Egoist...

...när är man det egentligen?

När jag var tonåring sa min bästa vän till mej att jag var en stor egoist.
Trots att detta var 20 år sedan så har det etsat sig fast i mitt minne.
Är jag verkligen egoist? Är man som jag är, när man är egoist?
Förhoppningsvis har jag utvecklats på dessa år!! ;-)) Men idag förstår jag att bakom hennes ord låg ett stort behov av uppskattning och rättvisa som jag inte kunde ge henne. Jag var ingen egoist. Men i hennes ögon var jag det för vi funkade på olika sätt. Hon hade tufft hemma och var "mamma" till sina syskon. Jag var som alla andra "normala" tonåringar och kunde därför tolkas som självupptagen i hennes ögon.
Men tänk, att vissa ord aldrig raderas....
Ibland tänker jag att dessa ord eller fraser, som inte försvinner, kanske är små saker som du ska tänka på i livet. Som en konstant påminnelse. Det är möjligtvis därför jag blev terapeut. Ha ha!
Att jag i alla år vårdat, lyssnat och hjälpt människor i olika situationer.
Nu vet jag med bestämdhet att jag inte är egoist längre! Min dåvarande vän har jag ingen kontakt med längre, men undrar ofta hur henne mönster och tankar har utvecklat sig...

I Sverige är det allmänt fult att tänka på sig själv. Tja, kanske över lag.
Så fort du gör något för dej själv, baktalar folk, med glädje, dej.
Och så fort du äntligen unnar dej något (med ryktet som insats) så har du tusen förklaringar på varför du förtjänar det och försöker sälja in ditt argument för att rentvå din gloria.
Även jag gör det. Säkert expert på det.

Men varför har många så svårt att sätta sig själv i första rummet?
Alltid finns tankarna hos andra. Oron för hur andra mår.
Är det för att det är jobbigt att tänka och känna efter hur man egentligen mår?
Mycket lättare att lägga locket på.
År efter år.
Förr eller senare hinner livet i kapp.
Magkatarr. Axelsmärtor. Sjukdomar.

Min kontenta av det hela är bara att stäng inte ute dej själv!
Jag har genom alla år mött ofantligt många kvinnor som bara tänker på andra.
Jag har också sett vad det gör med deras kroppar och sinne...
Ingen tackar dem. Ingen ger tillbaka.
Det är otroligt dränerande det.

För att bli en bra medmänniska tror jag att man måste ge sig själv uppskattning och omvårdnad för att finna harmoni. En bra balans helt enkelt.
Men hur enkelt är det att balansera rätt? Alltid tippar brädan åt mer eller mindre.


För visst förtjänar du det bästa!
Du är värd det! Du mår bra av det! Du bestämmer själv över dina beslut!

C.