Att vara fattig student...

...är extra tufft när man har familj. Fördelen med detta är att man blir grymt prismedveten och kan faktiskt få ihop en hel del för ingen peng. För att inte prata om hur mycket du har hemma som du kan använda eller göra om. Många av våra vänner är höginkomsttagare. Många av mina klienter likaså. Jag ser detta som ett tecken på att jag ska lära mig att gräset inte är grönare i den andra kohagen. För visst vill man "unna" sig. Belöna sig själv  för allt slit man lägger för att få livet och vardagen att fungera. Man vill ge sig själv ett pris i duktighet. Man vill känna berusningen av något nytt, något fint. Iallafall känner jag det, varje gång jag unnat mej något. Det känns så bra med den nya prylen, och plötsligt blir du lite gladare och allt slit känns inte längre så slitigt. I 30 minuter. Sen kommer ångesten och du frågar dej själv "var det där verkligen nödvändigt?" Jag har ju allt jag behöver, och mina barn har verkligen allt dom behöver. Istället står du där med tom plånbok, och en hög med räkningar när berusningen sakta släpper. Nu handlar inte min konsumtion om några stora summor, för det utrymmet finns inte. Men, ändå...Många bäckar små! Så onödigt med all denna måste-ha-hysteri. Mest irriterad blir jag på mig själv. Att jag dras in i denna masshysteri. Skit i pennan om den så bara kostar 10 kr!! Varför måste vi hela tiden ha ha ha ha ha?
När jag pratade med en klient om att jag hade börjat plugga, sa han "Åh, det låter jätte kul att få lära sig lite nya grejer".  "Ja, de e det, sa jag. Det är aldrig försent, börja du med". Följande svar är det som får mej att tro att alla höginkomsttagare jag omger mej med är ett tecken. Han sa: "Nej, det går inte. Jag är fast i inkomstfällan"! TACK! Tänkte jag för mej själv. Tack, för att du inte kan. Denne urtrevliga klients dilemma över sin inkomstfälla, räddade min dag. Jag har inte dragit på mej dyra vanor, dyra hus, bilar eller hobbies. Jag har råd att inte jobba ihjäl mej. Jag har råd att utveckla mina sinnen och lära mej nya saker.För detta är jag evigt tacksam. Jag inser att alla andra som jobbar ohyggligt mycket, inte har något liv. Dom ser inte sina barn, dom är utpumpade på helgen och vänner och familj får betala ett högt pris. Är detta ett liv att leva?
Visst kan pengar hjälpa till att ha ett drägligt liv. Inget snack om saken. Men när blir det för mycket? När övergår det oärlighet och stress? Därför gillar jag att omge mej med folk med bra inkomst. Jag får hela tiden bekräftelse på att mitt liv som fattig student är grymt bra! Jag har det bra och jag har koll på vad tjänster och varor är värt. Jag lär mej att uppskatta de små sakerna och min kreativitet är på topp. Jag behöver bara jobba lagom för att ha råd med mina lagom saker.

Vad är du tacksam över idag...?

Go Helg!

C.

<a href="http://bloggping.com%22%3e%3cimg/ src="http://image.bloggping.com/b.png" border="0" alt="bloggping"/></a>