....så högt att magmusklerna krampade på en öppen gata i Sverige. Då hade folk tittat snett på dej, tisslat och tasslat och bestämt att du varit hög på en lustfylld drog.
Om din bil hade gått sönder på motorvägen, hade du suttit kvar i den och ringt till närmasta anhörig för bogserhjälp. Troligtvis hade ingen, av de hundratalsbilar som susade förbi, stannat.
Idag medans jag vek mitt berg av tvätt, ville jag lyssna på något stimulerande. Jag letade i SverigesRadios arkiv efter sommarpratarna som nyligen gick. Vem skulle jag välja av alla livsöden som berättats. Jag ville välja den jag hade mest förutfattade meningar om, så lotten föll på Daniel Adams-Ray. För mej kändes han som en kille som glidit in på en räkmacka i musikbranschen tack vare sin mamma Kerstin Adams-Ray. ( Länk till programmet)
Jag hade inte ett rätt. Kerstin Adams-Ray är inte ens hans mamma till att börja med. :-))
Daniel Adams-Ray är född och uppväxen i Nairobi, av en svensk pappa och indonesisk mamma.
(Redan där hade han fångat mitt intresse.) Han berättade att i Afrika är det fult att inte hjälpa till. Att inte hjälpa den som är i nöd. Därför är det självklart att 15 personer puttar din bil om den gått sönder.
Om du kör vilse på savannen dyker plötsligt någon upp och ger dej en vägbeskrivning.
Det finns alltid någon där som kan hjälpa dej. Man hjälper hellre fel, än inte alls.
Vidare berättade han att ibland såg han ett par människor som var totalt okända för varandra, stå och skratta musten ur varandra på gatan. Detta var ett sätt att hälsa på någon som man inte kände. Detta skratt efterföljdes alltid av en tystnad. Man hade skrattat så hårt att man var tvungen att vila magmusklerna innan man kunde fortsätta att prata. Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha, hur underbart är inte det? Jag tror afrikaner måste vara det längsta ifrån en svensk man kan komma. Både utseendemässigt och kulturmässigt.
Daniel Adams-Ray hade varit med om många hemskheter också på sina resor, men alltid klarat sig undan. I Stockholms tunnelbana såg han en kille som blev grovt misshandlad. När han försökte avvärja misshandeln blev han själv slagen och hotad till livet. Tåget kom in, och människor passerade.
Passerade. Inget annat. Bara gick förbi. Ingen slog larm, ingen tittade. Detta, berättade han, var mer smärtsamt än slagen han fick.
Jo, jag fick helt klart ändrad åsikt om Daniel Adams-Ray. Jag är glad att min fördom försvann! Fördomar ska alltid försvinna.
Han är ingen "räkmackekille" som tagit korta vägen.
Han hade en historia att berätta. Han fick mej att tänka efter. T o m att skämmas lite för min svenskhet.
Varför behöver vi i i-länder aldrig vila våra magmuskler efter en skratt-attack?
Sorgligt sällan hör man sig själv säga "åh, gud, vad det va länge sedan jag skrattade så mycket".
Jo, för att Flitiga Lisa finns. Och henne leker man inte med!
C.
Om din bil hade gått sönder på motorvägen, hade du suttit kvar i den och ringt till närmasta anhörig för bogserhjälp. Troligtvis hade ingen, av de hundratalsbilar som susade förbi, stannat.
Idag medans jag vek mitt berg av tvätt, ville jag lyssna på något stimulerande. Jag letade i SverigesRadios arkiv efter sommarpratarna som nyligen gick. Vem skulle jag välja av alla livsöden som berättats. Jag ville välja den jag hade mest förutfattade meningar om, så lotten föll på Daniel Adams-Ray. För mej kändes han som en kille som glidit in på en räkmacka i musikbranschen tack vare sin mamma Kerstin Adams-Ray. ( Länk till programmet)
Jag hade inte ett rätt. Kerstin Adams-Ray är inte ens hans mamma till att börja med. :-))
Daniel Adams-Ray är född och uppväxen i Nairobi, av en svensk pappa och indonesisk mamma.
(Redan där hade han fångat mitt intresse.) Han berättade att i Afrika är det fult att inte hjälpa till. Att inte hjälpa den som är i nöd. Därför är det självklart att 15 personer puttar din bil om den gått sönder.
Om du kör vilse på savannen dyker plötsligt någon upp och ger dej en vägbeskrivning.
Det finns alltid någon där som kan hjälpa dej. Man hjälper hellre fel, än inte alls.
Vidare berättade han att ibland såg han ett par människor som var totalt okända för varandra, stå och skratta musten ur varandra på gatan. Detta var ett sätt att hälsa på någon som man inte kände. Detta skratt efterföljdes alltid av en tystnad. Man hade skrattat så hårt att man var tvungen att vila magmusklerna innan man kunde fortsätta att prata. Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha, hur underbart är inte det? Jag tror afrikaner måste vara det längsta ifrån en svensk man kan komma. Både utseendemässigt och kulturmässigt.
Daniel Adams-Ray hade varit med om många hemskheter också på sina resor, men alltid klarat sig undan. I Stockholms tunnelbana såg han en kille som blev grovt misshandlad. När han försökte avvärja misshandeln blev han själv slagen och hotad till livet. Tåget kom in, och människor passerade.
Passerade. Inget annat. Bara gick förbi. Ingen slog larm, ingen tittade. Detta, berättade han, var mer smärtsamt än slagen han fick.
Jo, jag fick helt klart ändrad åsikt om Daniel Adams-Ray. Jag är glad att min fördom försvann! Fördomar ska alltid försvinna.
Han är ingen "räkmackekille" som tagit korta vägen.
Han hade en historia att berätta. Han fick mej att tänka efter. T o m att skämmas lite för min svenskhet.
Varför behöver vi i i-länder aldrig vila våra magmuskler efter en skratt-attack?
Sorgligt sällan hör man sig själv säga "åh, gud, vad det va länge sedan jag skrattade så mycket".
Jo, för att Flitiga Lisa finns. Och henne leker man inte med!
C.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar