...missuppfattningar. Oj oj, vad detta tar energi! Igår var det dags igen. En obetydlig sak för en person är världens undergång för en annan. Vi har alla våra "hang ups" som vi triggas igång på. Troligtvis finns det en vettig förklaring till detta som grundar sig långt tillbaka i tiden. Självklart mår man själv också dåligt för att man inte kan hantera sitt raseriutbrott på ett mer pedagogiskt sätt, men även att man tar åt sig och inte bara borstar det av sina axlar som om det vore lite smuts.
Att känna sig missförstådd, påhoppad eller orättvist behandlad måste ändå vara det som folk överlag slås hårdast för. Man vill bevisa sin rätt och att man inte gjort felaktiga beslut. Vem som har rätt och fel i slutänden är irrelevant. Att man känner som man gör är inget rätt eller fel. Det är en känsla och den är ALDRIG fel. Vad som sedan kan tyckas vara konstigt att reagera på är ju en personlig sak och för det mesta vet man inte ens varför det är så. Det är en begravd känsla som ligger som ett ärr i minnet och kan dessvärre börja blöda så fort något berör. Jobbigt, men vad ska man göra?
Kanske kan man lära sig att bemöta konflikerna, som utlösts av känslan, på ett vuxet och insiktsfullt sätt. Att kunna förklara varför man känner som man gör, och hur tankarna går. På så sätt får din omgivning koll på hur du fungerar och kanske kan man mötas i konflikten nästa gång.
Det viktiga är iallafall att vara ärlig, inte anklagande (sällan gör omgivningen någon medvetet illa), pedagogisk och tvåvägskommunikation. Förstå varandra, och se till att få bekräftelse på att den andra förstår din situation och dina tankegångar. Det känns lugnare för dej att få den bekräftelsen.
C.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar