...i Konrads kalas-klister summerar denna säsong/termin lika klart som läsglasögonen på en 40+are.
Att vilja fram fort med stor iver, entusiasm och drivkraft. Att vilja nå målet och se resultatet. Att känna sig klar, färdig, nöjd, prestigelös och komplett. Men denna iver bromsas upp av stormvindar, tyfoner & lervälling, och mina skor sitter fast (precis som Pippi gör med elaka farbrorns skor) i Konrads kalasklister. Jag kämpar mej framåt med armar och ben, sliter och kämpar men det går så sakta så sakta. Frustration!!
Nu är jag framme, och plötsligt har jag lite medvind! :-)) Ljuset i Gotthardstunnel kämpar sig fram lika mycket som jag vill nå dit. Snart möts vi, medvinden, ljuset & jag.
Sist jag skrev var på Alla hjärtans Dag. Vad har jag lärt mej sedan dess?
Tja, att min stereotyp av att en klassisk bankman är synisk, grå, dömande, korrekt, torr, ryggradslös och stiff precis som jag förväntade mej. ( ja ja ja, jag vet!!) Att jag för första gången i mitt liv skulle skrika "Hotar du mej"? till en bankman... Vem kunde tro? Faktiskt ganska humoristiskt nu när jag ser det i backspegeln. Men oj oj vad jag var arg!!
Att fylla 40 inte var särskilt spännande, omvälvande eller föråldrande. Att jag ser likadan ut idag som för 1 månad sedan. Att 40 är mer kravlöst än 20 och 30. Inget förväntas och inget måste uppfyllas.Alla mina måsten uppfyllde jag mellan 30-39. Nu är jag baskimej 40 och stolt, självsäker, sympatisk och erfaren! Känns bra!
Att mitt liv är ett känslomässigt mixmax och att vägvalen i min rondell bara blir fler och fler. Att ju mer jag kör runt runt runt, desto fler förgreningar verkar produktiva. I varje förgrening lägger jag ett frö för att långt senare se om fröet blivit gröda, och om grödan blivit planta. När inget grott, gråter jag en skvätt i hopp om att tårarna ger näring till jorden. Ibland funkar det. Ibland inte. Oftast kommer belöningen från oväntat håll, och den mest svårsådda grödan visar sig bli den vackraste och starkaste. Åter blir jag glad, och mina tårar går från sorg till lycka. In i rondellen igen! Runt runt runt.
Ibland drar jag av nödbromsen, men föredrar rutschkanan som stimulans till min lätt understimulerade hjärna.
Att min bild av mej själv inte överensstämmer med andras bild av mej. Att jag ska sluta upp med dumheter som nervärdering av mina förmågor. Att lyssna mer på kloka personer som berömmer mej och tackar mej.
Nu ska det bli skärpning på bloggandet igen.
Tack alla ni som frågat efter blogginlägg!
Detta ser jag som en saknad från er, och som ett uppmuntrande till mitt skrivande.
Hörs snart!!
C.
Att vilja fram fort med stor iver, entusiasm och drivkraft. Att vilja nå målet och se resultatet. Att känna sig klar, färdig, nöjd, prestigelös och komplett. Men denna iver bromsas upp av stormvindar, tyfoner & lervälling, och mina skor sitter fast (precis som Pippi gör med elaka farbrorns skor) i Konrads kalasklister. Jag kämpar mej framåt med armar och ben, sliter och kämpar men det går så sakta så sakta. Frustration!!
Nu är jag framme, och plötsligt har jag lite medvind! :-)) Ljuset i Gotthardstunnel kämpar sig fram lika mycket som jag vill nå dit. Snart möts vi, medvinden, ljuset & jag.
Sist jag skrev var på Alla hjärtans Dag. Vad har jag lärt mej sedan dess?
Tja, att min stereotyp av att en klassisk bankman är synisk, grå, dömande, korrekt, torr, ryggradslös och stiff precis som jag förväntade mej. ( ja ja ja, jag vet!!) Att jag för första gången i mitt liv skulle skrika "Hotar du mej"? till en bankman... Vem kunde tro? Faktiskt ganska humoristiskt nu när jag ser det i backspegeln. Men oj oj vad jag var arg!!
Att fylla 40 inte var särskilt spännande, omvälvande eller föråldrande. Att jag ser likadan ut idag som för 1 månad sedan. Att 40 är mer kravlöst än 20 och 30. Inget förväntas och inget måste uppfyllas.Alla mina måsten uppfyllde jag mellan 30-39. Nu är jag baskimej 40 och stolt, självsäker, sympatisk och erfaren! Känns bra!
Att mitt liv är ett känslomässigt mixmax och att vägvalen i min rondell bara blir fler och fler. Att ju mer jag kör runt runt runt, desto fler förgreningar verkar produktiva. I varje förgrening lägger jag ett frö för att långt senare se om fröet blivit gröda, och om grödan blivit planta. När inget grott, gråter jag en skvätt i hopp om att tårarna ger näring till jorden. Ibland funkar det. Ibland inte. Oftast kommer belöningen från oväntat håll, och den mest svårsådda grödan visar sig bli den vackraste och starkaste. Åter blir jag glad, och mina tårar går från sorg till lycka. In i rondellen igen! Runt runt runt.
Ibland drar jag av nödbromsen, men föredrar rutschkanan som stimulans till min lätt understimulerade hjärna.
Att min bild av mej själv inte överensstämmer med andras bild av mej. Att jag ska sluta upp med dumheter som nervärdering av mina förmågor. Att lyssna mer på kloka personer som berömmer mej och tackar mej.
Nu ska det bli skärpning på bloggandet igen.
Tack alla ni som frågat efter blogginlägg!
Detta ser jag som en saknad från er, och som ett uppmuntrande till mitt skrivande.
Hörs snart!!
C.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar