Många tankar...

...far genom mitt huvud. Vart ska jag börja?? Nu är det så länge sedan jag skrev något att minnet nästan har kokat över med tankar och potentiella bloggämne! Nu kommer jag skriva så fingrarna blöder - iallafall så fort kidsen är tillbaka på skola & dagis. Svårt att vara kreativ med en liten 2,5-åring som drar dej i brallan 24-7...

Så vart ska jag börja? Synestesi, livet i stugan, genusroller eller liknelser vid sina föräldrar.... Det enda jag inte kan få in på en o samma blogg är synestesi, den hör liksom inte till de andra ämnena. Därför lämnar jag den åt sidan - så länge.

Jag har dessutom lovat att denna blogg inte ska handla om mej... Detta känner jag blir svårare och svårare. Jag ju den som står för observationen, analysen och filosofin. Vissa upplevelser måste utgå från mej. Och med detta vill jag inte alls framstå som "15 minutes of fame"!! Usch, nej för dom som bloggar om sitt tråkiga vardagsliv!! Denna blogg är till för att starta en tanke hos dej som läser. Inte huruvuda jag valde mellan äpple eller bananer, pampers eller libero. Så förstå mej om jag någongång trillar in på mitt egna privatliv med observationer.

En klok klient sa till mej en gång, då hon var, milt sagt, irriterad på sin man, att man blir som sina föräldrar ju äldre man blir. Denne klient hade inte mycket gott att säga om sina svärföräldrar, varav den maxade irritationen på mannen.

Först måste jag säga att jag älskar mina svärföräldrar, dom är helt fenomenala! MEN, min man börjar bli precis som sin far! Samma uttryck, samma åsikter, samma suckar och samma rutiner. Låt mej säga så här - Jag gifte mig inte med min svärfar, jag gifte mej med min man. Jag blev kär i hans egenskaper, hans åsikter och hans uttryck. Gud, vad ocharmigt det är när ens partner börja likna ens svärfar/mor!! Varför händer detta??

Oavsett om man har en bra eller dålig relation till sina föräldrar, bra eller dålig uppväxt så vill man väl inte bli som sin morsa eller farsa?? Detta tycker jag är oerhört intressant. Genetiskt eller har du blivit formad som barn? Och varför kommer formationen isåfall så sent i livet? Den borde ju komma när vi är unga, innan minnet slitits ner och du inte riktig har funnit din plats i livet. Denna observation är inte bara från mitt eller min klients håll, detta har jag hört från många olika förhållande. Alltså stämmer det i de flesta fallen. Jag tycker dock inte alls att jag är som min mámma, men vem vet...

Fem dagar i stugan i Berga i Småland har också avverkats sedan sist. Min blivande 7 åring som är hysterisk med att leka här hemma och inte alls har hajat det här med mindfulness, utan hela tiden måste veta vad som händer efter det som ska hända efter det som just nu händer - njöööööööööt av stugan! Där finns ca tre saker att göra. Köra gräsklippartraktor (vilket är hysteriskt kul), gunga och bada i insjöarna som i dagsläget ligger runt 18 grader. Brrrrr! Jag var något orolig för att jag o min man skulle bli sönderstressade av dotterns tjat om att göra göra göra. Mer orolig över min egen chans att koppla av, än över dotters rastlöshet. Efter en dygn sa hon "Jag gillar att vara här", efter 4 dygn sa hon "Jag vill aldrig åka härifrån".

Då förstod jag att även barn gillar att bara vara. Detta trodde inte jag var möjligt. Att inte hetsas av andra kompisar att resa till Legoland, BonBon-land, Tivoli, Liseberg, Gröna Lund, Cirkus hit o dit eller Astrid Lindgrens värld för den delen. Vi hade lyckats! Som förälder känns en tripp ut i naturen och att använda det som redan finns (även om det är trasigt och 30 år gammalt) som den ultimata barnuppfostran. Det finns inget som känns bättre att ge sina barn. Låter konstig kanske, men du vill att dina barn ska vara kreativa, tacksamma och lugna. Dessutom att fascineras av monster-sniglar, hackspettar och fiskarna i vattnet - då har man gjort något rätt. Det var så skönt att se henne lugn och nöjd. Varför trissas denna GÖRA hysteri upp barn emellan? Eller är det vi vuxna som fortsätter att tävla i vém som ger mest till sína barn? För det vet väl alla - att ju mer du ger desto lyckligare blir dina barn....?

Jag kan bara beklaga till de barnen som blir överösta av leksaker, kläder och prylar -  detta kommer inte i närheten av att köra mini-traktor med pappa!

Nu ska jag ut och tänka vidare i solen!

C.