tisdag 29 maj 2012

Mål...





...inriktad. Är det viktigt att alltid ha ett mål? Nu menar jag inte morgonmål eller fotbollsmål, :-)) utan delmål i de små sakerna du gör. Dvs att alltid sträva framåt. Att aldrig vara bakåtsträvare eller stillastående.

Mål med dina barn, att de ska bli väluppfostrade och harmoniska.
Mål med din vikt, att behålla den du har, gå upp eller gå ner lite till.
Mål med dina studier, att bli godkänd eller t.o.m väl godkänd.
Mål med löneförhandlingen, minst 2000 extra i månaden.
Mål med löpträningen, att alltid förbättra din tid.
Mål med karriärstegen, att vara chef inom 5 år.
Mål med att finna balans.
Mål med livet.

För mej tippar balansbrädan över redan här. Delen med mål känns betydlig större än delen som är stillastående. Det blir ingen balans i målet.

Ändå tror jag att det är bra med mål. Kanske beror det mest på hur jag fungerar, och inte hur du fungerar. Kanske beror det på att du är nöjd med din balans, vilket i sin tur inte behöver innebär att du är stillastående.
Men ibland leker jag med tanken på en lugn joggingtur utan målet att springa på 5,50 min/km. Att sitta hemma och glo en dag utan att prestera och utföra något. Visst hade det varit skönt?

Är det behaglighetsberusningen som gör att vi måste ha mål? Att det är känslan av att ha uppnått målet som är beroendeframkallande och extremt len. För utan mål uppnår du inte det du vill i livet, och vad är då meningen med livet om du lämnar det stillastående?
Ändå känner vi oftast mindre respekt för personer utan mål. Vi tycker de är tråkiga och lynniga. Stillastående och t.o.m bakåtsträvande. Detta är självklart vår stereotyp av de utan mål.
Men jösses amalia, vad gött det måste vara att bara vara nöjd!!
Att nöja sig med 7 min/km.
Att låta barnen bara vara.
Att acceptera en ok lön.
Att vara nöjd med att inte ha en karriär.
Att bli betygslös men full av ny kunskap.
Att pendla i vikt, men njuta av livets smörgåsbord.

Detta är inte jag, vilket är helt irrelevant. Målet borde alltid vara att finna balans! Yin & Yang - Kriget mellan det goda och det onda. Svart & vitt. Kvinnligt & manligt. Den perfekta balansen i cirkeln.
Mitt mål är att inte ha ett mål med allt jag gör. Detta leder bara till frustration och irritation när målet inte uppfylls eller uppnås.
Frustration kontra berusningen av måluppfyllelse.
A tough one.







måndag 14 maj 2012

Snygg & Dum...

...eller ful & snäll?
Det finns en mamma på min dotters dagis som ser så fruktansvärt tråkig ut! Jag menar riktigt riktigt tråkig. Frisyren är rått-färgad, kortklippt utan styling, likadana kläder varje dag, strumpor i sandalerna, osminkad och blek. Alltid med ett leende, liksom undertryckt vrede, men alltid övervänlig, mjuk och le le le le. Jag har varit hemma hos dom på barnkalas, och t.o.m hemmet är tråkigt.
Så tänker jag, "skäms Cilla, hon är ju jätte vänlig, snäll, stör ingen och hon är framförallt INTE mitt bekymmer". Varför bry sig?
Men är det av vikt att bry sig om sitt utseende? Vem bestämmer i så fall det, och varför är det viktigt?
Jo, visst många dömer efter det yttre, men det är väl deras ytliga värderingar och inte mina eller dina. För visst är snälla personer mer värdefulla på jorden, än dumma...
Men vem är mest värdefull av de fula och de snygga?
De fula (förlåt den grova generaliseringen av ordet ful, det ligger ingen ondska i det) kommer konstant att arbeta i motvind, medan de snygga oftast har medvind.
Den ena har det tuff och den andra enkelt. Så vem blir starkast i längden?

Det är jobbigt att växa upp i en kultur där det yttre är viktigt. Men bara lagom snygg. Är du för snygg eller för ful pratar folk. Precis som jag gör nu. Fast min i min grund ligger ingen avundsjuka, ironi eller skitsnack. Snarare en fascination av hur tråkiga vissa kan se ut, utan att bry sig! Undra vad de istället lägger sin tid och pengar på? Kanske meditation för att uppnå inre frid. Kanske självutveckling för att bli en godare människa. Kanske träning för att springa en mara på 2,5 timme. Kanske ideella arbete på barnonkologen. Kanske bygger de ett barnhem på Haiti...

Så vem är jag att döma? Iallafall de första 5 sek innan någon smart ande klubbar mig i huvudet och undrar vad jag håller på med?! Ändå kan jag tycka det vackra är betydligt behagligare att visualisera än det fula. Och det har vi alla rätt till. Men inte att lägga in en värdering i det. Samtidigt är det vackra inte lika spännande som den fula, nakna sanningen! Att se det avskalade rakt upp o ner. Inga krusiduller. Att leva med ett utseende som är emot dig. Det fångar mitt intresse.
Skönheten ligger som sagt i betraktarens ögon. Vad ligger i betraktarens värdering och hur kan vi värdera så olika. Tur är ju det. Annars hade de fula inte fått någon. Tänk vad gott att det fanns någon som såg den vackra i den fula. Såg den underbara, nakna sanningen.

Men om man är ful & dum då?
Är man ett sjunkande skepp då...

Det är en helt annan blogg..

C.





torsdag 10 maj 2012

Att resa sig....

...från slagen och motgångarna. Att behålla sin stolthet i dyngan av självförakt.
Att kämpa med näbbar och klor för att överleva sin egen skam.
I detta ligger möjligen inget större allvar, självklart beroende på hur mycket stolthet du har,
men skammen kan vara personlig och den kan bara du mäta.
Skammen kan vara banala saker men också de som innefattar ett djup och ett allvar. Skam har vi alla. '
Den berättar vi inte för någon. Det är din hemlighet.
Den sminkas över med bortförklaringar, lögner, tystnad eller destruktivt beteende.
Allt till ett paketpris på Åhléns för bara 89:90 :-!!!!
Att resa sig efter varje motgång, borsta smutsen från axelvaddarna, spraya håret hårdare och med en harkling som hör ända till Nangijala ställer du dej upp igen. Skammen lägger du längst in. Begraver den.
Till nästa gång någon förnedrar dej, bespottar ditt samvete och ökar trycket.
Du finner ditt vattenhål i optimism av tro och hopp. Dricker av hoppets droppar och får näring.
Varje gång får du en inre styrka som ger dej en kraft att överstiga den högsta av alla toppar.
Varför känner vi skam om inte felet är vårt? Att yttre omständigheter fått oss dit vi befinner oss.
Men att andra som inte vet, dömer. Slår på den liggande. Hemskt, tycker jag.
Människan är full av känslor. En känslofabrik som är öppen dygnet runt.
Ilska mot de som felar, förnedring mot de som inte förstår, hat mot de som sviker och
sarkasm mot de som inte kan. Sätter hårt mot hårt.
Varför är det så?
Vem ger rätten att döma och göra antaganden utan att veta. Vem ger rätten att bestämma?
Varför inte hjälpas åt. Förstå andras sits, förlåta de som sårat och sympatisera med de svaga. Är det inte därför vi är här på jorden, att hjälpa varandra och ta fram de bästa hos sin medmänniska.

Alla ser, alla hör.
Någon gång kommer belöningen eller straffet.
Belöningen kommer till oss som kämpar, reser oss och borstar smutsen från axelvaddarna, sprayar håret hårdare medan harklingarna ekar ända till Nangijala.

C.

tisdag 8 maj 2012

Att springa ett 100 m lopp...

...i Konrads kalas-klister summerar denna säsong/termin lika klart som läsglasögonen på en 40+are.
Att vilja fram fort med stor iver, entusiasm och drivkraft. Att vilja nå målet och se resultatet. Att känna sig klar, färdig, nöjd, prestigelös och komplett. Men denna iver bromsas upp av stormvindar, tyfoner & lervälling,  och mina skor sitter fast (precis som Pippi gör med elaka farbrorns skor) i Konrads kalasklister. Jag kämpar mej framåt med armar och ben, sliter och kämpar men det går så sakta så sakta. Frustration!!
Nu är jag framme, och plötsligt har jag lite medvind! :-)) Ljuset i Gotthardstunnel kämpar sig fram lika mycket som jag vill nå dit. Snart möts vi, medvinden, ljuset & jag.

Sist jag skrev var på Alla hjärtans Dag. Vad har jag lärt mej sedan dess?

Tja, att  min stereotyp av att en klassisk bankman är synisk, grå, dömande, korrekt, torr, ryggradslös och stiff precis som jag förväntade mej. ( ja ja ja, jag vet!!) Att jag för första gången i mitt liv skulle skrika "Hotar du mej"?  till en bankman... Vem kunde tro? Faktiskt ganska humoristiskt nu när jag ser det i backspegeln. Men oj oj vad jag var arg!!

Att fylla 40 inte var särskilt spännande, omvälvande eller föråldrande. Att jag ser likadan ut idag som för 1 månad sedan. Att 40 är mer kravlöst än 20 och 30. Inget förväntas och inget måste uppfyllas.Alla mina måsten uppfyllde jag mellan 30-39. Nu är jag baskimej 40 och stolt, självsäker, sympatisk och erfaren! Känns bra!

Att mitt liv är ett känslomässigt mixmax och att vägvalen i min rondell bara blir fler och fler. Att ju mer jag kör runt runt runt, desto fler förgreningar verkar produktiva. I varje förgrening lägger jag ett frö för att långt senare se om fröet blivit gröda, och om grödan blivit planta. När inget grott, gråter jag en skvätt i hopp om att tårarna  ger näring till jorden. Ibland funkar det. Ibland inte. Oftast kommer belöningen från oväntat håll, och den mest svårsådda grödan visar sig bli den vackraste och starkaste. Åter blir jag glad, och mina tårar går från sorg till lycka. In i rondellen igen! Runt runt runt.
Ibland drar jag av nödbromsen, men föredrar rutschkanan som stimulans till min lätt understimulerade hjärna.

Att min bild av mej själv inte överensstämmer med andras bild av mej. Att jag ska sluta upp med dumheter som nervärdering av mina förmågor. Att lyssna mer på kloka personer som berömmer mej och tackar mej.

Nu ska det bli skärpning på bloggandet igen.
Tack alla ni som frågat efter blogginlägg!
Detta ser jag som en saknad från er, och som ett uppmuntrande till mitt skrivande.

Hörs snart!!

C.


tisdag 14 februari 2012

"Jag hade köpt en ny dyr....

...vinterjacka i en affär som hade speciellt urval av kläder. Jag var alltså ganska ensam om att ha denna jacka. Men när jag sedan en morgon stod där ensam vid övergångsstället, så såg jag en annan ensam man på andra sidan övergångsstället med exakt samma jacka. Där stod vi mitt i Stockholm ensamma vid en korsning med samma jacka. När vi sedan passerade varandra på övergångsstället kände jag att jag var tvungen säga Hej Hej! Mannen bara stirrade tillbaka. Av någon anledning kände jag tillhörighet med denna mannen bara för att vi hade samma ovanliga jacka!"
Detta hörde jag berättat av Roger Nordin som är ankare i Rix Morgonzoo. Han är väldigt stel och korrekt så historien blev otroligt kul och man kunde se scenariot framför sig.
Jag hade sedan detta samtalet med en klient. Vi pratade om olika grupp-tillhörighet. När är man en grupp och hur många olika grupper tillhör man? Min klient, som är gift med en tjej från Indonesien, berättade att om dom  möter ett annat par på stan med samma konstellation så hälsar mannen på honom. Bara för att dom båda har fruar från Asien! Jag frågade honom om han hälsade tillbaka eller höll sig undan denna påtvingade grupptillhörighet. Jo, jag hälsar tillbaka. Man dras liksom in i det, och hälsar utan att egentligen veta varför, sa han. Jag tycker att detta är otroligt fascinerande och underhållande på ett sätt. Alla som kör husvagn-husvagn hälsar. Husbil-husbil hälsar. Motorcykel-motorcykel hälsar. Vi finner en tillhörighet, en gemenskap med andra bara för att vi gillar samma saker eller har samma hobby. Resten av personligheten vet vi inget om, vi kanske t.o.m ogillar personens värderingar och beteende. Det roliga är att en husbil inte hälsar på en husvagn. Vi som  kört mycket husbil nere i Europa har märkt detta. Som inom en grupp finns det sedan subgrupper. 
På en arbetsplats bildar tex skitsnackarna en grupp. De positiva en grupp. Motionärerna en grupp. Stegräknarna en grupp. Rökarna en grupp. Blir en skitsnackare sedan trött på skitsnacket och vill försöka förändra sina gruppkompisar blir personen utstött ur gruppen och därmed utsedd som syndabock. Fågelmamman kastar ut den svaga fågelungen ur boet.
Vi kan tillhöra en grupp på arbetet, en grupp i byn eller staden där vi bor. Vi tillhör en grupp bland vännerna och en grupp på Friskis. Vi är med i kvinnogruppen, mammagruppen, vi-som-cyklar-till-skolan-gruppen, akademiker-gruppen, lågutbildade-gruppen, fina-bilar-gruppen, nybyggda-hus-gruppen, allergigruppen och ambitiös-gruppen.
Likadant med stereotyper. Vi ser en person, sätter in honom/henne i ett fack. Dömer. Analyserar. Sammanfattar och gör vår slutsats på hur hon/han fungerar. Likaså om du är på fest eller tillställning så hittar du snabbt som ögat likasinnade att hänga med. Detta har jag gjort mängder av gånger. Lika många gånger har jag också sedan bytt stereotypgrupp för att jag valde fel. "Min" grupp var tråkig. Men det kanske säger mer om mej än om gruppen....

C.

tisdag 7 februari 2012

Bestämma eller Ömma...

Jag har en idol. Trots att jag snart är 40 år gammal så har jag faktiskt en idol. Han heter Ceasar Milan och är alla hundars representant. Han är en amerikansk mexare, två sombreros hög, kritvita tänder, bor i Californien och har en utstrålning som får Hollywood-skylten att välta. Jag kan nog till och med sträcka mej till att säga att jag avgudar honom. Varje gång Mannen som talar med hundar går på TV4-någonting (vem kan skilja alla TV4´s kanaler åt nu förtiden??) så sitter min man och jag som klistrade. Ceasars motto är alltid att det är ägaren det är "fel" på och inte hunden. Det handlar om vilka signaler man ger hunden och vilken energi man utstrålar. Det handlar om att vara en ledare. Att leda sin flock. Hundar överlever inte utan sin ledare utan blir villebråd utan säkerhetslina. Ibland skickar Ceasar in en Mentor-hund från sin flock som visar "problemhunden" var skåpet ska stå, och hur man uppför sig som jycke. Direkt ändrar den förvirrade/nervösa/aggressiva hunden sin attityd och följer sin ledarhund som kommit på besök. Hundar är som formbara varelser som gör som alla andra och framförallt som sin ledare. Ledaren har alltid rätt och föregår med gott exempel.

TÄNK om vi människor också hade funkat så! Detta tänker jag ofta på.
Men så här tänker vi:
- Vem är du som säger vad jag ska göra!?
- Vad ger dej rätt att bestämma över mej?
- Ska du nu bestämma över det också?!
- Jag gör väl som jag vill!
- J-la besserwisser som kommer här och bossar!
- Vem tror du att du är?
- Så här har jag alltid gjort och det funkar hur bra som helst!

Suck....
Nä, inte en chans att vi följer vår ledare inte. Vi är envisa individer som ska klara oss själva. Vi ser hjälpande händer som ett bestämmande istället för ett hjälpande.
Är du inte så? GRATTIS, du har lyckats ändra dina tankar och förstår innebörden av att hjälpa varandra!
Men allt för många av oss ser inte skillnad på att Ömma och på att Bestämma. Direkt utgår vi från att någon vill ändra på oss, bort ta oss vår rättighet att tycka och tänka. Att någon vill bossa runt oss som dammvippor eller nedvärdera våra egna tankar och beslut. Visst låter det urbota fjantigt när man ser det i print? Ändå så sker denna värdering och tanke hela tiden...

-Sätt dej på denna stolen istället = denna platsen är bättre
- Handla på Ica istället - det är billigare för dej
- Ta motorvägen istället -  det går snabbare för dej så slipper du köer.
- Kom ska jag hjälpa dej - jag veta att du kan men jag VILL hjälpa till
- Ringer du det samtalet? - du har mer kunskap om detta ämne 
- Fixar du mat? - din mat är såååå god
- Tar du med dej barnen? - barnen vill så gärna vara med dej


Lika illa är det med de som går och gnäller och sedan när de erbjuds hjälp så är det egentligen inte så farligt. Men sluta gnäll då, eller ta emot hjälpen som erbjuds! Hela tiden den här övertygelsen om att vi inte behöver någon annans hjälp. Kan själv.
Tänk om vi hade varit Ceasars hundar. Glöm psykologer, terapi och psykakuten.
Skicka in ledaren så tar vi efter i hans/hennes sköna skor. Vi förstår att ledaren har rätt och vill bara framstå med gott exempel. Ledaren vill vara vår hjälplina. Vår mentor. Vår spegelbild. Inte vår konkurrent.

Vem som är ledaren?
Hmm....det återstå att se.

onsdag 1 februari 2012

Igår behandlade jag en kund som nyligen börjat arbeta som röntgen-sjuksköterska . Hon berättade ett intressant fenomen som hon redan upptäckt, avdelningarna emellan. Tex att röntgen talar illa om medicin avd. Medicin talar illa om kirurg. Kirurg talar illa om onkologen osv. Alla pratar skit om varandra, och tycker att alla som inte arbetar på deras avdelning är inkompetenta. Hmmm...intressant tyckte jag.
Här kommer verkligen "subkulturer" in, som vi nu pratat så mycket om i min Samtalsmetodik. Dvs att olika avd skapar sina egna kulturer, regler och lagar. När dessa subkulturer möts uppstår internt krig. Dessa kulturer (läs avdelningar) har jag skapat sin egen ö och deras regler tycks ju vara bäst.
Sedan tänker jag vidare på att om hade man som extern berömt tex medicinavd för att de gör ett otroligt bra arbete och verkligen framställs som änglar, hade de ändå bara ryckt på axlarna och sagt "Äh, men näeeä jag gör bara mitt jobb". 
Är inte detta märkligt? Först bygger man upp sin ö/kultur/avd på skitsnack, regler, antagningar & värderingar. Sedan när man får beröm så kan man inte ens ta emot detta? Är detta typiskt svenskt eller?

Denna företeelse tycker jag är så märklig. Förstår du beteendet?
Varför trivs så många personer med att baktala och smutskasta andra? Ja, visst för att de mår bättre, känner sig starka bla bla bla. Men den anledningen är inte bra nog. Varför måste man må bra på andras bekostnad? Nä, jag fattar inte. Varför kan man sedan inte stå sitt kast och tycka att man är grym när man väl får beröm?

Förra terminen hade vi grupp-psykologi. Jag och mina kursare skulle iscensätta ett scenario på ett företag där olika avdelningar kom i luven på varandra. Jag skulle agera coachen som var inhyrd för att lösa detta "problem". Det började bra, men sedan när jag hamnade på "ragatan" som styrde och ställde med de unga och nyanställda, fick jag problem. Denna karaktär var bitter, nitisk, stolt, konflikträdd, äldst och i sitt tycke bäst. Jag blev helt ställd, och kände hur ursinnig jag blev på denna fyrkantiga och envisa karaktär. Jag visste inte hur jag skulle komma igenom hennes sköld. "Nähä, vi har iiiiiiinga problem här inte. Här är aaaaaaallt sååååå bra," sa hon.
När vår lärare sedan kom in tog vi upp situationen med henne. Hon sa då att karaktären som "ragata" var den som behövde mest beröm och uppmärksamhet. Trots att hon klappade sig själv på huvudet och tyckte sig stå över alla andra, så var det detta som skulle uppmärksammas. Det var hon som hade problem och inte de unga, utstötta tjejerna.
Genom att berömma och uppmärksamma mobbarna eller ragatorna så kommer man lättare åt problemet.
Jag har aldrig sett det på det sättet. Jag har hela tiden tänkt att jag skulle tala de tillrätta med coaching. Men det är fel sätt. Det korrekta är inte att omvända, utan att uppmärksamma och berömma.
Gud, vad jag har lärt mej mycket på det!
Tänk i de banorna nästa gång ni träffar någon som behandlar er illa. Hur svårt det än är!

En stor eloge till min kursare Iren Broman som gjorde en strålande insats som ragata!! :-))

C.