...var jag ånyo inlagd. Efter alla turer var jag ett känslomässigt vrak. Det kom ännu en ny läkare, Dag Vide-Svensson. Han tog en stol och satte sig bredvid sängen. Han lyssnade på mej. Han tog sig tid. Han var helt fantastisk! Han hade utstrålningen, lugnet, pondusen och erfarenheten. Han var den enda som såg en blivande mamma som förvandlats till ett forskningsprojekt och "intressant fall". "Vad gör du här, sa han. Jag förstår inte vad dom håller på med. Dina kurvor är stabila. Gå hem och var gravid. Vi ses om 2 v!" Jag var överlycklig. Det var precis så här det skulle vara!
Det tog ett dygn sen ringde ultraljudsavdelningen. Det var dags för ett nytt ultraljud.
Neeeeeeeeeeeeeeeeej, skrek jag! Jag tillhör Dag Vide-Svensson och han ansvarar för mig nu. Jag vill inte ta ett ultraljud till.
Men dom gav sig inte. Dom hade också ett ansvar, och dom ville inte släppa mig så långt in i graviditeten.
Sagt och gjort. Där låg jag igen på britsen.
Jag hade för lite fostervatten. Jag slussades hit och dit. Alla konstaterade samma sak. Jag hade alarmerande lite fostervatten. Jag var tvungen att förlösas.
Hej å hå! Hem, planera och packa väskan. Fixa med barnvakt och greja. Äntligen skulle mitt barn födas! Äntligen skulle denna mardröm ta slut. Vi skulle ses till slut, min starka lilla bebis och jag. Mitt lilla mirakel som överlevt alla expertisutlåtande. Mitt "intressanta fall" skulle avslutas och min moderkaka skulle skickas till Bodö på forskning. I 38 v hade vi kämpat.
Dagen efter föddes Lilla Mira. (Mira betyder för övrigt Beundrandsvärd)
1913 gram vägde hon, med ett slutresultat på -37% på kurvan. Min man sa "Jag vet inte om jag är gladast över att det är över, eller att hon är frisk". Det var verkligen huvudet på spiken!
Efter 1 min lyfte hon på huvudet. Efter 2 min fick hon 10 Apgar-poäng. Hon var frisk. Hon var en 10 poängare. Hon var ett mirakel.
En vecka låg vi på Neonatal i Lund.
Resan var över. Jag har tillfört något i forskningen, men aldrig fått svar. På neonatal sa Barnläkaren Bo Selander "Någon ska vara liten, och Mira drog den lotten". Kanske är det så.
Den 21 november fyllde Mira 3 år. Min historia är en av 100 000. För mig har det alltid varit viktigt att få sätta denna historia på print. Att få det ur mitt system. Detta är min resa. Ja, eller numera vår resa.
C.
Det tog ett dygn sen ringde ultraljudsavdelningen. Det var dags för ett nytt ultraljud.
Neeeeeeeeeeeeeeeeej, skrek jag! Jag tillhör Dag Vide-Svensson och han ansvarar för mig nu. Jag vill inte ta ett ultraljud till.
Men dom gav sig inte. Dom hade också ett ansvar, och dom ville inte släppa mig så långt in i graviditeten.
Sagt och gjort. Där låg jag igen på britsen.
Jag hade för lite fostervatten. Jag slussades hit och dit. Alla konstaterade samma sak. Jag hade alarmerande lite fostervatten. Jag var tvungen att förlösas.
Hej å hå! Hem, planera och packa väskan. Fixa med barnvakt och greja. Äntligen skulle mitt barn födas! Äntligen skulle denna mardröm ta slut. Vi skulle ses till slut, min starka lilla bebis och jag. Mitt lilla mirakel som överlevt alla expertisutlåtande. Mitt "intressanta fall" skulle avslutas och min moderkaka skulle skickas till Bodö på forskning. I 38 v hade vi kämpat.
Dagen efter föddes Lilla Mira. (Mira betyder för övrigt Beundrandsvärd)
1913 gram vägde hon, med ett slutresultat på -37% på kurvan. Min man sa "Jag vet inte om jag är gladast över att det är över, eller att hon är frisk". Det var verkligen huvudet på spiken!
Efter 1 min lyfte hon på huvudet. Efter 2 min fick hon 10 Apgar-poäng. Hon var frisk. Hon var en 10 poängare. Hon var ett mirakel.
En vecka låg vi på Neonatal i Lund.
Resan var över. Jag har tillfört något i forskningen, men aldrig fått svar. På neonatal sa Barnläkaren Bo Selander "Någon ska vara liten, och Mira drog den lotten". Kanske är det så.
Den 21 november fyllde Mira 3 år. Min historia är en av 100 000. För mig har det alltid varit viktigt att få sätta denna historia på print. Att få det ur mitt system. Detta är min resa. Ja, eller numera vår resa.
C.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar