vänner och familj.

Mitt i allt detta kände jag mej skyldig. "Här får jag för att jag pushade mej till ett barn till". Jag hörde min mans ord klinga i huvudet " Vi har ett friskt barn, ska vi inte nöja oss med det?" Jag höll därför min man utanför så mycket jag kunde. Han fick ta mina tårar men inte mina inre röster. Detta var mitt problem, jag ville inte belasta honom.

V 18 kom....

...och i takt med knopparna på träden växte också min mage. Jag kände mig enbart förväntansfull och såg fram emot att "möta" min bebis via TV-skärmen. Jag knatade snabbt från jobbet och in på Cura-kliniken. Ensam.
När jag kom in i behandlingsrummet och möttes av en läkare anade jag oråd. Varför var inte den ordinarie barnmorskan där? Vad hade hon skrivit i sin journal som gjorde att den manlige läkaren var där? Läkaren frågade om jag ville veta könet på bebisen. Jag sa nej.

Ultraljudet visade att bebisen fortfarande var liten. Allt för liten. 13 % för liten.
Ännu en gång diskuterades det när min ägglossning ägt rum och om man verkligen hade räknat rätt. Läkaren ville ta ett fostervattensprov. Imorgon. Det fanns ingen tid att spilla. Vidare berättade läkaren att foster i v 18 aldrig har olika kurvor. Alla kurvor ska se exakt lika ut. Gör de inte det, beror det oftast på kromosomfel.
Mardrömmen var ett faktum. Min lilla älskade bebis kanske var svårt utvecklingsstörd, och var kanske tvungen att aborteras. Tankarna snurrade och tårarna vräkte ner för min kinder. Jag rusade ut från mottagningen, och ringde hysteriskt min man. Han blev chockad och hade lika många obesvarade frågor som jag hade. Jag ringde min mamma. Till föga tröst. Alla befann vi oss i chock och skräck inför vad som komma skulle.
När jag kom till jobbet skulle jag åter bemöta och behandla mina klienter med ett leende och positiva tankar. Mellan varje klient stängde jag in mig på rummet och grät. Det var hemskt. När dagen äntligen var slut, såg jag en lapp i fikarummet från min kollega. "Jag vet inte vad som hänt, men jag finns här för dej om du behöver mej".  Jag hade alltså inte lyckats att vara neutral trots att jag stängt in mig på rummet under hela dagen... Finaste Titti Alm, du kände min oro genom väggarna. Den lappen kommer jag aldrig glömma.

Dagen för fostervattensprovet kom. Ett snabbt stick in i magen, sen klart. Efteråt ville läkaren samtala med mig. Han förstod att jag hade många frågor och ville även berätta om hur framtidens valmöjligheter såg ut. Vi gick in i ett ensligt rum. Ett konferensrum som ekade. Fostervattensprovet tog ca  3 v. Visade det sig vara ett kromosomfel rekommenderade han abort. Barnet skulle vara gravt och kraftigt utvecklingstört, om ens överleva. Om ett foster inte följer kurvan så tidigt i graviditeten slutar det aldrig bra. Jag skulle förbereda mig.
Jag sa till honom att jag ångrat mig gällande könet. Jag ville veta om det var en pojke eller flicka. Jag ville inte kalla fostret för "den" om jag var tvungen att säga farväl. Jag ville ha en identitet. Det var ju ändå min bebis, inte en "den". Jag frågade honom om han kom ihåg vilket kön det var. Han log.
Det var en flicka.

Vi bestämde att jag skulle åka iväg på den stundande semestern till Italien. Vila upp mej och umgås med min familj. Slappna av. Det fanns i nuläget inget mer jag kunde göra. Efter många samtal och noga övervägda val bestämde vi oss för att åka. Vi hade ju nära hem om något skulle hända.

Forts. imorgon....

Med stor nervositet...

...ringde jag min man i bilen hem. Jag var livrädd för samtalet, men överlycklig över anledningen. Jag visste att min man inte ville ha fler barn, även om han varit med att skapa detta lilla embryo som nu växte i min mage. Han visste att dagen skulle komma då graviditetstestet visade positivt. Idag var dagen. Jag berättade det som om någon hade dött. Jag ville inte visa min glädje, för jag visste att jag skulle bli avsnoppad med en suck. Sucken kom och jag nästan ursäktade mitt glädjebesked.
Vi hade precis flyttat till vårt hus i Lomma och allt var kaos hemma. Min svärfar och svärmor var hemma hos oss och passade vår 3-åriga dotter. Visste dom? Och VAD visste dom? Jag var så sprudlande glad över mitt besked, men ändå var stämningen märklig.
Jag frågade om dom hört nyheten. Ja, sa dom. Vi vet. Vi pratade om den konstiga situation vi alla befann oss i. Självklart var dom överlyckliga över min graviditet, men samtidig kändes glädjen inte total.
Veckorna gick. Vi pratade inte så mycket om det hemma,  jag ville att tanken skulle mogna hos min man. Visst, jag hade propsat på att jag absolut skulle ha två barn så då tänkte jag att detta var min graviditet och jag behöver inte slänga den i ansiktet på honom stup i kvarten. Han var redan världens underbaraste pappa och man, och jag visste att han skulle fortsätta vara fantastisk mot denna lilla krabat också. Den oron fanns aldrig. Han är full av kärlek och har en stark tro, så i hans värld fanns det inget annat än kärlek till sin familj.
I v 7 var det dags för vaginalt ultraljud. När hade du sista mens?, frågade gynekologen. Usch, det är så flummigt, sa jag. Har faktiskt inte fört anteckning, så exakt vet jag inte. Vi fick gissa oss fram, uträknat på hur stort det lilla fostret var. Men kom tillbaka nästa vecka, sa han. Fostret känns litet om vi ska gå på dina uträkningar. Bäst att kolla en gång extra.
Nästa vecka var jag tillbaka. Fostret var fortfarande litet. Eftersom jag  inte kunde ge exakta svar på senaste ägglossningen, så lät vi det vara. Kanske hade jag räknat fel.
V 13 kom, det var dags för NUPP-test på Malmös bästa ultraljudsklinik, Cura kliniken. Professionella som dom är, och hårt skolade på att inte avslöja eventuella avvikelser, sa barnmorskan bara lite fint Ja, det är lika bra du kommer igen v 18. Du är ju ändå 36 år, och då är det bra med extra kontroller. Tacksamt, men med ett visst vemod, tog jag emot en ny tid om 5 veckor. Visst hade hon tittat på mig med extra rar blick? Vad hade hon för underton i sin bedömning?
Jo, jag hade min magkänsla allt...

Forts. följer imorgon...

Att se till det dåliga...

..är så otroligt mycket lättare än att se till det som är bra. Framför allt när det gäller sig själv.
Och mest när det gäller utseendet.
Jag vet att min kropp är stark och uthållig. Den går och går och går. Visst är jag lite stel här och var. Har t.o.m lite ont här och var. Men det hör till. Ingen lever helt utan smärta eller känslor.
Jag litar på att min kropp tar mej genom vått och torrt. Jag vet att mina löprundor blir snabbare och snabbare. Jag vet att jag kan springa 1,3 mil. Jag är är 39 år och har fött två barn. Mina föräldrar är inga benrangel. Jag vet varför min kropp ser ut som den gör.
Men ändå.... Jag tittar nog på min mage 138 ggr om dagen. Den putar, väller, dallrar, hänger och är full av celluliter. Jag är fixerad vid min mage. Jag är fixerad vid att inte vara fixerad vid min mage Men det går inte. Så fort jag går förbi något som jag kan spegla mej i, glor jag på min mage. Det är hemskt. Det är hemskt att det tar så mycket av min vakna tid. Och det retar mej. För jag är inte på något sätt ytlig. Ganska fåfäng, men inte ytlig. Vem bryr sig om min mage är stor eller liten?? Ingen i hela världen tittar på min mage. Ingen har åsikter eller tittar snett. Inte ens pekar.
När min 7-åriga dotter härom dagen sa "Mamma, du har en tjock mage" blev jag vansinnig och sa "Så säger man väl inte. Jag har ingen tjock mage! Jag är bara väldigt svankig och det är det som gör att min mage putar ut. Titta här från sidan. Ser du nu att min mage inte putar ut, men att ryggen är väldigt svankig?". 
Där sa jag det. Jag försvarade mig själv. Jag sa precis som det var. Min övre, kloka röst talade till min nedvärderande röst. Jag satte mej själv på plats!
3 minuter senare glodde jag på min mage igen... Och äcklades.

Men det är märkligt det där. Hur mycket du än klankar ner på dej själv, så försvarar du samma egenskap när den blir angripen av någon annan. Om din partner småler lite när du inte kommer i jeansen, säger du:. "Vaddå, jag har mens. Min mage är svullen!!" eller "Åh, jag hatar nytvättade jeans!!" Aldrig att du skulle förnedra din kära kropp med att erkänna att du ev gått upp i vikt. Framför allt inte så att någon hör eller ser det. Det strider mot all självbevarelsedrift.

Så, kanske älskar man sig själv... Kanske handlar det bara om perfektion eller kontroll. Jag lider nog dessvärre av båda. Ironiskt eller hur? Du kan kontrollera din omgivning men inte dej själv...
How`s that for a fact?

C.

Tänkvärda citat...

"Ingen kan få dej att känna dej mindervärdig
Om du inte själv ger tillåtelse till det"
                                                  Elenor Roosevelt


"Skorna som passar till en människa, kommer någon annan att kasta. 
Det finns inte en form att leva som passar alla"
                                                                                                     Carl G. Jung


"Varenda dag blir människan korsfäst mellan två tjuvar. 
Den ena är irritationer från igår och den andra är oron inför morgondagen"
                                                                                                       Benjamin Disraeli


"Människan är född fri, ändå ser vi överallt människor i kedjor"
                                                                          Jean-Jacques Rousseau