Igår på min joggingtur...
...kom jag för första, och troligtvis sista, gången till tårar. Märklig känsla att gråta när du har en skön joggingtur. Anledningen var att jag lyssnade på Alice Bah-Kuhnkes sommarprat via min iPhone. (Länk till programmet:) Jag tycker om att "passa på" att lyssna på vettiga program när jag joggar, det är min avkoppling och joggingturen passerar osmärtsamt förbi.
Alice, som jobbar för Fair Trade, har rest runt mycket i världen och besökt krisartade område. Hon mötte en gång en kvinna på Haiti som hette Maria. Maria var höggravid med fyra undernärda barn - och stupfull!
Att bli alkoholiserad i fattiga länder är en vanlig företeelse. Det är ett lätt sätt att fly undan det helvete de befinner sig i. Att stå som välnärd västerlänning och se detta levande helvete som utspelar sig får även den starkaste att tappa hoppet. Alice berättade vidare att den enda gången hon gav upp i sitt liv var just när hon träffade Maria. Att se denna kvinna sälja sin kropp för alkohol. Att se hennes barn så kraftigt undernärda att tal och fysik var långt nedsatt. Att se hennes barn vara nästa i tur att sälja sina kroppar för lite bröd och en skvätt sprit. Att få som svar på frågan "När känner du hopp?" - När jag är full!
Inte konstig att man super och struntar i bebisen i magen och de förstörda barnen bredvid sig.
Alice gick bakom ett träd och bad till Gud att han skulle släcka barnens liv för det var inget liv att leva. Att varje dag vakna till ett helvete och kämpa för sin överlevnad till förnedring. Det är inget liv att leva, dom har det bättre i himlen.
Men så ångrade hon sin bön. Hon insåg att problemet låg hos henne själv. Det var hon som inte orkade se detta liv och det var hon som slutade känna hopp. Så bad hon istället en bön som lät:
"Den dagen jag slutar kämpa, slutar att se ett hopp för andra människor och slutar hjälpa då är inte heller mitt liv meningsfullt och då vill jag inte längre leva".
Ja, ungefär där kom tårarna...
Det var mitt i prick! Det är så våra hjältar tänker. Det är därför inte alla av oss är hjältar, ja t.o.m majoriteten av oss. Vi sätter vår egenkärlek främst och våra behov först. Vi blundar för det som gör ont, och vänder på de samtalen som verkar jobbiga. Vi väljer att inte se eller lyssna på det som berör oss i negativ riktning.
När jag var i Manilla för 2 år sedan besökte vi, via Skandinaviska Barnmissionen, en undernäringsklinik. Barnen där var helt fantastiska! Vi hade med oss bärkassar med kläder och gosedjur. Det var en fröjd att se dessa barns glädje över en ny klänning eller ett nytt gosedjur. 2 dagar tidigare hade lilla Chris kommit till kliniken. Hon var 10 månader och vägde 3,5 kg! ¨Hennes mamma hade syfilis och hennes pappa var i fängelse. När min man kallade på mig att jag skulle komma och titta på henne, bröt jag ihop.
Denna lilla flicka var bara skinn och ben. Jag var helt oförberedd på min reaktion, för jag anser mig själv som ganska stark. Efter detta ögonblick väcktes något inom mig. Jag ville adoptera henne, ge henne pengar till ett värdigt liv, ta henne som fadderbarn - vad som som kunde rädda henne från undergång.
Att se fattigdom och undernärda barn är det värsta av allt. Nästan iallafall. Än värre är det att möta västvärldens reaktioner på dina historier. Undanflykter, snabba kommentarer, bytta samtalsämne eller bortförklaringar till varför vissa är fattiga och inte vi.
Att man inte vill eller kan förstå att helvetet här på jorden är inte är ditt.
Mitt hjärta blöder för alla undernärda barn på jorden.
Då kom tårarna igen...
C.
...kom jag för första, och troligtvis sista, gången till tårar. Märklig känsla att gråta när du har en skön joggingtur. Anledningen var att jag lyssnade på Alice Bah-Kuhnkes sommarprat via min iPhone. (Länk till programmet:) Jag tycker om att "passa på" att lyssna på vettiga program när jag joggar, det är min avkoppling och joggingturen passerar osmärtsamt förbi.
Alice, som jobbar för Fair Trade, har rest runt mycket i världen och besökt krisartade område. Hon mötte en gång en kvinna på Haiti som hette Maria. Maria var höggravid med fyra undernärda barn - och stupfull!
Att bli alkoholiserad i fattiga länder är en vanlig företeelse. Det är ett lätt sätt att fly undan det helvete de befinner sig i. Att stå som välnärd västerlänning och se detta levande helvete som utspelar sig får även den starkaste att tappa hoppet. Alice berättade vidare att den enda gången hon gav upp i sitt liv var just när hon träffade Maria. Att se denna kvinna sälja sin kropp för alkohol. Att se hennes barn så kraftigt undernärda att tal och fysik var långt nedsatt. Att se hennes barn vara nästa i tur att sälja sina kroppar för lite bröd och en skvätt sprit. Att få som svar på frågan "När känner du hopp?" - När jag är full!
Inte konstig att man super och struntar i bebisen i magen och de förstörda barnen bredvid sig.
Alice gick bakom ett träd och bad till Gud att han skulle släcka barnens liv för det var inget liv att leva. Att varje dag vakna till ett helvete och kämpa för sin överlevnad till förnedring. Det är inget liv att leva, dom har det bättre i himlen.
Men så ångrade hon sin bön. Hon insåg att problemet låg hos henne själv. Det var hon som inte orkade se detta liv och det var hon som slutade känna hopp. Så bad hon istället en bön som lät:
"Den dagen jag slutar kämpa, slutar att se ett hopp för andra människor och slutar hjälpa då är inte heller mitt liv meningsfullt och då vill jag inte längre leva".
Ja, ungefär där kom tårarna...
Det var mitt i prick! Det är så våra hjältar tänker. Det är därför inte alla av oss är hjältar, ja t.o.m majoriteten av oss. Vi sätter vår egenkärlek främst och våra behov först. Vi blundar för det som gör ont, och vänder på de samtalen som verkar jobbiga. Vi väljer att inte se eller lyssna på det som berör oss i negativ riktning.
När jag var i Manilla för 2 år sedan besökte vi, via Skandinaviska Barnmissionen, en undernäringsklinik. Barnen där var helt fantastiska! Vi hade med oss bärkassar med kläder och gosedjur. Det var en fröjd att se dessa barns glädje över en ny klänning eller ett nytt gosedjur. 2 dagar tidigare hade lilla Chris kommit till kliniken. Hon var 10 månader och vägde 3,5 kg! ¨Hennes mamma hade syfilis och hennes pappa var i fängelse. När min man kallade på mig att jag skulle komma och titta på henne, bröt jag ihop.
Denna lilla flicka var bara skinn och ben. Jag var helt oförberedd på min reaktion, för jag anser mig själv som ganska stark. Efter detta ögonblick väcktes något inom mig. Jag ville adoptera henne, ge henne pengar till ett värdigt liv, ta henne som fadderbarn - vad som som kunde rädda henne från undergång.
Att se fattigdom och undernärda barn är det värsta av allt. Nästan iallafall. Än värre är det att möta västvärldens reaktioner på dina historier. Undanflykter, snabba kommentarer, bytta samtalsämne eller bortförklaringar till varför vissa är fattiga och inte vi.
Att man inte vill eller kan förstå att helvetet här på jorden är inte är ditt.
Mitt hjärta blöder för alla undernärda barn på jorden.
Då kom tårarna igen...
C.
hbjhijjlklnjnbjkn
SvaraRadera