..är så otroligt mycket lättare än att se till det som är bra. Framför allt när det gäller sig själv.
Och mest när det gäller utseendet.
Jag vet att min kropp är stark och uthållig. Den går och går och går. Visst är jag lite stel här och var. Har t.o.m lite ont här och var. Men det hör till. Ingen lever helt utan smärta eller känslor.
Jag litar på att min kropp tar mej genom vått och torrt. Jag vet att mina löprundor blir snabbare och snabbare. Jag vet att jag kan springa 1,3 mil. Jag är är 39 år och har fött två barn. Mina föräldrar är inga benrangel. Jag vet varför min kropp ser ut som den gör.
Men ändå.... Jag tittar nog på min mage 138 ggr om dagen. Den putar, väller, dallrar, hänger och är full av celluliter. Jag är fixerad vid min mage. Jag är fixerad vid att inte vara fixerad vid min mage Men det går inte. Så fort jag går förbi något som jag kan spegla mej i, glor jag på min mage. Det är hemskt. Det är hemskt att det tar så mycket av min vakna tid. Och det retar mej. För jag är inte på något sätt ytlig. Ganska fåfäng, men inte ytlig. Vem bryr sig om min mage är stor eller liten?? Ingen i hela världen tittar på min mage. Ingen har åsikter eller tittar snett. Inte ens pekar.
När min 7-åriga dotter härom dagen sa "Mamma, du har en tjock mage" blev jag vansinnig och sa "Så säger man väl inte. Jag har ingen tjock mage! Jag är bara väldigt svankig och det är det som gör att min mage putar ut. Titta här från sidan. Ser du nu att min mage inte putar ut, men att ryggen är väldigt svankig?".
Där sa jag det. Jag försvarade mig själv. Jag sa precis som det var. Min övre, kloka röst talade till min nedvärderande röst. Jag satte mej själv på plats!
3 minuter senare glodde jag på min mage igen... Och äcklades.
Men det är märkligt det där. Hur mycket du än klankar ner på dej själv, så försvarar du samma egenskap när den blir angripen av någon annan. Om din partner småler lite när du inte kommer i jeansen, säger du:. "Vaddå, jag har mens. Min mage är svullen!!" eller "Åh, jag hatar nytvättade jeans!!" Aldrig att du skulle förnedra din kära kropp med att erkänna att du ev gått upp i vikt. Framför allt inte så att någon hör eller ser det. Det strider mot all självbevarelsedrift.
Så, kanske älskar man sig själv... Kanske handlar det bara om perfektion eller kontroll. Jag lider nog dessvärre av båda. Ironiskt eller hur? Du kan kontrollera din omgivning men inte dej själv...
How`s that for a fact?
C.
Och mest när det gäller utseendet.
Jag vet att min kropp är stark och uthållig. Den går och går och går. Visst är jag lite stel här och var. Har t.o.m lite ont här och var. Men det hör till. Ingen lever helt utan smärta eller känslor.
Jag litar på att min kropp tar mej genom vått och torrt. Jag vet att mina löprundor blir snabbare och snabbare. Jag vet att jag kan springa 1,3 mil. Jag är är 39 år och har fött två barn. Mina föräldrar är inga benrangel. Jag vet varför min kropp ser ut som den gör.
Men ändå.... Jag tittar nog på min mage 138 ggr om dagen. Den putar, väller, dallrar, hänger och är full av celluliter. Jag är fixerad vid min mage. Jag är fixerad vid att inte vara fixerad vid min mage Men det går inte. Så fort jag går förbi något som jag kan spegla mej i, glor jag på min mage. Det är hemskt. Det är hemskt att det tar så mycket av min vakna tid. Och det retar mej. För jag är inte på något sätt ytlig. Ganska fåfäng, men inte ytlig. Vem bryr sig om min mage är stor eller liten?? Ingen i hela världen tittar på min mage. Ingen har åsikter eller tittar snett. Inte ens pekar.
När min 7-åriga dotter härom dagen sa "Mamma, du har en tjock mage" blev jag vansinnig och sa "Så säger man väl inte. Jag har ingen tjock mage! Jag är bara väldigt svankig och det är det som gör att min mage putar ut. Titta här från sidan. Ser du nu att min mage inte putar ut, men att ryggen är väldigt svankig?".
Där sa jag det. Jag försvarade mig själv. Jag sa precis som det var. Min övre, kloka röst talade till min nedvärderande röst. Jag satte mej själv på plats!
3 minuter senare glodde jag på min mage igen... Och äcklades.
Men det är märkligt det där. Hur mycket du än klankar ner på dej själv, så försvarar du samma egenskap när den blir angripen av någon annan. Om din partner småler lite när du inte kommer i jeansen, säger du:. "Vaddå, jag har mens. Min mage är svullen!!" eller "Åh, jag hatar nytvättade jeans!!" Aldrig att du skulle förnedra din kära kropp med att erkänna att du ev gått upp i vikt. Framför allt inte så att någon hör eller ser det. Det strider mot all självbevarelsedrift.
Så, kanske älskar man sig själv... Kanske handlar det bara om perfektion eller kontroll. Jag lider nog dessvärre av båda. Ironiskt eller hur? Du kan kontrollera din omgivning men inte dej själv...
How`s that for a fact?
C.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar