"Indianen gjorde mej sårbar"...
Jag läser en bok just nu om Ingrid Betancourt som satt i ett fängelse i Amazonas i 6,5 år.
(Även tystnaden har ett slut)
Att kunna överleva detta helvete rent mentalt är för mej en gåta. Ingrid Betancourt höll alltid huvudet högt och lät sig inte påverkas av medfångarna som mer och mer föll i egoistens grop och sålde sin självrespekt för överlevnad. Ingrid bröt nästan aldrig ihop eller visade känslor.
Men en mening i boken väckte något inom mej.
"Indianen gjorde mej levande och sårbar. Utan honom hade jag kunnat stå emot."
Ingrid stålsatte sig mot känslor då sårbarhet utnyttjades till fullo av FARC-gerillan. Men på en lång lång vandring genom djungeln följde en indian med som bärare. Denne indian var snäll, leende och hjälpsam. Han kändes ärlig. Han väckte värme och fördolda känslor i Ingrid, som hon förträngt i en evighet. När så en gerillasoldat var elak mot henne började hon för första gången att gråta.
Hon skämdes för att hon visade sig sårbar och åtkomligt, att soldaten lyckades knäcka henne.
Den värmen och kärleken indianen väckte hos henne gjorde henne sårbar. Det var så mycket lättare när inte han var med för då kunde hon stålsätta i denna hårda och känslokalla miljö.
Är ni med?
För visst är det så, om man lägger locket på är allt så mycket lättare. Känslobanan blir som en E6:a. Men så plöstligt blir man berörd. Man vet inte varför. Ett farväl på en film. Ett foto på en vän. En sång som spelas på radion. En känsla djupt inom en väcks plötsligt från de döda och kommer till liv igen.
Man brister.
Själv råkar jag ut för detta hela tiden. Ibland storgråter man till Bambi, eller bryter ihop i duschen. Men jag ser det också hos mina klienter. Hur deras magar är stora som luftskepp av fördolda känslor.
"Jag begraver dem där så länge så kan livet gå vidare". Sen faller man.
För faller gör vi alla. Vissa landar på en studsmatta och vissa på ett stengolv.
Så var inte så slätstruket svensk! Sjung, skratta och dansa. Annars får du kanske ont i magen....
C.
Jag läser en bok just nu om Ingrid Betancourt som satt i ett fängelse i Amazonas i 6,5 år.
(Även tystnaden har ett slut)
Att kunna överleva detta helvete rent mentalt är för mej en gåta. Ingrid Betancourt höll alltid huvudet högt och lät sig inte påverkas av medfångarna som mer och mer föll i egoistens grop och sålde sin självrespekt för överlevnad. Ingrid bröt nästan aldrig ihop eller visade känslor.
Men en mening i boken väckte något inom mej.
"Indianen gjorde mej levande och sårbar. Utan honom hade jag kunnat stå emot."
Ingrid stålsatte sig mot känslor då sårbarhet utnyttjades till fullo av FARC-gerillan. Men på en lång lång vandring genom djungeln följde en indian med som bärare. Denne indian var snäll, leende och hjälpsam. Han kändes ärlig. Han väckte värme och fördolda känslor i Ingrid, som hon förträngt i en evighet. När så en gerillasoldat var elak mot henne började hon för första gången att gråta.
Hon skämdes för att hon visade sig sårbar och åtkomligt, att soldaten lyckades knäcka henne.
Den värmen och kärleken indianen väckte hos henne gjorde henne sårbar. Det var så mycket lättare när inte han var med för då kunde hon stålsätta i denna hårda och känslokalla miljö.
Är ni med?
För visst är det så, om man lägger locket på är allt så mycket lättare. Känslobanan blir som en E6:a. Men så plöstligt blir man berörd. Man vet inte varför. Ett farväl på en film. Ett foto på en vän. En sång som spelas på radion. En känsla djupt inom en väcks plötsligt från de döda och kommer till liv igen.
Man brister.
Själv råkar jag ut för detta hela tiden. Ibland storgråter man till Bambi, eller bryter ihop i duschen. Men jag ser det också hos mina klienter. Hur deras magar är stora som luftskepp av fördolda känslor.
"Jag begraver dem där så länge så kan livet gå vidare". Sen faller man.
För faller gör vi alla. Vissa landar på en studsmatta och vissa på ett stengolv.
Så var inte så slätstruket svensk! Sjung, skratta och dansa. Annars får du kanske ont i magen....
C.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar