Freud...
....ingick i min studielitteratur igår när vi läste om personlighetspsykologi. Jag aldrig läst någon om just Freuds teorier och vad han egentligen stod för. Men Herrejesus, vad många olika psykoteorier det finns!
Vissa tror att vi föds nollställda, kapabla att göra vad som helst, helt opåverkade av genetiska arv. Vissa tror att arv och miljö är den stora faktorn till varför vi är som vi är. Freud och jag, vi tror lika - att vi är som vi är pga uppfostran, dvs psyokoanalysen. För att förstå ditt agerande måste du förstå anledningen till varför. Du kan inte bara helt ändra ditt beteende bara för att finna ditt nya jag. Nä, precis som med allt annat så måste man fatta läget. Detta tror jag funkar bäst. Man behöver inte gräva - men man behöver veta sanningen.

Men en sak som slog mig, är all denna fobi för spindlar, ormar, råttor mm. Vad är det i hjärnan som styr våra fobier? Om man nu har en fläckfri uppfostran (om det nu finns?) och ett harmoniskt och balanserat sinne, varför är man rädd för en liten spindel? Min man är världsbäst, och superbalanserad men livrädd för ormar! Varför är han det? Han som inte är rädd för något i livet! Konstigt.
Det finns då en teori (ytterligare en) som tyder på att man forcerar någon form av trauma eller dålig upplevelse på just dessa varelser. Tex hörde jag en historia om en flicka som fick fingrarna brutna i en bildörr när hon var liten. Dock blev inte bildörren traumat i historien, utan ormen som hon såg en liten bit därifrån. Hädanefter var hon livrädd för ormar då hon associerade denna händelse med en orm.
Men vad vet jag. Vad vet forskarna? De tycks ju inte vara ense om hur hjärnan och det kognitiva funkar ändå. Ju mer man läser och rotar i människans beteende, desto snurrigare blir man. It´s a never ending hole to fill!

Ja, det var bara en liten parantes i mitt bloggande...

C.

Flitiga Lisa...

...ja, vem är hon? Och vad kallas hon i USA och Italien? För Lisa finns överallt.
Lisa är nog den som får flest kvinnor att bryta ihop. Hon bidrar utan tvekan till mest utbrändhet och flest sjukskrivningar. Hon tränger sig in i ditt sinne och förtrollar din hjärna med små djävlar tills du är förlamad av dess trolldom.
Flitiga Lisa är framgångsrik, vacker, karismatisk, organiserad och ofelbar. Perfekt. Alla hon pratar med fascineras av hennes empati och förmåga att lyssna. Sättet hon för sig får omgivningen att titta extra.
Utstrålningen är starkare än Australiens stekande solstrålar. Alla har henne som förebild.

Flitiga Lisa har jag träffat på flera flera gånger i mitt jobb. Bland läkare, kontorister, egenföretagare, studenter, gamla och unga. Överallt. Jag ser henne även till stor del i mej själv också.
Grejen är den att alla grundar sig i samma smet. Alla vill ha bekräftelse på att dom är dugliga.
Alla har omänskligt höga (och faktiskt ganska ointressanta) krav på sig själv. Bekräftelsebehovet stimuleras av berömmet. Blir du berömd får du bekräftelse på att du är duglig. Dessa krav blir såklart omöjliga att leva upp till. Och, ärligt, vem bryr sig om du är perfekt eller inte? Vem har tid att lägga märke till om du är ofelbar eller inte. Andra har ändå full upp med sig själva. Som Flitiga Lisa kommer du att få slita hårt. Bara för att en gång hamna i fåtöljen hos en samtalsterapeut. Du  kommer bli trött på dej själv.
Dessa djävlar som hon planterar i vår hjärna, piskar och drillar oss till vansinne. Mer mer mer! Kämpa hårdare! Bit ihop!
Till sist känner du inte igen dej själv. Du har förvandlats till ett humörlöst kontrollfreak. Det finns inte längre utrymme för röda stoppljus, för försmå filofaxer, snoriga barn eller en snackig kollega. Detta bryter Lisas inrutade schema.
Flitiga Lisa är den vidrigaste personen på jorden!

Utan att låta alltför anlyserande eller professionell så har jag min egen tes på varför Lisa dyker upp hos vissa kvinnor. Barn som inte fått tillräckligt med bekräftelse, eller blivit curlade under sin uppväxt, har ett ouppnåeligt hål att fylla. I hela livet söker man efter bekräftelse från sina föräldrar. I de flesta fall inträffar aldrig denna dag. Man jobbar hårdare och hårdare för att bevisa att man är det perfekta barnet. Men det hjälper ändå inte. Bekräftelsen, kramen, berömmet kommer aldrig.
Man måste lära sig att ta emot berömmet från andra. Man måste öppna ögonen och se till de bredare vidderna. Små hjälpare finns överallt. Överallt! Det är bara du själv som kan välja att se dessa eller inte. Leta inte efter bekräftelsen på fel ställe. Töm inte din bägare i fel hål. Det är ren slöseri.

Det är vi själva som är våra största energitjuvar. Det är vi själv som bidrar till att vi mår dåligt. Vi kan alltid skylla på jobbet, barnen eller hemmet. Det är enklast. Men i slutändan är det du själv som bestämmer till hur du vill leva ditt liv. Möjligheter och vägval sker varje dag. Du är din egen drottning.

C.

Om man hade skrattat....

....så högt att magmusklerna krampade på en öppen gata i Sverige. Då hade folk tittat snett på dej, tisslat och tasslat och bestämt att du varit hög på en lustfylld drog.
Om din bil hade gått sönder på motorvägen, hade du suttit kvar i den och ringt till närmasta anhörig för bogserhjälp. Troligtvis hade ingen, av de hundratalsbilar som susade förbi, stannat.
Idag medans jag vek mitt berg av tvätt, ville jag lyssna på något stimulerande. Jag letade i SverigesRadios arkiv efter sommarpratarna som nyligen gick. Vem skulle jag välja av alla livsöden som berättats. Jag ville välja den jag hade mest förutfattade meningar om, så lotten föll på Daniel Adams-Ray. För mej kändes han som en kille som glidit in på en räkmacka i musikbranschen tack vare sin mamma Kerstin Adams-Ray. ( Länk till programmet)
Jag hade inte ett rätt. Kerstin Adams-Ray är inte ens hans mamma till att börja med. :-))
Daniel Adams-Ray är född och uppväxen i Nairobi, av en svensk pappa och indonesisk mamma.
(Redan där hade han fångat mitt intresse.) Han berättade att i Afrika är det fult att inte hjälpa till. Att inte hjälpa den som är i nöd. Därför är det självklart att 15 personer puttar din bil om den gått sönder.
Om du kör vilse på savannen dyker plötsligt någon upp och ger dej en vägbeskrivning.
Det finns alltid någon där som kan hjälpa dej. Man hjälper hellre fel, än inte alls.
Vidare berättade han att ibland såg han ett par människor som var totalt okända för varandra, stå och skratta musten ur varandra på gatan. Detta var ett sätt att hälsa på någon som man inte kände. Detta skratt efterföljdes alltid av en tystnad. Man hade skrattat så hårt att man var tvungen att vila magmusklerna innan man kunde fortsätta att prata. Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha, hur underbart är inte det? Jag tror afrikaner måste vara det längsta ifrån en svensk man kan komma. Både utseendemässigt och kulturmässigt.
Daniel Adams-Ray hade varit med om många hemskheter också på sina resor, men alltid klarat sig undan. I Stockholms tunnelbana såg han en kille som blev grovt misshandlad. När han försökte avvärja misshandeln blev han själv slagen och hotad till livet. Tåget kom in, och människor passerade.
Passerade. Inget annat. Bara gick förbi. Ingen slog larm, ingen tittade. Detta, berättade han, var mer smärtsamt än slagen han fick.
Jo, jag fick helt klart ändrad åsikt om Daniel Adams-Ray. Jag är glad att min fördom försvann! Fördomar ska alltid försvinna.
Han är ingen "räkmackekille" som tagit korta vägen.
Han hade en historia att berätta. Han fick mej att tänka efter. T o m att skämmas lite för min svenskhet.
Varför behöver vi i i-länder aldrig vila våra magmuskler efter en skratt-attack? 
Sorgligt sällan hör man sig själv säga "åh, gud, vad det va länge sedan jag skrattade så mycket".

Jo, för att Flitiga Lisa finns. Och henne leker man inte med!

C.

"Indianen gjorde mej sårbar"...

Jag läser en bok just nu om Ingrid Betancourt som satt i ett fängelse i Amazonas i 6,5 år.
(Även tystnaden har ett slut)
Att kunna överleva detta helvete rent mentalt är för mej en gåta. Ingrid Betancourt höll alltid huvudet högt och lät sig inte påverkas av medfångarna som mer och mer föll i egoistens grop och sålde sin självrespekt för överlevnad. Ingrid bröt nästan aldrig ihop eller visade känslor.
Men en mening i boken väckte något inom mej.
"Indianen gjorde mej levande och sårbar. Utan honom hade jag kunnat stå emot."
Ingrid stålsatte sig mot känslor då sårbarhet utnyttjades till fullo av FARC-gerillan. Men på en lång lång vandring genom djungeln följde en indian med som bärare. Denne indian var snäll, leende och hjälpsam. Han kändes ärlig. Han väckte värme och fördolda känslor i Ingrid, som hon förträngt i en evighet. När så en gerillasoldat var elak mot henne började hon för första gången att gråta.
Hon skämdes för att hon visade sig sårbar och åtkomligt, att soldaten lyckades knäcka henne.
Den värmen och kärleken indianen väckte hos henne gjorde henne sårbar. Det var så mycket lättare när inte han var med för då kunde hon stålsätta i denna hårda och känslokalla miljö.
Är ni med?
För visst är det så, om man lägger locket på är allt så mycket lättare. Känslobanan blir som en E6:a. Men så plöstligt blir man berörd. Man vet inte varför. Ett farväl på en film. Ett foto på en vän. En sång som spelas på radion. En känsla djupt inom en väcks plötsligt från de döda och kommer till liv igen.
Man brister.
Själv råkar jag ut för detta hela tiden. Ibland storgråter man till Bambi, eller bryter ihop i duschen. Men jag ser det också hos mina klienter. Hur deras magar är stora som luftskepp av fördolda känslor.
"Jag begraver dem där så länge så kan livet gå vidare". Sen faller man.
För faller gör vi alla. Vissa landar på en studsmatta och vissa på ett stengolv.

Så var inte så slätstruket svensk! Sjung, skratta och dansa. Annars får du kanske ont i magen....

C.

Missbruk....

....hur mycket tålamod ska man ha med denna konstigt hemska "sjukdom".

 Ja, jag skriver det inom "..."

Då är detta ändå en böna som maniskt följer Uppdrag:Missbruk, Celebrity Rehab och levt med en heroinist i 3 år. Jag har gått på Al-anon möte och Narconon möte. Jag har förlorat min dåvarande pojkvän pga heroin.

Själv är den tyngsta drogen jag provat cigaretter. Ändå har jag en fascination för hur hjärnan fungerar och hur drogerna trollbinder och tar över hela excistensen. Hur djävulen invaderar sinnena och förändrar personen till ett monster. Men är det en sjukdom? Hur kan det vara en sjukdom och vad är det isåfall som gör det till ett sjukdomstillstånd?

Idag läste jag i aftonbladet om en kvinna som blev nekad titthålsoperation i knäet pga rökningen. Läkningsprocessen blir långsam och det är en ökad risk för blödning. Kvinna blev uppenbarligen så vansinnig att hon tycke att Aftonbladets läsare nog skulle sympatisera med henne. Hon kände sig diskriminerad som rökare då hon blivit nekad vård.

"Jag är 56 år gammal och ingen ska säga till mej vad jag ska göra", sa hon.

I mina ögon känns hon mer som en 2,5 åring som trotsar sin mamma...

Sånt här gör mej upprörd! Varför förstår man inte att andra vill dom väl och att det inte handlar om att ställa sig över någon annan.

Förra veckan såg jag en dokumentär om Englands fetaste kvinna som dog i anorexi på 125 kg!  Hur bisarrt är det?? Kvinnan var 39 år och fyrbarnsmor. Hon vägde ca 250 kg och hade inte gått ut ur huset på 7 år. Hon var deprimerad, håglös, mörk under ögonen och skar sig själv när hon inte fick sin mat enligt önskemål. Den enda gången man såg någon form av hopp och gnista i ögonen var när hennes matleverans på 8 påsar skitmat kom.

Då lös hon.

För att inte dö inom 5 år genomgick hon en magsäcksoperation. Hon rasade i vikt och för varje kilo hon gick ner åt hon mindre för att så snabbt som möjligt återfår sitt gamla liv som smal. Efter ett år hade hon gått ner 125 kg, dvs halva sin kroppsvikt. Vid detta laget åt hon i stort sett ingenting och kollapsade till sist. Hon hamnade på sjukhuset pga krafig undernäring och till sist föll hon koma. Hon dog av anorexi, 125 kg tung.

Snacka om missbruk! Från att äta ohjäl sig svalt hon ihjäl sig. Hon skulle verkligen blivit inslussad på rehablitering av psykologer och läkare för att kunna hantera sitt matmissbruk. Så sorgligt och så sjukt.

Jag för min del har otroligt svårt att dadda med dessa missbrukarna. Jag fascineras, men vill bara skaka om dom.

Min stora förebild är Dr Drew. Han har 721 diplom på väggen som intygar att han kan sin sak gällande missbrukspatienter. Vilken förståelse och vilket tålamod!

Detta är såklart en sak som jag måste jobba med stenhårt, att inte döma eller nervärdera missbrukare eller de svaga. Generellt har jag otroligt svårt för "svaga" personer. I min coachning borde jag troligtvis ha fler av dessa klienter för att lära mej hur dom tänker. Dom måste få lära mej helt enkelt.

Bryt ihop, samla ihop spillrorna och ge järnet - det är min filosofi.

C.

Ett speedat huvud...

Det har jag idag. Ni vet de dagarna när man inte kan stänga av den kraftiga strömmen av in- och utgående tankar. Tankarna far igenom huvudet med samma kraft som vårfloden dundrar fram i Amazonas.

Jag får huvudvärk och ont i käkarna.

Jag kan inte stänga av.

Jag kan inte hindra tankarna från att fara fram.

Inte ens på natten.

Jag kan inte slappna av.

Inte ens att sätta sig i meditationsläge funkar. Min kropp känns stel och öm.

All energi rusar upp i skallen.

Jag blir galen!

Det finns två alt enligt min egen analys.

1. Jag är understimulerad efter 7 v ensam med barnen under sommaren. För mycket barnsnack och barnnivå för min del.

2. Jag har återfått min energi efter 7 v barnen. Jag har tusen-en ideér och desto mer jag sitter vid datorn och googlar desto mer speedat blir mitt huvud. Jag blir ivrig och nyfiken och kan inte lugna ner mig.

Trots att jag numera även kallar mig stressterapeut, så har även min sol fläckar.

Nä, jag vet inte hur jag ska slappna av!!

Detta tillstånd kommer titt som tätt, så det är numera ett ganska känt läge för mig.

Det värsta är på nätterna.

Jag är trött hela dagen för att mitt huvud tröttar ut mej, men när jag ska sova är jag inte trött vilket resulterar i att jag somnar sent och sover dåligt.

Visst blir man trött på sig själv....?!

Nu är jag så trött så trött. Men ingen vila - iväg att hämta på dagis, skola mm

Tänk om jag bara kunde kunde lägga mej lite.

Tänk om jag bara kunde sluta trycka upp min tunga i gommen.

Tänk om min huvudvärk kunde försvinna.

Det får nog bli ett glas eller två ikväll - det är den bästa avkopplingen, ever!

Jag ska bara...

C.

Synestesi....

...vad är det?

I hela mitt liv har jag sett ord och siffror i färger. Månader och veckor som diagram.

Att inte alla ser månader i spalter eller veckor i vågräta rader känns för mig helt onaturligt.

Att inte 55 och 77 skulle vara olivgrönt känns ännu konstigare. Att inte alla kan se att namn som Joel är mörkblå, Elísabeth - ljusblått eller Lisa - gult tycker jag är konstigare än tvärtom. 1 - gul, 2 - röd och 3 - blå. Det var först när jag läste i Sydsvenska Dagbladet om en tjej som såg ord och tal i färger och former, som jag blev medveten att inte alla såg som jag gjorde. "Det e ju detta jag har"! skrek jag.

Synestesi.

Detta kan ju också förklara att jag ibland har svårt för namn och siffror. Jag kunde ge min högra arm på att en person bodde på nr 55, när det visade sig vara nr 77. Dessa siffror ingår i samma färgnyans därför blir färgen starkare än numret. Ibland kan jag kalla Elisabeth för Annette eller Ann-Christine - samma blåa nyans.

Hmm, skumt va? För mej helt naturligt. Jag kan å andra sidan inte förstå hur man inte kan se Moa i grönt. När du ser Januari-December...hur ser du månaderna då? I staplar såklart!! Inte...?

Allt är så underligt att vi ser ord och månader på olika sätt. Vad betyder det?

För en gångs skull är jag iallafall fascinerad av mej själv. Ha ha ha!

C.

Länk till Litteratur