....ringde läkaren. Så fort jag hörde hans röst förstod jag att han hade goda nyheter. Han ringde dessutom 1 v för tidigt! Provet var bra. Vilken lycka!! Oavsett hur det skulle gå, så var iallafall min bebis frisk.
2 v senare när vi kom hem från semestern var det dags för nytt ultraljud. Läkaren ville mäta om fostret hade växt, och hur mycket. Bebisen visade sig att ha ökat 2 % på kurvan. D v s från -13% till -11%. Läkaren var nöjd, men ändå lite bekymrad. Utvecklingen var fortfarande inte helt normal. Bebisen var ju trots allt fortfarande tillväxthämmad. Jag hade tre alternativ:
1. Troligtvis kommer barnet inte överleva i min mage, utan kommer med största sannolikhet födas redan i v 22-23. Att födas så pass prematur innebär oftast kraftiga hjärnskador pga syrebrist. Vilket i slutänden leder till ett handikapp eller utvecklingsstörning. Jag har ett par klienter som har utvecklingsstörda barn. Jag ser hur dom kämpar, offrar, sliter och brottas med sina inre tankar. Hur de offrar sina egna liv för att ta hand om sina barn som behöver hjälp dygnet runt. År ut och år in. Nej, tack det är inget liv jag vill leva.
2. Att abortera. För att ta det säkra före det osäkra. För att jag inte vågar chansa på att föda ett sjukt barn. Utan att veta om jag gjorde rätt eller fel att abortera ett friskt foster. Det var bara ett ynkligt och fegt alternativ. Jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv. Tänk om jag dödat mitt friska barn? Men jag ville ju inte heller föda mitt barn i v 22....
3. Att gå på min magkänsla. Faktum var att jag kunde inte riktigt förstå vad läkaren pratade om. Jag hade ingen känsla alls av att mitt barn var onormalt eller sjukt. Magen kändes helt frisk. Det var full holabaloa inuti, och inget kändes fel. Mitt barn var det inget fel på!
Läkaren skickade mig vidare till Lunds Ultraljudsavdelning. Där fanns experterna inom tillväxt och blodflödesmätning.
Jag hade nått till v 23 och kastades in i en centrifug av blodflödesmätningar, CTG och ultraljud. 1-3 ggr i veckan var jag i Lund. Fantastiska Ann Thuring, som är en av Sveriges främsta experter på blodflödesmätningar, mätte flödena i barnets hjärna och navelsträng vecka efter vecka. Hela tiden låg värdena på smärtgränsen. Men aldrig över. Jag träffade världens ledande ultraljudsexpert, Dr Sigmundsen. Jag var i goda händer. Men inget såg bra ut. Det blev bara sämre och sämre kurvor. Konstigt nog mådde barnet bra.
Jag var inne i en känslomässig karusell. Hela tiden ville jag att värdena skulle bli sämre så att barnet kunde plockas ut. Jag ville så starkt se att barnet var friskt och helt.
Jag kommer ihåg i v 25-26 när barnet avvek 25% på kurvan. Läkarna tittade på Ann med bekymrad blick. Ann i sin tur tittade på sjuksköterskan. De skakade på huvudet och mumlade "Det e för tidigt. De e för tidigt att dippa så mycket" . Jag såg oron i deras ögon. Dessa experter som sett och hört det mesta. Ännu en gång sprang jag gråtande till min bil. Ännu en gång ringde jag hysteriskt till min man. Ännu en gång åkte jag hem med dystra besked.
De kommande veckorna bestod av mer prover, mer frågetecken, mer förberedelser. Jag blev inlagd och hemskickad. Träffade 15 olika läkare. Mer tårar, mer ilska, mer frustration, mer känslor och många många samtal till vänner och familj.
Mitt i allt detta kände jag mej skyldig. "Här får jag för att jag pushade mej till ett barn till". Jag hörde min mans ord klinga i huvudet " Vi har ett friskt barn, ska vi inte nöja oss med det?" Jag höll därför min man utanför så mycket jag kunde. Han fick ta mina tårar men inte mina inre röster. Detta var mitt problem, jag ville inte belasta honom.
2 v senare när vi kom hem från semestern var det dags för nytt ultraljud. Läkaren ville mäta om fostret hade växt, och hur mycket. Bebisen visade sig att ha ökat 2 % på kurvan. D v s från -13% till -11%. Läkaren var nöjd, men ändå lite bekymrad. Utvecklingen var fortfarande inte helt normal. Bebisen var ju trots allt fortfarande tillväxthämmad. Jag hade tre alternativ:
1. Troligtvis kommer barnet inte överleva i min mage, utan kommer med största sannolikhet födas redan i v 22-23. Att födas så pass prematur innebär oftast kraftiga hjärnskador pga syrebrist. Vilket i slutänden leder till ett handikapp eller utvecklingsstörning. Jag har ett par klienter som har utvecklingsstörda barn. Jag ser hur dom kämpar, offrar, sliter och brottas med sina inre tankar. Hur de offrar sina egna liv för att ta hand om sina barn som behöver hjälp dygnet runt. År ut och år in. Nej, tack det är inget liv jag vill leva.
2. Att abortera. För att ta det säkra före det osäkra. För att jag inte vågar chansa på att föda ett sjukt barn. Utan att veta om jag gjorde rätt eller fel att abortera ett friskt foster. Det var bara ett ynkligt och fegt alternativ. Jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv. Tänk om jag dödat mitt friska barn? Men jag ville ju inte heller föda mitt barn i v 22....
3. Att gå på min magkänsla. Faktum var att jag kunde inte riktigt förstå vad läkaren pratade om. Jag hade ingen känsla alls av att mitt barn var onormalt eller sjukt. Magen kändes helt frisk. Det var full holabaloa inuti, och inget kändes fel. Mitt barn var det inget fel på!
Läkaren skickade mig vidare till Lunds Ultraljudsavdelning. Där fanns experterna inom tillväxt och blodflödesmätning.
Jag hade nått till v 23 och kastades in i en centrifug av blodflödesmätningar, CTG och ultraljud. 1-3 ggr i veckan var jag i Lund. Fantastiska Ann Thuring, som är en av Sveriges främsta experter på blodflödesmätningar, mätte flödena i barnets hjärna och navelsträng vecka efter vecka. Hela tiden låg värdena på smärtgränsen. Men aldrig över. Jag träffade världens ledande ultraljudsexpert, Dr Sigmundsen. Jag var i goda händer. Men inget såg bra ut. Det blev bara sämre och sämre kurvor. Konstigt nog mådde barnet bra.
Jag var inne i en känslomässig karusell. Hela tiden ville jag att värdena skulle bli sämre så att barnet kunde plockas ut. Jag ville så starkt se att barnet var friskt och helt.
Jag kommer ihåg i v 25-26 när barnet avvek 25% på kurvan. Läkarna tittade på Ann med bekymrad blick. Ann i sin tur tittade på sjuksköterskan. De skakade på huvudet och mumlade "Det e för tidigt. De e för tidigt att dippa så mycket" . Jag såg oron i deras ögon. Dessa experter som sett och hört det mesta. Ännu en gång sprang jag gråtande till min bil. Ännu en gång ringde jag hysteriskt till min man. Ännu en gång åkte jag hem med dystra besked.
De kommande veckorna bestod av mer prover, mer frågetecken, mer förberedelser. Jag blev inlagd och hemskickad. Träffade 15 olika läkare. Mer tårar, mer ilska, mer frustration, mer känslor och många många samtal till vänner och familj.
Mitt i allt detta kände jag mej skyldig. "Här får jag för att jag pushade mej till ett barn till". Jag hörde min mans ord klinga i huvudet " Vi har ett friskt barn, ska vi inte nöja oss med det?" Jag höll därför min man utanför så mycket jag kunde. Han fick ta mina tårar men inte mina inre röster. Detta var mitt problem, jag ville inte belasta honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar