...ringde jag min man i bilen hem. Jag var livrädd för samtalet, men överlycklig över anledningen. Jag visste att min man inte ville ha fler barn, även om han varit med att skapa detta lilla embryo som nu växte i min mage. Han visste att dagen skulle komma då graviditetstestet visade positivt. Idag var dagen. Jag berättade det som om någon hade dött. Jag ville inte visa min glädje, för jag visste att jag skulle bli avsnoppad med en suck. Sucken kom och jag nästan ursäktade mitt glädjebesked.
Vi hade precis flyttat till vårt hus i Lomma och allt var kaos hemma. Min svärfar och svärmor var hemma hos oss och passade vår 3-åriga dotter. Visste dom? Och VAD visste dom? Jag var så sprudlande glad över mitt besked, men ändå var stämningen märklig.
Jag frågade om dom hört nyheten. Ja, sa dom. Vi vet. Vi pratade om den konstiga situation vi alla befann oss i. Självklart var dom överlyckliga över min graviditet, men samtidig kändes glädjen inte total.
Veckorna gick. Vi pratade inte så mycket om det hemma, jag ville att tanken skulle mogna hos min man. Visst, jag hade propsat på att jag absolut skulle ha två barn så då tänkte jag att detta var min graviditet och jag behöver inte slänga den i ansiktet på honom stup i kvarten. Han var redan världens underbaraste pappa och man, och jag visste att han skulle fortsätta vara fantastisk mot denna lilla krabat också. Den oron fanns aldrig. Han är full av kärlek och har en stark tro, så i hans värld fanns det inget annat än kärlek till sin familj.
I v 7 var det dags för vaginalt ultraljud. När hade du sista mens?, frågade gynekologen. Usch, det är så flummigt, sa jag. Har faktiskt inte fört anteckning, så exakt vet jag inte. Vi fick gissa oss fram, uträknat på hur stort det lilla fostret var. Men kom tillbaka nästa vecka, sa han. Fostret känns litet om vi ska gå på dina uträkningar. Bäst att kolla en gång extra.
Nästa vecka var jag tillbaka. Fostret var fortfarande litet. Eftersom jag inte kunde ge exakta svar på senaste ägglossningen, så lät vi det vara. Kanske hade jag räknat fel.
V 13 kom, det var dags för NUPP-test på Malmös bästa ultraljudsklinik, Cura kliniken. Professionella som dom är, och hårt skolade på att inte avslöja eventuella avvikelser, sa barnmorskan bara lite fint Ja, det är lika bra du kommer igen v 18. Du är ju ändå 36 år, och då är det bra med extra kontroller. Tacksamt, men med ett visst vemod, tog jag emot en ny tid om 5 veckor. Visst hade hon tittat på mig med extra rar blick? Vad hade hon för underton i sin bedömning?
Jo, jag hade min magkänsla allt...
Forts. följer imorgon...
Vi hade precis flyttat till vårt hus i Lomma och allt var kaos hemma. Min svärfar och svärmor var hemma hos oss och passade vår 3-åriga dotter. Visste dom? Och VAD visste dom? Jag var så sprudlande glad över mitt besked, men ändå var stämningen märklig.
Jag frågade om dom hört nyheten. Ja, sa dom. Vi vet. Vi pratade om den konstiga situation vi alla befann oss i. Självklart var dom överlyckliga över min graviditet, men samtidig kändes glädjen inte total.
Veckorna gick. Vi pratade inte så mycket om det hemma, jag ville att tanken skulle mogna hos min man. Visst, jag hade propsat på att jag absolut skulle ha två barn så då tänkte jag att detta var min graviditet och jag behöver inte slänga den i ansiktet på honom stup i kvarten. Han var redan världens underbaraste pappa och man, och jag visste att han skulle fortsätta vara fantastisk mot denna lilla krabat också. Den oron fanns aldrig. Han är full av kärlek och har en stark tro, så i hans värld fanns det inget annat än kärlek till sin familj.
I v 7 var det dags för vaginalt ultraljud. När hade du sista mens?, frågade gynekologen. Usch, det är så flummigt, sa jag. Har faktiskt inte fört anteckning, så exakt vet jag inte. Vi fick gissa oss fram, uträknat på hur stort det lilla fostret var. Men kom tillbaka nästa vecka, sa han. Fostret känns litet om vi ska gå på dina uträkningar. Bäst att kolla en gång extra.
Nästa vecka var jag tillbaka. Fostret var fortfarande litet. Eftersom jag inte kunde ge exakta svar på senaste ägglossningen, så lät vi det vara. Kanske hade jag räknat fel.
V 13 kom, det var dags för NUPP-test på Malmös bästa ultraljudsklinik, Cura kliniken. Professionella som dom är, och hårt skolade på att inte avslöja eventuella avvikelser, sa barnmorskan bara lite fint Ja, det är lika bra du kommer igen v 18. Du är ju ändå 36 år, och då är det bra med extra kontroller. Tacksamt, men med ett visst vemod, tog jag emot en ny tid om 5 veckor. Visst hade hon tittat på mig med extra rar blick? Vad hade hon för underton i sin bedömning?
Jo, jag hade min magkänsla allt...
Forts. följer imorgon...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar