Igår behandlade jag en kund som nyligen börjat arbeta som röntgen-sjuksköterska . Hon berättade ett intressant fenomen som hon redan upptäckt, avdelningarna emellan. Tex att röntgen talar illa om medicin avd. Medicin talar illa om kirurg. Kirurg talar illa om onkologen osv. Alla pratar skit om varandra, och tycker att alla som inte arbetar på deras avdelning är inkompetenta. Hmmm...intressant tyckte jag.
Här kommer verkligen "subkulturer" in, som vi nu pratat så mycket om i min Samtalsmetodik. Dvs att olika avd skapar sina egna kulturer, regler och lagar. När dessa subkulturer möts uppstår internt krig. Dessa kulturer (läs avdelningar) har jag skapat sin egen ö och deras regler tycks ju vara bäst.
Sedan tänker jag vidare på att om hade man som extern berömt tex medicinavd för att de gör ett otroligt bra arbete och verkligen framställs som änglar, hade de ändå bara ryckt på axlarna och sagt "Äh, men näeeä jag gör bara mitt jobb".
Är inte detta märkligt? Först bygger man upp sin ö/kultur/avd på skitsnack, regler, antagningar & värderingar. Sedan när man får beröm så kan man inte ens ta emot detta? Är detta typiskt svenskt eller?
Denna företeelse tycker jag är så märklig. Förstår du beteendet?
Varför trivs så många personer med att baktala och smutskasta andra? Ja, visst för att de mår bättre, känner sig starka bla bla bla. Men den anledningen är inte bra nog. Varför måste man må bra på andras bekostnad? Nä, jag fattar inte. Varför kan man sedan inte stå sitt kast och tycka att man är grym när man väl får beröm?
Förra terminen hade vi grupp-psykologi. Jag och mina kursare skulle iscensätta ett scenario på ett företag där olika avdelningar kom i luven på varandra. Jag skulle agera coachen som var inhyrd för att lösa detta "problem". Det började bra, men sedan när jag hamnade på "ragatan" som styrde och ställde med de unga och nyanställda, fick jag problem. Denna karaktär var bitter, nitisk, stolt, konflikträdd, äldst och i sitt tycke bäst. Jag blev helt ställd, och kände hur ursinnig jag blev på denna fyrkantiga och envisa karaktär. Jag visste inte hur jag skulle komma igenom hennes sköld. "Nähä, vi har iiiiiiinga problem här inte. Här är aaaaaaallt sååååå bra," sa hon.
När vår lärare sedan kom in tog vi upp situationen med henne. Hon sa då att karaktären som "ragata" var den som behövde mest beröm och uppmärksamhet. Trots att hon klappade sig själv på huvudet och tyckte sig stå över alla andra, så var det detta som skulle uppmärksammas. Det var hon som hade problem och inte de unga, utstötta tjejerna.
Genom att berömma och uppmärksamma mobbarna eller ragatorna så kommer man lättare åt problemet.
Jag har aldrig sett det på det sättet. Jag har hela tiden tänkt att jag skulle tala de tillrätta med coaching. Men det är fel sätt. Det korrekta är inte att omvända, utan att uppmärksamma och berömma.
Gud, vad jag har lärt mej mycket på det!
Tänk i de banorna nästa gång ni träffar någon som behandlar er illa. Hur svårt det än är!
En stor eloge till min kursare Iren Broman som gjorde en strålande insats som ragata!! :-))
C.
Här kommer verkligen "subkulturer" in, som vi nu pratat så mycket om i min Samtalsmetodik. Dvs att olika avd skapar sina egna kulturer, regler och lagar. När dessa subkulturer möts uppstår internt krig. Dessa kulturer (läs avdelningar) har jag skapat sin egen ö och deras regler tycks ju vara bäst.
Sedan tänker jag vidare på att om hade man som extern berömt tex medicinavd för att de gör ett otroligt bra arbete och verkligen framställs som änglar, hade de ändå bara ryckt på axlarna och sagt "Äh, men näeeä jag gör bara mitt jobb".
Är inte detta märkligt? Först bygger man upp sin ö/kultur/avd på skitsnack, regler, antagningar & värderingar. Sedan när man får beröm så kan man inte ens ta emot detta? Är detta typiskt svenskt eller?
Denna företeelse tycker jag är så märklig. Förstår du beteendet?
Varför trivs så många personer med att baktala och smutskasta andra? Ja, visst för att de mår bättre, känner sig starka bla bla bla. Men den anledningen är inte bra nog. Varför måste man må bra på andras bekostnad? Nä, jag fattar inte. Varför kan man sedan inte stå sitt kast och tycka att man är grym när man väl får beröm?
Förra terminen hade vi grupp-psykologi. Jag och mina kursare skulle iscensätta ett scenario på ett företag där olika avdelningar kom i luven på varandra. Jag skulle agera coachen som var inhyrd för att lösa detta "problem". Det började bra, men sedan när jag hamnade på "ragatan" som styrde och ställde med de unga och nyanställda, fick jag problem. Denna karaktär var bitter, nitisk, stolt, konflikträdd, äldst och i sitt tycke bäst. Jag blev helt ställd, och kände hur ursinnig jag blev på denna fyrkantiga och envisa karaktär. Jag visste inte hur jag skulle komma igenom hennes sköld. "Nähä, vi har iiiiiiinga problem här inte. Här är aaaaaaallt sååååå bra," sa hon.
När vår lärare sedan kom in tog vi upp situationen med henne. Hon sa då att karaktären som "ragata" var den som behövde mest beröm och uppmärksamhet. Trots att hon klappade sig själv på huvudet och tyckte sig stå över alla andra, så var det detta som skulle uppmärksammas. Det var hon som hade problem och inte de unga, utstötta tjejerna.
Genom att berömma och uppmärksamma mobbarna eller ragatorna så kommer man lättare åt problemet.
Jag har aldrig sett det på det sättet. Jag har hela tiden tänkt att jag skulle tala de tillrätta med coaching. Men det är fel sätt. Det korrekta är inte att omvända, utan att uppmärksamma och berömma.
Gud, vad jag har lärt mej mycket på det!
Tänk i de banorna nästa gång ni träffar någon som behandlar er illa. Hur svårt det än är!
En stor eloge till min kursare Iren Broman som gjorde en strålande insats som ragata!! :-))
C.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar