Egoist...

...när är man det egentligen?

När jag var tonåring sa min bästa vän till mej att jag var en stor egoist.
Trots att detta var 20 år sedan så har det etsat sig fast i mitt minne.
Är jag verkligen egoist? Är man som jag är, när man är egoist?
Förhoppningsvis har jag utvecklats på dessa år!! ;-)) Men idag förstår jag att bakom hennes ord låg ett stort behov av uppskattning och rättvisa som jag inte kunde ge henne. Jag var ingen egoist. Men i hennes ögon var jag det för vi funkade på olika sätt. Hon hade tufft hemma och var "mamma" till sina syskon. Jag var som alla andra "normala" tonåringar och kunde därför tolkas som självupptagen i hennes ögon.
Men tänk, att vissa ord aldrig raderas....
Ibland tänker jag att dessa ord eller fraser, som inte försvinner, kanske är små saker som du ska tänka på i livet. Som en konstant påminnelse. Det är möjligtvis därför jag blev terapeut. Ha ha!
Att jag i alla år vårdat, lyssnat och hjälpt människor i olika situationer.
Nu vet jag med bestämdhet att jag inte är egoist längre! Min dåvarande vän har jag ingen kontakt med längre, men undrar ofta hur henne mönster och tankar har utvecklat sig...

I Sverige är det allmänt fult att tänka på sig själv. Tja, kanske över lag.
Så fort du gör något för dej själv, baktalar folk, med glädje, dej.
Och så fort du äntligen unnar dej något (med ryktet som insats) så har du tusen förklaringar på varför du förtjänar det och försöker sälja in ditt argument för att rentvå din gloria.
Även jag gör det. Säkert expert på det.

Men varför har många så svårt att sätta sig själv i första rummet?
Alltid finns tankarna hos andra. Oron för hur andra mår.
Är det för att det är jobbigt att tänka och känna efter hur man egentligen mår?
Mycket lättare att lägga locket på.
År efter år.
Förr eller senare hinner livet i kapp.
Magkatarr. Axelsmärtor. Sjukdomar.

Min kontenta av det hela är bara att stäng inte ute dej själv!
Jag har genom alla år mött ofantligt många kvinnor som bara tänker på andra.
Jag har också sett vad det gör med deras kroppar och sinne...
Ingen tackar dem. Ingen ger tillbaka.
Det är otroligt dränerande det.

För att bli en bra medmänniska tror jag att man måste ge sig själv uppskattning och omvårdnad för att finna harmoni. En bra balans helt enkelt.
Men hur enkelt är det att balansera rätt? Alltid tippar brädan åt mer eller mindre.


För visst förtjänar du det bästa!
Du är värd det! Du mår bra av det! Du bestämmer själv över dina beslut!

C.

"Sokrates...

...(470-399) ansåg att människan måste lära känna sig själv.
Ett liv som inte har reflekterats och utforskats är inte heller värt att leva.
Människan är född fri, men många lever ändå hela sitt liv i kedjor.
Sokrates metod är att ställa frågor så att människan kan lära känna sig själv och sin situation bättre.
Sokrates ansåg att människan måste födas på nytt, både när det gäller sättet att tänka och handla.
Därmed kunde individen komma till en situation där denne kunde göra reflekterande val.
Om Sokrates hade levt idag, skulle han kanske ha betraktat coachen som förlösare.
Sokrates själv kan betraktas som den allra förste coachen."

"Freud sa att Adlers system var för enkelt. Det tog två år att lära sig psykoanalys pga komplexiteten, medan Adlers teorier kunde behärskas efter bara ett par veckor. Anledningen var att Adlers teorier innebar att det var så lite man behövde veta för att få svar. Adler menade att det var just detta som var poängen. Det hade tagit honom 40 år att göra sin psykoanalys enkel...."

Två bra avstamp i Coachingens historia tycker jag!

Tagit ur boken "Coaching - att hjälpa ledare och medarbetare att lyckas" av Morten Emil Berg

Länk till Boken

Kinesiska element...

Vikten av att vara du!
Vi föds allla i olika element
Dessa element har olika känslor & beteende
Därav har vi olika smak & näringsbehov
Så ät efter årstiderna!
Vi har även olika dygnsrytm
Ditt element styr dina svagheter
Träna efter dina behov
Strunta i andras åsikter om vad som är RÄTT & FEL!

Idag börjar jag med Trä-elementet.


Länk till Litteratur


TRÄ – gallblåsa & lever
 

● Högt hårfäste

● Pondus

● Chefsjobb

● Magkatarr

● Vaknar vid 01-03

● Armarna i kors

● Skeptiska lyssnare

● Ilska, irritation

● Gillar höst

● Äter helst fet mat

Tankens kraft...

....eller kognitivt tänkande.
"Vi kan inte kontrollera livet, men vi kan kontrollera tankarna".
Detta är ett super-citat tycker jag. Många av oss är livrädda att obehagliga saker ska ske så därför skyddar vi ihjäl oss. Våra vidvinkel-glasögon lägger vi på nattduksbordet i hopp om att skyddsbrillorna ska avskärma oss från verkligheten. Ju mer vi tänker ´inte inte inte inte inte´ desto större risk att DET sker. Det som inte skulle ske. Universum dras till dina tankar. Inte konstigt kanske. All din energi samlas kring detta som inte får ske eller kring tankar som inte får finnas.
Å andra sidan så räcker det inte att bara tänka tanken, även om den är positiv. Du måste känna den.
Din goda självkänsla kommer djupt inifrån. Ingen annan kan få dej att må bra.
Bara du.
Inifrån.

För visst ursäktar vi oss ofta när vi får beröm. Vi har alltid en "ursäkt" till varför vi är bra, snygg eller duktig.
Nästan aldrig är det enbart din förtjänst. Fast vi vet alla att det är fel. Det är din förtjänst!
Men allt detta beröm och all denna uppskattning hjälper inte alltid. Sällan till och med.
Du måste känna och förstå det själv.
Inifrån.

Man måste ändra sättet att tänka. Man måste förstå sin känsla.
Tanken styr känslan.
Om du hela tiden tänker på hur dålig du är, hur ska du kunna bli så bra som du vill vara?
Om du tänker på ont du har i axeln, hur ska den kunna kännas bättre?
Om du tänker på hur trött du är, hur ska du orka med dag?

När styr känslorna tanken, och när styr tanken känslorna?

Dåtid, Nutid & Framtid. Det som har hänt i dåtid finns inget att förändra. Du kan bara påverka från nu och framåt. Känslorna kommer för evigt att påverka dej. Känslorna minns alltid. Det är okej.
Tanken är dock alltid föränderlig.
Precis som livet.

C.

Koi är du...

Det speciella med den här fisken är att om man har den i en liten guldfiskskål blir den bara 5-8 cm lång. Om man däremot låter den leva i ett större akvarium eller en liten fiskdamm, kan den bli 15-25 cm lång. Om man släpper ut den i en stor sjö kan den växa och bli en jättekoi på hela 90-120 cm. Då har den fått utveckla hela sin potential. (Manz & Neck, 1999)

På samma sätt har storleken på människans "damm", dvs den mentala värld vi lever i, stor betydelse för hur individen får utveckla alla sidor hos sig själv. Förhoppningsvis kan koien inspirera dej att utveckla din egen damm och att avlägsna barriärer som du har satt upp för dej själv. Och inte minst att bli medveten om vilken potential varje människa besitter om han/hon får chans att utvecklas i en vid och lärorik miljö.

 (Coaching 2:a upplagan), Berg Morten Emil, 2007.

Ödets nyck...

Ibland händer det saker som man inte kan förstå, acceptera eller vara nöjd med. I alla fall vid första skeendet.

För 18 år sedan skulle jag bli reklamare eller copy writer. Jag var inte alls bekväm med att ta på folk eller komma nära inpå.
Jag var full av mej själv och inte intresserad av att lyssna på andra.
Den ena tillfälligheten ledde till den andra, och plötsligt var jag på en Friskvårdsledarutbildning. När det kom till ämnet Massage blev jag nästan äcklad. Ta på nakna kroppar!!??
Men ämnet var obligatoriskt så det var bara att bita i.
Det visade sig vara ur-kul och dessutom var jag grymt vass på det!
Ja, 18 år senare...
Man kan väl säga att jag inte längre ser nakna kroppar som ett hinder och inte heller är jag full av mej själv. Jag lärde mej det bästa man kunde göra i livet - att respektera varje individ och dess öde. Att inte döma utan att veta. Att vi alla har olika behov och olika tolerans. Jag har lärt mej så mycket, så mycket av mina kära klienter, men troligtvis också gett ett och annat gott råd på vägen och förändrat andras tankegångar.

Men här är jag nu, inne på en ny bana och nya utmaningar!

Som fulltids-student och ett fåtal massageklienter, blev jag tillfrågad om jag ville arbeta extra som timvikarie på en förskola. Ha ha ha, nej tack, sa jag. Det är inte för mej, det finns dom som gör det mycket bättre än vad jag kan göra.
Men sagt och gjort, en dag stod jag ändå på förskolan och blev kallad Fröken.
Jag trodde ALDRIG ALDRIG att jag skulle jobba på förskola, pedagogiskt eller kommunalt!
Det är en av de få saker jag var helt säker på att jag aldrig skulle göra.


Är detta Ödets Nyck?
Vad är mitt mission? Vad ska jag lära mej av detta?

Jag kom på mej själv att jag i början stod och tänkte "Guuuuud, vad tråkigt detta är. Vilken tur att detta inte är mitt ordinarie jobb".
Nu har jag ändrat mej. Jag vet vad mitt mission är.
Jag ska lära mej om den kommunala byråkratin, hur det är att vara anställd och inställningen hos hårt arbetande och underbetalda förskolelärare/pedagoger.
Hur jag tvingas ta paus (trots att jag inte behöver det) för annars stör jag rutinen.
Hur "slappt" det är att vara anställd. (Med det menar jag att oavsett om du är på benen konstant eller sitter ner så får du ändå din lön. Jag har alltid varit egen. För mej är det en självklarhet att hela tiden jaga jobb annars får jag ingen lön).
Hur systemet inte fungerar om du skriver fel på din löneblankett.
Dessutom har jag stött på förskoleläraren "From Hell". Detta har gjort mej så upprörd att jag redan pratat med föreståndaren. Hur ett tufft liv har ärrat en kvinna så pass att hennes ångest och bitterhet nu går ut över dessa stackars små lekfulla barn. Hennes skrik, hot och sarkasm sprider sig som en mörk dimma över de kuvade kollegorna och barnen. Hemskt. Hemskt.
Om detta är meningen med att jag fått jobb där återstå att se, jag har iallafall rört om i grytan.
För mitt mål som konfliktmedlare, mentor och samtalspedagog har kanske nu fått sin mening.
Jag har stött på mitt första verkliga fall.

Det ÄR ödets nyck!
Jag behövs där jag är. Livet ät konstant föränderligt. Det finns alltid en mening till varför du är där du är.

C.

Att vilja....

...är det detsamma som att verkligen vilja? Länk till Peters Bok
Igår på min föreläsning med fantastiska Peter Nisses pratade vi om VILJAN. Viljan är ett stort inslag i coaching och mentorskap. Varför skulle du annars gå till en coach/mentor om du inte vill? Men även om viljan är vag så finns den där långt inne, du vet inte bara hur du ska hitta den.
 Många gånger hör man folk säga "Jag kan inte för jag har inte pengar till det", "Jag kan inte för jag har inte resurserna", "Jag kan inte för skola och dagis styr mina tider", "Jag hinner inte" mm mm

Detta var jag för ett par år sedan.
Men ett möte med en klok kvinna ändrade min syn på det hela.

Kvinnan hade 6 barn med två män, frånskild, träningsfreak, energisk, egen företagare som startat upp ett otal företag, författare, föreläsare, intuitiv och otroligt erfaren och klok. Varje gång jag träffade henne tänkte jag  Hur orkar hon och vart får hon sin energi från?
Vi samtalade om drömmar och framtidsvisioner en dag och jag hörde mej själv säga "Jag kan inte för....bla bla bla....min man är borta 5 dagar i veckan....bla bla bla...jag en ju själv med barnen på kvällarna..."
Då sa hon: Allt det där har jag också gått igenom. Jag har varit ensamstående många år, men du måste se till de verktygen du har. Vilken tid har du över? När på dygnet är du själv och när har du en lucka? Om det så bara är 1-2 timmar per dag så jobba på din dröm eller ditt mål då. Tid har du alltid, det gäller bara att prioritera och planera sin tid väl."
Just så är det.
Att se de verktyg som finns och inte de som inte finns. Möjligheterna - inte hinderna. Styrkorna - inte svagheterna.
Jag är helt säker på att alla har tid, och att alla har en gömd guldgruva inom sig. (Och du, våga inte skaka på huvudet nu! Du har en hel verktygslåda, men var har du gömt den...?)

Vad grundar sig outtalad vilja i? Varför delar vi inte med oss av våra mål och drömmar?

Troligtvis i en rädsla av att ta plats, verka skrytsam, framstå som en drömmare eller svaghet i självkänslan.
För visst har vi alla hört "Ha, hur ska du klara det du som inte ens..."
Ganska snabbt trycks vi ner redan från barnsben. Jantelagen...?

Det är så underbart med alla dessa människor som förverkligar sig själva. Allt från näringslivschefen som blir trollkarl till Ica-kassörskan som blir jurist. Den misshandlade kvinnan som bryter sig loss och missbrukaren som blir ren. Ja, t.o.m min trotsiga 3 åring som håller på att frigöra sig med en enorm vilja!
Faktiskt även jag som har 2 deltidsjobb, 100% student och 2 barn. Jag är stolt över min vilja även om den är knölig och besvärlig ibland.

Var har du för dröm?
Vad har du för verktyg?
HUR STARK ÄR VILJAN?

C.

"Utlandsresor är äckligt"...

...sa en klient till mej. Kvinnan var i 80 års åldern och hade aldrig varit utomlands i hela sitt liv. Jo, hon hade varit i Köpenhamn ett par gånger. (för oss som bor i Malmö är detta inget konstigt då Köpenhamn ligger ett stenkast bort) Utlandet för henne var smutsigt, farligt, ohygieniskt och ALLA fick magsjuka.
Detta var nog första gången jag kände att jag fascinerades av en person som tänkte så "fel". Som helt hade bildat sin egen uppfattning av hur saker och ting var. Utan att veta och endast baserat på hörsägen.
Jag som vid det tillfället precis hemkommit från en resa från Sydamerika vågade knappt ta på henne. Tänk om hon såg hela mej som en vandrande smittkälla full av utlandsbakterier!
Men denna rakryggade, paranta kvinna var inte alls på något sätt dömande eller kritisk till varför folk reste. Det var bara inte för henne. Med tanke på att ALLA länder var smutsiga (inkl de nordiska länderna) så ville hon inte vara där. Hon ville inte heller riskera en magsjuka i utbyte mot en underbar resa i fantastiskt klimat, häpnadsväckande natur eller kulturer som trollbinder. Nej, det var inte för henne.
Hela sitt liv hade hon servat sin man som arbetade som ingenjör på Kockums i Malmö. Hon hade serverat honom alla måltider och tagit hand som hem & barn. (inte konstigt i den generationen i sig) Samma rutin år efter år efter år. Den dagen då jag behandlade henne såg hennes liv fortfarande exakt likadant ut. Fast nu hade hennes man blivit dement så nu var hon även hans sjukvårdare och ännu mer låst till sitt hus. Inget körkort och ingen kunskap om ekonomi. Detta hade varit hennes val.
Jag frågade lite fint om hon ångrat att hon inte sett mer av världen, eller ångrat några beslut hon gjort.
Men, nej. Tack o lov! Så skönt att hon var nöjd! Tänk att vakna upp efter 80 år och ångra att man inte sett eller gjort mer i livet. Förvisso fascinerades jag bara mer av henne då. Hur kan man vara nöjd av att bara finnas till? Att enbart basera sina åsikter på andras, och anta hur verkligheten ser ut utanför husmuren?
Nu pratar vi inte om en balanserad new age kvinna på 2000-talet. Vi pratar om en kvinna född på 20-talet med starka traditioner och förlegat tankesätt.

Tänk så bra att vi är så olika! Och tänk vad bra att man även kan fascineras av den "tråkigaste" livshistoria!

När är man lat....?

Jag tillhör den kategorin som får dåligt samvete av att vara stilla. Som känner mej lat när jag sitter i soffan och tittar på TV. Som reflekterar över dagen och placerar den i två olika fack, dvs
 "Bra dag" eller "Dålig dag".
En Bra dag är en dag då jag gjort mängder av "nyttiga" saker. Dvs ringt viktiga samtal, postat viktiga brev, tagit tag i "måste-högen", joggat, uträttat ärende, varit utomhus, jobbat, pluggat och kommit ikapp.
En Dålig Dag är en dag då jag bara gjort 25 % av det jag borde göra. Jag har suttit stilla mycket, inte åstadkommit något och haft alldeles för många ursäkter till att göra INGENTING. 
Då får jag dåligt samvete och känner mej lat! Det bästa som finns är att lägga sig på kvällen och vara nöjd med dagen.

Men när är man lat egentligen?
Vem har bestämt var gränsen för lathet går?
Är det dina vänner som kategoriserat lat och omedvetet gett dig dåligt samvete om du inte är lika effektiv som dom?
Är det dina förebilder som är omöjliga att leva upp till, och kanske inte ens sanna?
Eller är det du själv som satt upp gränser...

Varför är vi duktiga när vi är energiska och aktiva?!

Att ta det lugnt en dag måste vi alla göra. Vi måste ladda batterierna. Det måste allt levande göra. OCH allt tekniskt! Detta kan ju omöjligt innebära att man är lat.
Färdig blir man ju aldrig med sina göror. Så om jag gör dom idag eller imorgon...spelar det någon roll?
Om du vilar kanske du dessutom orkar göra mer nästa dag, och kanske t.o.m har kläckt nya bättre lösningar på det som komma skall.
Vi behöver vila våra tankar med snaskiga TV-serier, iPhone appar och datorspel.
Men är man lat då....?

Jag som anser mej vara trött och energisk på samma gång anser att många är lata och gnälliga.
Detta är verkligen något jag måste jobba med!!!
Den dagen jag förlåter mej själv för att ha inaktiva dagar är troligtvis den dagen jag accepterar andras förstånd att ha lata sköna dagar.

Kanske inte konstigt att man alltid är trött om man konstant springer från LAT:....

C.

Igår på min joggingtur...

...kom jag för första, och troligtvis sista, gången till tårar. Märklig känsla att gråta när du har en skön joggingtur. Anledningen var att jag lyssnade på Alice Bah-Kuhnkes sommarprat via min iPhone. (Länk till programmet:) Jag tycker om att "passa på" att lyssna på vettiga program när jag joggar, det är min avkoppling och joggingturen passerar osmärtsamt förbi.
Alice, som jobbar för Fair Trade, har rest runt mycket i världen och besökt krisartade område. Hon mötte en gång en kvinna på Haiti som hette Maria. Maria var höggravid med fyra undernärda barn - och stupfull!
Att bli alkoholiserad i fattiga länder är en vanlig företeelse. Det är ett lätt sätt att fly undan det helvete de befinner sig i. Att stå som välnärd västerlänning och se detta levande helvete som utspelar sig får även den starkaste att tappa hoppet. Alice berättade vidare att den enda gången hon gav upp i sitt liv var just när hon träffade Maria. Att se denna kvinna sälja sin kropp för alkohol. Att se hennes barn så kraftigt undernärda att tal och fysik var långt nedsatt. Att se hennes barn vara nästa i tur att sälja sina kroppar för lite bröd och en skvätt sprit. Att få som svar på frågan "När känner du hopp?" -  När jag är full!
Inte konstig att man super och struntar i bebisen i magen och de förstörda barnen bredvid sig.
Alice gick bakom ett träd och bad till Gud att han skulle släcka barnens liv för det var inget liv att leva. Att varje dag vakna till ett helvete och kämpa för sin överlevnad till förnedring. Det är inget liv att leva, dom har det bättre i himlen.
Men så ångrade hon sin bön. Hon insåg att problemet låg hos henne själv. Det var hon som inte orkade se detta liv och det var hon som slutade känna hopp. Så bad hon istället en bön som lät:
"Den dagen jag slutar kämpa, slutar att se ett hopp för andra människor och slutar hjälpa då är inte heller mitt liv meningsfullt och då vill jag inte längre leva".
Ja, ungefär där kom tårarna...
Det var mitt i prick! Det är så våra hjältar tänker. Det är därför inte alla av oss är hjältar, ja t.o.m majoriteten av oss. Vi sätter vår egenkärlek främst och våra behov först. Vi blundar för det som gör ont, och vänder på de samtalen som verkar jobbiga. Vi väljer att inte se eller lyssna på det som berör oss i negativ riktning.
När jag var i Manilla för 2 år sedan besökte vi, via Skandinaviska Barnmissionen, en undernäringsklinik. Barnen där var helt fantastiska! Vi hade med oss bärkassar med kläder och gosedjur. Det var en fröjd att se dessa barns glädje över en ny klänning eller ett nytt gosedjur. 2 dagar tidigare hade lilla Chris kommit till kliniken. Hon var 10 månader och vägde 3,5 kg! ¨Hennes mamma hade syfilis och hennes pappa var i fängelse. När min man kallade på mig att jag skulle komma och titta på henne, bröt jag ihop.
Denna lilla flicka var bara skinn och ben. Jag var helt oförberedd på min reaktion, för jag anser mig själv som ganska stark. Efter detta ögonblick väcktes något inom mig. Jag ville adoptera henne, ge henne pengar till ett värdigt liv, ta henne som fadderbarn - vad som som kunde rädda henne från undergång.
Att se fattigdom och undernärda barn är det värsta av allt. Nästan iallafall. Än värre är det att möta västvärldens reaktioner på dina historier. Undanflykter, snabba kommentarer, bytta samtalsämne eller bortförklaringar till varför vissa är fattiga och inte vi.
Att man inte vill eller kan förstå att helvetet här på jorden är inte är ditt.

Mitt hjärta blöder för alla undernärda barn på jorden.

Då kom tårarna igen...

C.

"Du hatar ditt liv...

...medans andra drömmer om att ha ditt liv!"