Jag är en sån där som inte kan vänta till slutet. Som alltid vill komma till målet. Till slutet.
Tack vare gårdagens blogg och respons, så kom jag på det.
Jag är en sån som gärna fyller i andras meningar, för att dom inte fort nog kommer till saken.
En sån som kollar lösningar i korsord om jag inte kan, för jag har inte tålamod att vänta på min egen hjärna.
En sån som drar sönder hårsnodden om den trasslar in sig i hästsvansen, istället för att strategiskt snurra upp den. Men det tar ju säkert 10-20 sek längre tid... Vem har tid?
En sån som spelar klart ett spel på iPhonen på 4 dagar, bara för att det ska ta slut.
En sån som konstant tappar saker för att jag inte ser vart jag ställer det.
Jag har redan blicken på nästa ställe.
En sån som planerar hemresan på ditresan.
En sån som aldrig är på plats...
Vad hände?
Det enda jag pratar om är Mindfullness - att leva i nuet.
Eller ett citat från min lärare Peter Nisses: "målet är ingenting, resan är allt".
Hur kunde jag hamna utanför min egen filosofi utan att märka det? Dessutom är det galet kul att jag går en utbildning i målsättning! Jag är väl dessutom den som konfronterat denna filosofi mest på föreläsningarna. Jag har varit starkt kritisk till coachandets "målfixering". Det ges nästan inget utrymme för reflektion, utan målet ska sätta upp direkt.
Ibland blir det verkligen snurrigt.
Det är därför jag vill veta vad jag ska göra när jag blir stor!
Jag vill komma till slutstationen. Hoppa av och stanna där ett tag. Att veta att det blev bra. Att komma hem.
Idag har jag inget direkt mål. Det är det jag försöker finna. Jag har en vilja av stål. Jag är kreativ och hittar på nya saker hela tiden. Jag har otroligt många ideér.
Men inget känns riktigt 100.
Det är DÄRFÖR telefonen är tyst.
Det är för att jag ska stanna upp. Känna in. Bli frustrerad över att inget händer.
Filosofera över det. Komma på. Prova igen. Vänta in. Osv...
För en sån som mej, en missbrukade avslutare, är detta som att vara på avgiftning.
En tyst telefon.
Frustrationen blir total.
Nu vet jag. Jag ska vänta. Vänta in andras beslut som kan leda mej framåt. Vänta på att bli klar med det jag påbörjat. Det kommer det som komma skall.
Idag känner jag det inte. Men jag förstår det.
Känslan kommer när det är rätt.
När örnen har landat...
C.
Tack vare gårdagens blogg och respons, så kom jag på det.
Jag är en sån som gärna fyller i andras meningar, för att dom inte fort nog kommer till saken.
En sån som kollar lösningar i korsord om jag inte kan, för jag har inte tålamod att vänta på min egen hjärna.
En sån som drar sönder hårsnodden om den trasslar in sig i hästsvansen, istället för att strategiskt snurra upp den. Men det tar ju säkert 10-20 sek längre tid... Vem har tid?
En sån som spelar klart ett spel på iPhonen på 4 dagar, bara för att det ska ta slut.
En sån som konstant tappar saker för att jag inte ser vart jag ställer det.
Jag har redan blicken på nästa ställe.
En sån som planerar hemresan på ditresan.
En sån som aldrig är på plats...
Vad hände?
Det enda jag pratar om är Mindfullness - att leva i nuet.
Eller ett citat från min lärare Peter Nisses: "målet är ingenting, resan är allt".
Hur kunde jag hamna utanför min egen filosofi utan att märka det? Dessutom är det galet kul att jag går en utbildning i målsättning! Jag är väl dessutom den som konfronterat denna filosofi mest på föreläsningarna. Jag har varit starkt kritisk till coachandets "målfixering". Det ges nästan inget utrymme för reflektion, utan målet ska sätta upp direkt.
Ibland blir det verkligen snurrigt.
Det är därför jag vill veta vad jag ska göra när jag blir stor!
Jag vill komma till slutstationen. Hoppa av och stanna där ett tag. Att veta att det blev bra. Att komma hem.
Idag har jag inget direkt mål. Det är det jag försöker finna. Jag har en vilja av stål. Jag är kreativ och hittar på nya saker hela tiden. Jag har otroligt många ideér.
Men inget känns riktigt 100.
Det är DÄRFÖR telefonen är tyst.
Det är för att jag ska stanna upp. Känna in. Bli frustrerad över att inget händer.
Filosofera över det. Komma på. Prova igen. Vänta in. Osv...
För en sån som mej, en missbrukade avslutare, är detta som att vara på avgiftning.
En tyst telefon.
Frustrationen blir total.
Nu vet jag. Jag ska vänta. Vänta in andras beslut som kan leda mej framåt. Vänta på att bli klar med det jag påbörjat. Det kommer det som komma skall.
Idag känner jag det inte. Men jag förstår det.
Känslan kommer när det är rätt.
När örnen har landat...
C.
”Det räcker inte med att veta att, veta hur och visa hur, man måste också faktiskt göra”
SvaraRaderaEgidius
För att åstadkomma en förändring hos sig själv måste man grunda den emotionellt. Det räcker alltså inte att man får en intellektuell insikt utan man måste nå en aha-upplevelse från sin insikt.
Du är på väg Cecilia!!
Lycka till!
BTW jag har världens bästa idé till B-uppsatsen som kanske leder till jobb dessutom... Men jag behöver ditt mod!