"Ge Råd"-narkoman...

Detta är troligtvis en konstig reflektion som säkert bara grundar sig i min egen stolthet över att kunna själv. Som att jag tror att jag kan och vet allt - eller i allafall VILL lära mej allt själv. Jag vill inte att någon ska "avslöja" det jag håller på att fundera ut. Förstöra målet som jag byggt upp. Som att avslöja slutet på en bok, innan jag själv nått dit. Jag avskyr alla amatör-rådgivare! Varför har många så stort behov av att ge råd, att berätta hur dom gjorde och hur jag ska, eller inte ska göra? Varför måste deras historia ta över min? Varför måste man ta fokus från den som berättar eller beklagar, genom att säga "när jag...bla bla bla...gjorde si eller så, så hände det och det....bla bla bla....så gör inte så för då...." 
Kan inte jag få filura ut det själv!? Kanske händer inte allt det mej, kanske blir det helt annorlunda när jag gör det. Detta är mitt case och ingen annans!  Men nu har "rådgivaren" redan förstört hela min story så nu vågar jag inte göra det jag skulle...
För att inte tala om alla experter inom förlossning och barnuppfostran! Dom är verkligen värst av alla!! Det är så lågt att berätta alla dessa skräckhistorier för den förväntansfulla mamman. Alla dessa lyssna-på-mej-råd. "JAG" vet för jag är lite före och lite äldre, så nu ska du få ett gott råd från en som vet....
Usch, vad jag har svårt dessa människor. Låt var och en få lära och uppleva själva! Det finns inte en historia som är den andra lik. Det finns inte en kropp som fungerar som en annan. Vi är alla olika, upplever intryck olika, smärta olika, smaker olika, vi tänker olika, vi värderar olika. OLIKA OLIKA OLIKA.
Andras råd har jag inget för. Andras upplevelser är för mej helt ointressanta. Detta är min sak att reda ut, på mitt sätt.

(Dock inte sagt att man inte ska ge råd om en person är vilse och vill ha hjälp. Självklart ska man ha sin bästa vän, äkta hälft, mentor eller liknande till ett bollplank om man vill ha råd.)

Men ni vet, jag pratar om de rådgivarna som gärna vill klappa andra på huvudet och berätta om deras upplevelse som förväntas få en uppföljning av medlidande, fascination och wow!
Sorry, må hända att jag är för spetsig nu och alldeles för Syster Duktig, men som sagt...Varför avslöja slutet på en brokig väg? Kan inte vägen ha olika sidospår som jag kan välja?
Jag blir som trotsig tre-åring när folk säger åt mej vad jag ska göra. Istället gör jag tvärtom, bara därför att. Troligtvis har rådgivaren rätt på många sätt, men det bryr jag mej inte om. Jag kan själv!
Jag vill lära mej själv, det är ju det som hela livet går ut på. Att lära sig. Annars kan vi bara ge upp här och nu om alla andra redan har svaren. För svar har vi alla. Vissa mer än andra dock...

C.