...eller ful & snäll?
Det finns en mamma på min dotters dagis som ser så fruktansvärt tråkig ut! Jag menar riktigt riktigt tråkig. Frisyren är rått-färgad, kortklippt utan styling, likadana kläder varje dag, strumpor i sandalerna, osminkad och blek. Alltid med ett leende, liksom undertryckt vrede, men alltid övervänlig, mjuk och le le le le. Jag har varit hemma hos dom på barnkalas, och t.o.m hemmet är tråkigt.
Så tänker jag, "skäms Cilla, hon är ju jätte vänlig, snäll, stör ingen och hon är framförallt INTE mitt bekymmer". Varför bry sig?
Men är det av vikt att bry sig om sitt utseende? Vem bestämmer i så fall det, och varför är det viktigt?
Jo, visst många dömer efter det yttre, men det är väl deras ytliga värderingar och inte mina eller dina. För visst är snälla personer mer värdefulla på jorden, än dumma...
Men vem är mest värdefull av de fula och de snygga?
De fula (förlåt den grova generaliseringen av ordet ful, det ligger ingen ondska i det) kommer konstant att arbeta i motvind, medan de snygga oftast har medvind.
Den ena har det tuff och den andra enkelt. Så vem blir starkast i längden?
Det är jobbigt att växa upp i en kultur där det yttre är viktigt. Men bara lagom snygg. Är du för snygg eller för ful pratar folk. Precis som jag gör nu. Fast min i min grund ligger ingen avundsjuka, ironi eller skitsnack. Snarare en fascination av hur tråkiga vissa kan se ut, utan att bry sig! Undra vad de istället lägger sin tid och pengar på? Kanske meditation för att uppnå inre frid. Kanske självutveckling för att bli en godare människa. Kanske träning för att springa en mara på 2,5 timme. Kanske ideella arbete på barnonkologen. Kanske bygger de ett barnhem på Haiti...
Så vem är jag att döma? Iallafall de första 5 sek innan någon smart ande klubbar mig i huvudet och undrar vad jag håller på med?! Ändå kan jag tycka det vackra är betydligt behagligare att visualisera än det fula. Och det har vi alla rätt till. Men inte att lägga in en värdering i det. Samtidigt är det vackra inte lika spännande som den fula, nakna sanningen! Att se det avskalade rakt upp o ner. Inga krusiduller. Att leva med ett utseende som är emot dig. Det fångar mitt intresse.
Skönheten ligger som sagt i betraktarens ögon. Vad ligger i betraktarens värdering och hur kan vi värdera så olika. Tur är ju det. Annars hade de fula inte fått någon. Tänk vad gott att det fanns någon som såg den vackra i den fula. Såg den underbara, nakna sanningen.
Men om man är ful & dum då?
Är man ett sjunkande skepp då...
Det är en helt annan blogg..
C.
Det finns en mamma på min dotters dagis som ser så fruktansvärt tråkig ut! Jag menar riktigt riktigt tråkig. Frisyren är rått-färgad, kortklippt utan styling, likadana kläder varje dag, strumpor i sandalerna, osminkad och blek. Alltid med ett leende, liksom undertryckt vrede, men alltid övervänlig, mjuk och le le le le. Jag har varit hemma hos dom på barnkalas, och t.o.m hemmet är tråkigt.
Så tänker jag, "skäms Cilla, hon är ju jätte vänlig, snäll, stör ingen och hon är framförallt INTE mitt bekymmer". Varför bry sig?
Men är det av vikt att bry sig om sitt utseende? Vem bestämmer i så fall det, och varför är det viktigt?
Jo, visst många dömer efter det yttre, men det är väl deras ytliga värderingar och inte mina eller dina. För visst är snälla personer mer värdefulla på jorden, än dumma...
Men vem är mest värdefull av de fula och de snygga?
De fula (förlåt den grova generaliseringen av ordet ful, det ligger ingen ondska i det) kommer konstant att arbeta i motvind, medan de snygga oftast har medvind.
Den ena har det tuff och den andra enkelt. Så vem blir starkast i längden?
Det är jobbigt att växa upp i en kultur där det yttre är viktigt. Men bara lagom snygg. Är du för snygg eller för ful pratar folk. Precis som jag gör nu. Fast min i min grund ligger ingen avundsjuka, ironi eller skitsnack. Snarare en fascination av hur tråkiga vissa kan se ut, utan att bry sig! Undra vad de istället lägger sin tid och pengar på? Kanske meditation för att uppnå inre frid. Kanske självutveckling för att bli en godare människa. Kanske träning för att springa en mara på 2,5 timme. Kanske ideella arbete på barnonkologen. Kanske bygger de ett barnhem på Haiti...
Så vem är jag att döma? Iallafall de första 5 sek innan någon smart ande klubbar mig i huvudet och undrar vad jag håller på med?! Ändå kan jag tycka det vackra är betydligt behagligare att visualisera än det fula. Och det har vi alla rätt till. Men inte att lägga in en värdering i det. Samtidigt är det vackra inte lika spännande som den fula, nakna sanningen! Att se det avskalade rakt upp o ner. Inga krusiduller. Att leva med ett utseende som är emot dig. Det fångar mitt intresse.
Skönheten ligger som sagt i betraktarens ögon. Vad ligger i betraktarens värdering och hur kan vi värdera så olika. Tur är ju det. Annars hade de fula inte fått någon. Tänk vad gott att det fanns någon som såg den vackra i den fula. Såg den underbara, nakna sanningen.
Men om man är ful & dum då?
Är man ett sjunkande skepp då...
Det är en helt annan blogg..
C.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar