Med stor nervositet...

...ringde jag min man i bilen hem. Jag var livrädd för samtalet, men överlycklig över anledningen. Jag visste att min man inte ville ha fler barn, även om han varit med att skapa detta lilla embryo som nu växte i min mage. Han visste att dagen skulle komma då graviditetstestet visade positivt. Idag var dagen. Jag berättade det som om någon hade dött. Jag ville inte visa min glädje, för jag visste att jag skulle bli avsnoppad med en suck. Sucken kom och jag nästan ursäktade mitt glädjebesked.
Vi hade precis flyttat till vårt hus i Lomma och allt var kaos hemma. Min svärfar och svärmor var hemma hos oss och passade vår 3-åriga dotter. Visste dom? Och VAD visste dom? Jag var så sprudlande glad över mitt besked, men ändå var stämningen märklig.
Jag frågade om dom hört nyheten. Ja, sa dom. Vi vet. Vi pratade om den konstiga situation vi alla befann oss i. Självklart var dom överlyckliga över min graviditet, men samtidig kändes glädjen inte total.
Veckorna gick. Vi pratade inte så mycket om det hemma,  jag ville att tanken skulle mogna hos min man. Visst, jag hade propsat på att jag absolut skulle ha två barn så då tänkte jag att detta var min graviditet och jag behöver inte slänga den i ansiktet på honom stup i kvarten. Han var redan världens underbaraste pappa och man, och jag visste att han skulle fortsätta vara fantastisk mot denna lilla krabat också. Den oron fanns aldrig. Han är full av kärlek och har en stark tro, så i hans värld fanns det inget annat än kärlek till sin familj.
I v 7 var det dags för vaginalt ultraljud. När hade du sista mens?, frågade gynekologen. Usch, det är så flummigt, sa jag. Har faktiskt inte fört anteckning, så exakt vet jag inte. Vi fick gissa oss fram, uträknat på hur stort det lilla fostret var. Men kom tillbaka nästa vecka, sa han. Fostret känns litet om vi ska gå på dina uträkningar. Bäst att kolla en gång extra.
Nästa vecka var jag tillbaka. Fostret var fortfarande litet. Eftersom jag  inte kunde ge exakta svar på senaste ägglossningen, så lät vi det vara. Kanske hade jag räknat fel.
V 13 kom, det var dags för NUPP-test på Malmös bästa ultraljudsklinik, Cura kliniken. Professionella som dom är, och hårt skolade på att inte avslöja eventuella avvikelser, sa barnmorskan bara lite fint Ja, det är lika bra du kommer igen v 18. Du är ju ändå 36 år, och då är det bra med extra kontroller. Tacksamt, men med ett visst vemod, tog jag emot en ny tid om 5 veckor. Visst hade hon tittat på mig med extra rar blick? Vad hade hon för underton i sin bedömning?
Jo, jag hade min magkänsla allt...

Forts. följer imorgon...

Att se till det dåliga...

..är så otroligt mycket lättare än att se till det som är bra. Framför allt när det gäller sig själv.
Och mest när det gäller utseendet.
Jag vet att min kropp är stark och uthållig. Den går och går och går. Visst är jag lite stel här och var. Har t.o.m lite ont här och var. Men det hör till. Ingen lever helt utan smärta eller känslor.
Jag litar på att min kropp tar mej genom vått och torrt. Jag vet att mina löprundor blir snabbare och snabbare. Jag vet att jag kan springa 1,3 mil. Jag är är 39 år och har fött två barn. Mina föräldrar är inga benrangel. Jag vet varför min kropp ser ut som den gör.
Men ändå.... Jag tittar nog på min mage 138 ggr om dagen. Den putar, väller, dallrar, hänger och är full av celluliter. Jag är fixerad vid min mage. Jag är fixerad vid att inte vara fixerad vid min mage Men det går inte. Så fort jag går förbi något som jag kan spegla mej i, glor jag på min mage. Det är hemskt. Det är hemskt att det tar så mycket av min vakna tid. Och det retar mej. För jag är inte på något sätt ytlig. Ganska fåfäng, men inte ytlig. Vem bryr sig om min mage är stor eller liten?? Ingen i hela världen tittar på min mage. Ingen har åsikter eller tittar snett. Inte ens pekar.
När min 7-åriga dotter härom dagen sa "Mamma, du har en tjock mage" blev jag vansinnig och sa "Så säger man väl inte. Jag har ingen tjock mage! Jag är bara väldigt svankig och det är det som gör att min mage putar ut. Titta här från sidan. Ser du nu att min mage inte putar ut, men att ryggen är väldigt svankig?". 
Där sa jag det. Jag försvarade mig själv. Jag sa precis som det var. Min övre, kloka röst talade till min nedvärderande röst. Jag satte mej själv på plats!
3 minuter senare glodde jag på min mage igen... Och äcklades.

Men det är märkligt det där. Hur mycket du än klankar ner på dej själv, så försvarar du samma egenskap när den blir angripen av någon annan. Om din partner småler lite när du inte kommer i jeansen, säger du:. "Vaddå, jag har mens. Min mage är svullen!!" eller "Åh, jag hatar nytvättade jeans!!" Aldrig att du skulle förnedra din kära kropp med att erkänna att du ev gått upp i vikt. Framför allt inte så att någon hör eller ser det. Det strider mot all självbevarelsedrift.

Så, kanske älskar man sig själv... Kanske handlar det bara om perfektion eller kontroll. Jag lider nog dessvärre av båda. Ironiskt eller hur? Du kan kontrollera din omgivning men inte dej själv...
How`s that for a fact?

C.

Tänkvärda citat...

"Ingen kan få dej att känna dej mindervärdig
Om du inte själv ger tillåtelse till det"
                                                  Elenor Roosevelt


"Skorna som passar till en människa, kommer någon annan att kasta. 
Det finns inte en form att leva som passar alla"
                                                                                                     Carl G. Jung


"Varenda dag blir människan korsfäst mellan två tjuvar. 
Den ena är irritationer från igår och den andra är oron inför morgondagen"
                                                                                                       Benjamin Disraeli


"Människan är född fri, ändå ser vi överallt människor i kedjor"
                                                                          Jean-Jacques Rousseau

Egoist...

...när är man det egentligen?

När jag var tonåring sa min bästa vän till mej att jag var en stor egoist.
Trots att detta var 20 år sedan så har det etsat sig fast i mitt minne.
Är jag verkligen egoist? Är man som jag är, när man är egoist?
Förhoppningsvis har jag utvecklats på dessa år!! ;-)) Men idag förstår jag att bakom hennes ord låg ett stort behov av uppskattning och rättvisa som jag inte kunde ge henne. Jag var ingen egoist. Men i hennes ögon var jag det för vi funkade på olika sätt. Hon hade tufft hemma och var "mamma" till sina syskon. Jag var som alla andra "normala" tonåringar och kunde därför tolkas som självupptagen i hennes ögon.
Men tänk, att vissa ord aldrig raderas....
Ibland tänker jag att dessa ord eller fraser, som inte försvinner, kanske är små saker som du ska tänka på i livet. Som en konstant påminnelse. Det är möjligtvis därför jag blev terapeut. Ha ha!
Att jag i alla år vårdat, lyssnat och hjälpt människor i olika situationer.
Nu vet jag med bestämdhet att jag inte är egoist längre! Min dåvarande vän har jag ingen kontakt med längre, men undrar ofta hur henne mönster och tankar har utvecklat sig...

I Sverige är det allmänt fult att tänka på sig själv. Tja, kanske över lag.
Så fort du gör något för dej själv, baktalar folk, med glädje, dej.
Och så fort du äntligen unnar dej något (med ryktet som insats) så har du tusen förklaringar på varför du förtjänar det och försöker sälja in ditt argument för att rentvå din gloria.
Även jag gör det. Säkert expert på det.

Men varför har många så svårt att sätta sig själv i första rummet?
Alltid finns tankarna hos andra. Oron för hur andra mår.
Är det för att det är jobbigt att tänka och känna efter hur man egentligen mår?
Mycket lättare att lägga locket på.
År efter år.
Förr eller senare hinner livet i kapp.
Magkatarr. Axelsmärtor. Sjukdomar.

Min kontenta av det hela är bara att stäng inte ute dej själv!
Jag har genom alla år mött ofantligt många kvinnor som bara tänker på andra.
Jag har också sett vad det gör med deras kroppar och sinne...
Ingen tackar dem. Ingen ger tillbaka.
Det är otroligt dränerande det.

För att bli en bra medmänniska tror jag att man måste ge sig själv uppskattning och omvårdnad för att finna harmoni. En bra balans helt enkelt.
Men hur enkelt är det att balansera rätt? Alltid tippar brädan åt mer eller mindre.


För visst förtjänar du det bästa!
Du är värd det! Du mår bra av det! Du bestämmer själv över dina beslut!

C.

"Sokrates...

...(470-399) ansåg att människan måste lära känna sig själv.
Ett liv som inte har reflekterats och utforskats är inte heller värt att leva.
Människan är född fri, men många lever ändå hela sitt liv i kedjor.
Sokrates metod är att ställa frågor så att människan kan lära känna sig själv och sin situation bättre.
Sokrates ansåg att människan måste födas på nytt, både när det gäller sättet att tänka och handla.
Därmed kunde individen komma till en situation där denne kunde göra reflekterande val.
Om Sokrates hade levt idag, skulle han kanske ha betraktat coachen som förlösare.
Sokrates själv kan betraktas som den allra förste coachen."

"Freud sa att Adlers system var för enkelt. Det tog två år att lära sig psykoanalys pga komplexiteten, medan Adlers teorier kunde behärskas efter bara ett par veckor. Anledningen var att Adlers teorier innebar att det var så lite man behövde veta för att få svar. Adler menade att det var just detta som var poängen. Det hade tagit honom 40 år att göra sin psykoanalys enkel...."

Två bra avstamp i Coachingens historia tycker jag!

Tagit ur boken "Coaching - att hjälpa ledare och medarbetare att lyckas" av Morten Emil Berg

Länk till Boken

Kinesiska element...

Vikten av att vara du!
Vi föds allla i olika element
Dessa element har olika känslor & beteende
Därav har vi olika smak & näringsbehov
Så ät efter årstiderna!
Vi har även olika dygnsrytm
Ditt element styr dina svagheter
Träna efter dina behov
Strunta i andras åsikter om vad som är RÄTT & FEL!

Idag börjar jag med Trä-elementet.


Länk till Litteratur


TRÄ – gallblåsa & lever
 

● Högt hårfäste

● Pondus

● Chefsjobb

● Magkatarr

● Vaknar vid 01-03

● Armarna i kors

● Skeptiska lyssnare

● Ilska, irritation

● Gillar höst

● Äter helst fet mat

Tankens kraft...

....eller kognitivt tänkande.
"Vi kan inte kontrollera livet, men vi kan kontrollera tankarna".
Detta är ett super-citat tycker jag. Många av oss är livrädda att obehagliga saker ska ske så därför skyddar vi ihjäl oss. Våra vidvinkel-glasögon lägger vi på nattduksbordet i hopp om att skyddsbrillorna ska avskärma oss från verkligheten. Ju mer vi tänker ´inte inte inte inte inte´ desto större risk att DET sker. Det som inte skulle ske. Universum dras till dina tankar. Inte konstigt kanske. All din energi samlas kring detta som inte får ske eller kring tankar som inte får finnas.
Å andra sidan så räcker det inte att bara tänka tanken, även om den är positiv. Du måste känna den.
Din goda självkänsla kommer djupt inifrån. Ingen annan kan få dej att må bra.
Bara du.
Inifrån.

För visst ursäktar vi oss ofta när vi får beröm. Vi har alltid en "ursäkt" till varför vi är bra, snygg eller duktig.
Nästan aldrig är det enbart din förtjänst. Fast vi vet alla att det är fel. Det är din förtjänst!
Men allt detta beröm och all denna uppskattning hjälper inte alltid. Sällan till och med.
Du måste känna och förstå det själv.
Inifrån.

Man måste ändra sättet att tänka. Man måste förstå sin känsla.
Tanken styr känslan.
Om du hela tiden tänker på hur dålig du är, hur ska du kunna bli så bra som du vill vara?
Om du tänker på ont du har i axeln, hur ska den kunna kännas bättre?
Om du tänker på hur trött du är, hur ska du orka med dag?

När styr känslorna tanken, och när styr tanken känslorna?

Dåtid, Nutid & Framtid. Det som har hänt i dåtid finns inget att förändra. Du kan bara påverka från nu och framåt. Känslorna kommer för evigt att påverka dej. Känslorna minns alltid. Det är okej.
Tanken är dock alltid föränderlig.
Precis som livet.

C.