...och i takt med knopparna på träden växte också min mage. Jag kände mig enbart förväntansfull och såg fram emot att "möta" min bebis via TV-skärmen. Jag knatade snabbt från jobbet och in på Cura-kliniken. Ensam.
När jag kom in i behandlingsrummet och möttes av en läkare anade jag oråd. Varför var inte den ordinarie barnmorskan där? Vad hade hon skrivit i sin journal som gjorde att den manlige läkaren var där? Läkaren frågade om jag ville veta könet på bebisen. Jag sa nej.
Ultraljudet visade att bebisen fortfarande var liten. Allt för liten. 13 % för liten.
Ännu en gång diskuterades det när min ägglossning ägt rum och om man verkligen hade räknat rätt. Läkaren ville ta ett fostervattensprov. Imorgon. Det fanns ingen tid att spilla. Vidare berättade läkaren att foster i v 18 aldrig har olika kurvor. Alla kurvor ska se exakt lika ut. Gör de inte det, beror det oftast på kromosomfel.
Mardrömmen var ett faktum. Min lilla älskade bebis kanske var svårt utvecklingsstörd, och var kanske tvungen att aborteras. Tankarna snurrade och tårarna vräkte ner för min kinder. Jag rusade ut från mottagningen, och ringde hysteriskt min man. Han blev chockad och hade lika många obesvarade frågor som jag hade. Jag ringde min mamma. Till föga tröst. Alla befann vi oss i chock och skräck inför vad som komma skulle.
När jag kom till jobbet skulle jag åter bemöta och behandla mina klienter med ett leende och positiva tankar. Mellan varje klient stängde jag in mig på rummet och grät. Det var hemskt. När dagen äntligen var slut, såg jag en lapp i fikarummet från min kollega. "Jag vet inte vad som hänt, men jag finns här för dej om du behöver mej". Jag hade alltså inte lyckats att vara neutral trots att jag stängt in mig på rummet under hela dagen... Finaste Titti Alm, du kände min oro genom väggarna. Den lappen kommer jag aldrig glömma.
Dagen för fostervattensprovet kom. Ett snabbt stick in i magen, sen klart. Efteråt ville läkaren samtala med mig. Han förstod att jag hade många frågor och ville även berätta om hur framtidens valmöjligheter såg ut. Vi gick in i ett ensligt rum. Ett konferensrum som ekade. Fostervattensprovet tog ca 3 v. Visade det sig vara ett kromosomfel rekommenderade han abort. Barnet skulle vara gravt och kraftigt utvecklingstört, om ens överleva. Om ett foster inte följer kurvan så tidigt i graviditeten slutar det aldrig bra. Jag skulle förbereda mig.
Jag sa till honom att jag ångrat mig gällande könet. Jag ville veta om det var en pojke eller flicka. Jag ville inte kalla fostret för "den" om jag var tvungen att säga farväl. Jag ville ha en identitet. Det var ju ändå min bebis, inte en "den". Jag frågade honom om han kom ihåg vilket kön det var. Han log.
Det var en flicka.
Vi bestämde att jag skulle åka iväg på den stundande semestern till Italien. Vila upp mej och umgås med min familj. Slappna av. Det fanns i nuläget inget mer jag kunde göra. Efter många samtal och noga övervägda val bestämde vi oss för att åka. Vi hade ju nära hem om något skulle hända.
Forts. imorgon....
När jag kom in i behandlingsrummet och möttes av en läkare anade jag oråd. Varför var inte den ordinarie barnmorskan där? Vad hade hon skrivit i sin journal som gjorde att den manlige läkaren var där? Läkaren frågade om jag ville veta könet på bebisen. Jag sa nej.
Ultraljudet visade att bebisen fortfarande var liten. Allt för liten. 13 % för liten.
Ännu en gång diskuterades det när min ägglossning ägt rum och om man verkligen hade räknat rätt. Läkaren ville ta ett fostervattensprov. Imorgon. Det fanns ingen tid att spilla. Vidare berättade läkaren att foster i v 18 aldrig har olika kurvor. Alla kurvor ska se exakt lika ut. Gör de inte det, beror det oftast på kromosomfel.
Mardrömmen var ett faktum. Min lilla älskade bebis kanske var svårt utvecklingsstörd, och var kanske tvungen att aborteras. Tankarna snurrade och tårarna vräkte ner för min kinder. Jag rusade ut från mottagningen, och ringde hysteriskt min man. Han blev chockad och hade lika många obesvarade frågor som jag hade. Jag ringde min mamma. Till föga tröst. Alla befann vi oss i chock och skräck inför vad som komma skulle.
När jag kom till jobbet skulle jag åter bemöta och behandla mina klienter med ett leende och positiva tankar. Mellan varje klient stängde jag in mig på rummet och grät. Det var hemskt. När dagen äntligen var slut, såg jag en lapp i fikarummet från min kollega. "Jag vet inte vad som hänt, men jag finns här för dej om du behöver mej". Jag hade alltså inte lyckats att vara neutral trots att jag stängt in mig på rummet under hela dagen... Finaste Titti Alm, du kände min oro genom väggarna. Den lappen kommer jag aldrig glömma.
Dagen för fostervattensprovet kom. Ett snabbt stick in i magen, sen klart. Efteråt ville läkaren samtala med mig. Han förstod att jag hade många frågor och ville även berätta om hur framtidens valmöjligheter såg ut. Vi gick in i ett ensligt rum. Ett konferensrum som ekade. Fostervattensprovet tog ca 3 v. Visade det sig vara ett kromosomfel rekommenderade han abort. Barnet skulle vara gravt och kraftigt utvecklingstört, om ens överleva. Om ett foster inte följer kurvan så tidigt i graviditeten slutar det aldrig bra. Jag skulle förbereda mig.
Jag sa till honom att jag ångrat mig gällande könet. Jag ville veta om det var en pojke eller flicka. Jag ville inte kalla fostret för "den" om jag var tvungen att säga farväl. Jag ville ha en identitet. Det var ju ändå min bebis, inte en "den". Jag frågade honom om han kom ihåg vilket kön det var. Han log.
Det var en flicka.
Vi bestämde att jag skulle åka iväg på den stundande semestern till Italien. Vila upp mej och umgås med min familj. Slappna av. Det fanns i nuläget inget mer jag kunde göra. Efter många samtal och noga övervägda val bestämde vi oss för att åka. Vi hade ju nära hem om något skulle hända.
Forts. imorgon....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar