...kan vara en förfärlig upplevelse. Att gå och tänka, analysera och fundera ut en lösning på ett problem, eller hur ett problem ska lösas eller framföras tar mycket tid och energi. När du väl samlat mod och sätter dej ner med din livskamrat eller den berörda och berättar om din ångest eller din känsla, har du laddat med argument, förklaringar och en känsla av att bli sedd och hörd. Men allt du får är "jaha" eller "då får vi lösa det då" och sedan går ditt bollplank, din vän, din kumpan iväg. Själv sitter du kvar med en ännu större klump i magen och ett ännu större problem. Hjälpen du bad om att få blev ett nederlag, en suck, en ryggvändning. Din motpart var inte alls intresserad av att lyssna. Finns det något värre än att bli nekad hjälp, eller till och med vänd ryggen när du redan grävt ner dej i din egen sörja?
Att kunna kravla sig upp igen, rakryggad med ett jävlar-anamma . Detta ska jag klara själv! Hur sjukt jobbigt det än är, och hur många tårar det än finns så blir du så stark, så stark efteråt. Om sanningen ska fram, så sitter du ändå oftast på svaren själv. Det som du egentligen är ute eftre är ett stöd eller ett bollplank. Hur många gånger tar du emot de råd som ges till dej? Hur många gånger gör du som andra säger? Du känner bäst själv vad som är rätt och fel! Som en vän till mej sa : Är det rätt så är det lätt!
Tro mej, jag vet vad jag pratar om. Många tårar har fallit från min kind när jag sjunkit så lågt man kan göra. Men varje gång har jag rest mig, och ryggen har blivit rakare än förut. Själv är oftast bästa dräng. Dock ej sagt att ensamhet och avskildhet är detsamma! Men i besluten du ska ta. Jag utgår alltid från att ingen orkar lyssna, ingen engagerar sig och ingen löser mina problem. De gånger jag bett om hjälp har jag oftast fått korkade ord som: "ah jaa, du ska vara tacksam att..." eller "det finns dom som har det värre..."
Hur löser dessa urbotade råd mina problem? Och varför ska vi alltid vara tacksamma över vår situation så fort det inte innefattar svält eller sjukdom? För mej betyder detta bara : Jag är inte intresserad av att lyssna på en gnällspik så res dej upp och sluta vara patetiska!"
Slutkontentan blir då : Lita på dej själv och känn efter vad du egentligen vill ta för beslut. Låt det ta tid, hasta inte iväg med dina beslut, då är det hjärnan som tänker och inte magkänslan. Ut och gå, spring eller cykla då hittar du svaren lättare!
Allt väl!
C.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar