Bestämma eller Ömma...

Jag har en idol. Trots att jag snart är 40 år gammal så har jag faktiskt en idol. Han heter Ceasar Milan och är alla hundars representant. Han är en amerikansk mexare, två sombreros hög, kritvita tänder, bor i Californien och har en utstrålning som får Hollywood-skylten att välta. Jag kan nog till och med sträcka mej till att säga att jag avgudar honom. Varje gång Mannen som talar med hundar går på TV4-någonting (vem kan skilja alla TV4´s kanaler åt nu förtiden??) så sitter min man och jag som klistrade. Ceasars motto är alltid att det är ägaren det är "fel" på och inte hunden. Det handlar om vilka signaler man ger hunden och vilken energi man utstrålar. Det handlar om att vara en ledare. Att leda sin flock. Hundar överlever inte utan sin ledare utan blir villebråd utan säkerhetslina. Ibland skickar Ceasar in en Mentor-hund från sin flock som visar "problemhunden" var skåpet ska stå, och hur man uppför sig som jycke. Direkt ändrar den förvirrade/nervösa/aggressiva hunden sin attityd och följer sin ledarhund som kommit på besök. Hundar är som formbara varelser som gör som alla andra och framförallt som sin ledare. Ledaren har alltid rätt och föregår med gott exempel.

TÄNK om vi människor också hade funkat så! Detta tänker jag ofta på.
Men så här tänker vi:
- Vem är du som säger vad jag ska göra!?
- Vad ger dej rätt att bestämma över mej?
- Ska du nu bestämma över det också?!
- Jag gör väl som jag vill!
- J-la besserwisser som kommer här och bossar!
- Vem tror du att du är?
- Så här har jag alltid gjort och det funkar hur bra som helst!

Suck....
Nä, inte en chans att vi följer vår ledare inte. Vi är envisa individer som ska klara oss själva. Vi ser hjälpande händer som ett bestämmande istället för ett hjälpande.
Är du inte så? GRATTIS, du har lyckats ändra dina tankar och förstår innebörden av att hjälpa varandra!
Men allt för många av oss ser inte skillnad på att Ömma och på att Bestämma. Direkt utgår vi från att någon vill ändra på oss, bort ta oss vår rättighet att tycka och tänka. Att någon vill bossa runt oss som dammvippor eller nedvärdera våra egna tankar och beslut. Visst låter det urbota fjantigt när man ser det i print? Ändå så sker denna värdering och tanke hela tiden...

-Sätt dej på denna stolen istället = denna platsen är bättre
- Handla på Ica istället - det är billigare för dej
- Ta motorvägen istället -  det går snabbare för dej så slipper du köer.
- Kom ska jag hjälpa dej - jag veta att du kan men jag VILL hjälpa till
- Ringer du det samtalet? - du har mer kunskap om detta ämne 
- Fixar du mat? - din mat är såååå god
- Tar du med dej barnen? - barnen vill så gärna vara med dej


Lika illa är det med de som går och gnäller och sedan när de erbjuds hjälp så är det egentligen inte så farligt. Men sluta gnäll då, eller ta emot hjälpen som erbjuds! Hela tiden den här övertygelsen om att vi inte behöver någon annans hjälp. Kan själv.
Tänk om vi hade varit Ceasars hundar. Glöm psykologer, terapi och psykakuten.
Skicka in ledaren så tar vi efter i hans/hennes sköna skor. Vi förstår att ledaren har rätt och vill bara framstå med gott exempel. Ledaren vill vara vår hjälplina. Vår mentor. Vår spegelbild. Inte vår konkurrent.

Vem som är ledaren?
Hmm....det återstå att se.

Igår behandlade jag en kund som nyligen börjat arbeta som röntgen-sjuksköterska . Hon berättade ett intressant fenomen som hon redan upptäckt, avdelningarna emellan. Tex att röntgen talar illa om medicin avd. Medicin talar illa om kirurg. Kirurg talar illa om onkologen osv. Alla pratar skit om varandra, och tycker att alla som inte arbetar på deras avdelning är inkompetenta. Hmmm...intressant tyckte jag.
Här kommer verkligen "subkulturer" in, som vi nu pratat så mycket om i min Samtalsmetodik. Dvs att olika avd skapar sina egna kulturer, regler och lagar. När dessa subkulturer möts uppstår internt krig. Dessa kulturer (läs avdelningar) har jag skapat sin egen ö och deras regler tycks ju vara bäst.
Sedan tänker jag vidare på att om hade man som extern berömt tex medicinavd för att de gör ett otroligt bra arbete och verkligen framställs som änglar, hade de ändå bara ryckt på axlarna och sagt "Äh, men näeeä jag gör bara mitt jobb". 
Är inte detta märkligt? Först bygger man upp sin ö/kultur/avd på skitsnack, regler, antagningar & värderingar. Sedan när man får beröm så kan man inte ens ta emot detta? Är detta typiskt svenskt eller?

Denna företeelse tycker jag är så märklig. Förstår du beteendet?
Varför trivs så många personer med att baktala och smutskasta andra? Ja, visst för att de mår bättre, känner sig starka bla bla bla. Men den anledningen är inte bra nog. Varför måste man må bra på andras bekostnad? Nä, jag fattar inte. Varför kan man sedan inte stå sitt kast och tycka att man är grym när man väl får beröm?

Förra terminen hade vi grupp-psykologi. Jag och mina kursare skulle iscensätta ett scenario på ett företag där olika avdelningar kom i luven på varandra. Jag skulle agera coachen som var inhyrd för att lösa detta "problem". Det började bra, men sedan när jag hamnade på "ragatan" som styrde och ställde med de unga och nyanställda, fick jag problem. Denna karaktär var bitter, nitisk, stolt, konflikträdd, äldst och i sitt tycke bäst. Jag blev helt ställd, och kände hur ursinnig jag blev på denna fyrkantiga och envisa karaktär. Jag visste inte hur jag skulle komma igenom hennes sköld. "Nähä, vi har iiiiiiinga problem här inte. Här är aaaaaaallt sååååå bra," sa hon.
När vår lärare sedan kom in tog vi upp situationen med henne. Hon sa då att karaktären som "ragata" var den som behövde mest beröm och uppmärksamhet. Trots att hon klappade sig själv på huvudet och tyckte sig stå över alla andra, så var det detta som skulle uppmärksammas. Det var hon som hade problem och inte de unga, utstötta tjejerna.
Genom att berömma och uppmärksamma mobbarna eller ragatorna så kommer man lättare åt problemet.
Jag har aldrig sett det på det sättet. Jag har hela tiden tänkt att jag skulle tala de tillrätta med coaching. Men det är fel sätt. Det korrekta är inte att omvända, utan att uppmärksamma och berömma.
Gud, vad jag har lärt mej mycket på det!
Tänk i de banorna nästa gång ni träffar någon som behandlar er illa. Hur svårt det än är!

En stor eloge till min kursare Iren Broman som gjorde en strålande insats som ragata!! :-))

C.

Till er som vågar...

Detta inlägg tillägnas er som vågar! Ni som vågar ta steget som ingen vågar.Gå dithän ingen orkar. Eller utforska er nyfikenhet, trots gupp på vägen. Ni som inte ger upp er dröm, och ni som följer er magkänsla.
Ni som lämnar allt för nya äventyr. Flyttar och börjar om. Nytt språk, inga vänner, inga traditioner och inga rutiner. Till er som köper det där Bed & Breakfast på Samoa, till er som börjar ett nytt jobb på okänd mark och till er som letar efter er dröm tills ni finner den.
Till Thord & Birgitta Dahl i Manila. Som kanske inte följer sin dröm, men sitt hjärta. Som sliter för barns rättigheter, räddar liv, startar yrkesskolor, bygger näringskliniker och utbildar föräldrar som inte vet. Som flyttat från Sveriges trygga vrå, till det okända för att hjärtat sagt så. Som många, många år bott utomlands på de fattigaste ställen där de behövs som mest.
Till vår granne Anders, som bott i Malaysia i 6 år, och arbetat som flygtekniker i hela sitt liv. Som transporterat isbjörnar över världsdelar, flugit till platser vi inte kan uttala och levt sin dröm Som nu är nöjd.
Till Maria Lindh som river upp, flyttar, byter jobb. Som börjar om. Mitt i livet.
Till alla svenskar som flyttat utomlands och byggt upp ett nytt liv!
Till alla er som utmanat era kroppar, smakat blodet i munnen, rest sig och gått vidare....!

Ett otal gånger har jag suttit på mitt jobb och läst Svensk Damtidning på lunchen och drömt mej iväg. Konstigt, tänker ni. Svensk Damtidning är kanske inte den man förknippar med drömmar och resemål. Men där finns alltid en artikel i varje nummer om svenskar som flyttat utomlands. Frankrike, Italien, USA, Shanghai mm
Hur ett erbjudande dök upp, eller kärleken. Hur drömmen lockade eller hur de helt enkelt tröttnade på sitt liv i Sverige. Tog steget och drog.
Varje gång fick jag fjärilar i magen när jag läste dessa artiklar. Jag bodde i deras hus, kände doften av flora i den torra varma luften. Hörde syrsorna spela när jag satt i skuggan på min altan och njöt av de färska, lokala råvarorna på min tallrik. Hur jag vandrade runt på det stenlagda golvet i mina sandaler och skira klänning.
Hur jag varje morgon vaknade och kände mej nöjd. Nöjd över att ha följt mitt hjärta.

Hur ser din dröm ut?

Detta inlägg är till alla er som bryter er loss från det trygga. Från rutinen som är skön, men ack så förutsägbar. Till er som vågar.
Med detta vill jag inte alls försumma eller nervärdera alla er andra, (inklusíve mej själv!!) som är fullt nöjda mer era liv och rutiner. För viktigast av allt är du är nöjd med dina val. Det finns inget rätt eller fel i detta inlägget. Bara en liten extra hyllning till er som gjort det jag drömmer om. Som har den där inre drivkraften av utföra.

Ska bli spännande att se vilka minnen man har när man sitter där på hemmet och tänker tillbaka. Vem vet..?

Ménerbes, Provance 2010.

 

Demoner...

....som bara uppstår i hjärnan. Varför?

Åter igen har jag fängslats av ett människoöde via "Uppdrag Missbruk" på TV4 Fakta. Det var förra veckan då en 21 årig kille var grav missbrukare. Hans lever hade lagt av och läkarna förbjöd honom att dricka då hans lever inte längre kunde filtrera. Han riskerade att dö av alkoholförgiftning. 21 år, det är bra marscherat det!! Hans uppväxt dominerades av missbrukande föräldrar, skilsmässa, våld och syskondöd. Han var tungt skambelastad och hade under hela sin uppväxt hört ord och tillrop som inte ens de i helvetet kan uttala. Usch, det var så tragiskt...

Det som fascinerar mej i hans, och många andras historia, är alla mörka tankar. Då menar jag inte en depression eller dåliga tankar. Jag menar DEMONERNA som tar över hjärnan.
När man är en nyfiken filur som jag, och vill förstå hur saker och ting fungerar, blir jag helt gripen av detta!
Vad är det i hjärnan som gör att demonerna tar över tankarna?
Killen som nämns ovan, trodde inte på godhet. (vilket man kan förstå) Han hade gjort 100-tals bilder på demoner, djävular, helvetet mm Detta mörka hade totalt tagit över hans tankar. Som en förgiftning.
Varför, och hur fungerar det? Varför har hjärnan förmågan att utveckla och ta emot så många mörka tankar? Vad är det som gör att dessa klamrar sig fast i sinnet? Oavsett hur mörk och hemsk din uppfostran varit, så tycker man att någonstans i huvudet borde det finnas en liten sol som ger hopp.
Men nej, det verkar som att har dessa demoner väl fått grepp om ens tankar så sprider de som en löpeld.

Om man ser till sig själv, så kan vi ha deppiga dagar och kanske t o m en och annan mörk tanke. Men vi tar oss ur det, och rycker upp oss.
Dessa andra som inte gör det... Vad händer rent medicinskt, undrar jag?

Mitt intresse för hjärnan tycks vara uppenbart, den är så otroligt fascinerande! Att hjärnan är så formbar, så manipulativ och faktiskt också livsfarlig. Tänk så många personer som tar livet av sig pga sina egna tankar!
Jag har läst både Hjärnan och dess medvetna tillstånd och Kognitionsvetenskap, det var svåra kurser men min puls var konstant på max. Emellanåt skrattade jag, emellanåt slet jag mitt hår. Hjärnan är så konstig men så komplex. Allt som händer i uppväxten, ord som sårar, droger som förgifter, tankar som förpestar, beröm som lyfter, joggingturen som rensar, skräpmaten som ger skam, sömnen som stärker eller sänker, ensamheten som isolerar och socialt samspel som berikar. Allt allt kommer av tankar!
Jag ser demonerna som en svart sot som tränger sig in i blodbanorna, blockerar solen och manipulerar det goda med sina mörka trolldom. Att hjärnan tillåter detta, är den inte smartare än så? Skulle inte det goda vinna över det onda...?

C.

"Jag sitter på ett café i Paris...

...och knappar på min laptop. Bredvid mej har jag den fylligaste, lenaste och mörkaste latte machiato, perfekt skummad till toppen av guldkanten på min mörkgröna kopp. Väggarna förtäljer att den slitna medaljongtapeten borde fått sig ett ansiktslyft för flera år sedan. Schackrutorna på golvet har blivit matta av alla passerande människor på väg till jobbet, vännen, föräldern eller mötet. Människor som hastigt stannat till för sin dagliga dos av koffein. Alla på väg någonstans, till någonting. I bakgrunden spelas en dov Nina Simone som försöker göra sin röst hörd genom allt sorl av människor.
Jag sitter i min egen värld, oberörd av pulsen runt i kring. I ordets värld, där jag med egna meningar skapar mitt eget liv. Orden tar mej dit jag vill och fantasin bestämmer vägen. Mitt knappande tar mej ut på en resa jag inte vet slutet på. Inget är omöjligt eller skrämmande. Jag befinner mej i min egen bubbla. I min bubbla där jag har full kontroll på mitt liv och mina val. Jag bestämmer på min egen ö. Där är solen aldrig för stark och molnen aldrig för mörka. Där är balans för att jag skapar min egen balans. Inget stör. Ingen stör. Jag gillar att själv skapa min ö. Färglägga blommorna, göra bergen lagom att bestiga och sjöarna tillräckligt varma att simma i. Allt finns där - i min dator. I min skrift.

I min Paris-lägenhet är takhöjden som evigheten, och fönsterna som drömmarnas spegel.
Allt som finns där är saker som används. Inget överflöd. Inget onödigt. Interiören går i svart och vitt. Kalt men balanserat. Mitt, annars kaotiska, huvud blir lugnast så. Inte för mycket eld, vatten, metall, trä eller jord. Nä... helt neutralt.
Kläderna är vikta och placerade i oklanderlig ordning. Liksom allt annat i mitt hem. Allt finns på plats och inget stör. Ekot som emellanåt skorrar ger mej en känsla av luft och frihet. Det behövs för att behålla kontrollen. Lusten att undanröja onödiga hinder är obefintlig. Inte heller har jag intresset att lägga fokus på annat än det jag mår bra av. Det vill säga ting utanför min ö.
Måhända att jag lever ett ensligt och osocialt liv, men det är i betraktarens ögon. Inte i mina. Jag älskar min ö. Jag har ju skapat den.
Jag älskar det perfekta. Jag älskar där allt är precis som det ska vara. Allt är där det ska vara. Inga vassa strå som sticker mej i sidan. Inga stenras på berget jag bestiger. Inga strömmar som sänker mej.
Allt är i balans.

Solen värmer mina kinder och det ljummiga sommar-regnet fuktar mina tår.
Däremellan fylls mitt hjärta med välbehag. Ett välbehag av full kontroll och balans.
Men bara på MIN ö..."

C.

Jag vet vad jag är för en...

Jag är en sån där som inte kan vänta till slutet. Som alltid vill komma till målet. Till slutet.
Tack vare gårdagens blogg och respons, så kom jag på det.

Jag är en sån som gärna fyller i andras meningar, för att dom inte fort nog kommer till saken.
En sån som kollar lösningar i korsord om jag inte kan, för jag har inte tålamod att vänta på min egen hjärna.
En sån som drar sönder hårsnodden om den trasslar in sig i hästsvansen, istället för att strategiskt snurra upp den. Men det tar ju säkert 10-20 sek längre tid... Vem har tid?
En sån som spelar klart ett spel på iPhonen på 4 dagar, bara för att det ska ta slut.
En sån som konstant tappar saker för att jag inte ser vart jag ställer det.
Jag har redan blicken på nästa ställe.
En sån som planerar hemresan på ditresan.
En sån som aldrig är på plats...

Vad hände?

Det enda jag pratar om är Mindfullness - att leva i nuet.
Eller ett citat från min lärare Peter Nisses: "målet är ingenting, resan är allt".
Hur kunde jag hamna utanför min egen filosofi utan att märka det? Dessutom är det galet kul att jag går en utbildning i målsättning! Jag är väl dessutom den som konfronterat denna filosofi mest på föreläsningarna. Jag har varit starkt kritisk till coachandets "målfixering". Det ges nästan inget utrymme för reflektion, utan målet ska sätta upp direkt.

Ibland blir det verkligen snurrigt.

Det är därför jag vill veta vad jag ska göra när jag blir stor!
Jag vill komma till slutstationen. Hoppa av och stanna där ett tag. Att veta att det blev bra. Att komma hem.
Idag har jag inget direkt mål. Det är det jag försöker finna. Jag har en vilja av stål. Jag är kreativ och hittar på nya saker hela tiden. Jag har otroligt många ideér.
Men inget känns riktigt 100.

Det är DÄRFÖR telefonen är tyst.

Det är för att jag ska stanna upp. Känna in. Bli frustrerad över att inget händer.
Filosofera över det. Komma på. Prova igen. Vänta in. Osv...
För en sån som mej, en missbrukade avslutare, är detta som att vara på avgiftning.
En tyst telefon.
Frustrationen blir total.

Nu vet jag. Jag ska vänta. Vänta in andras beslut som kan leda mej framåt. Vänta på att bli klar med det jag påbörjat. Det kommer det som komma skall.

Idag känner jag det inte. Men jag förstår det.
Känslan kommer när det är rätt.
När örnen har landat...

C.

Vad ska man bli...

...när man blir stor?
Mitt i livet. Mitt i surret. Mitt i de villrådigas tornado. Är det detta som kallas 40-års kris? Eller är det detta som helt enkelt betyder att "det är dags att byta bana i livet, men att man vet inte till vad"?

Att arbeta som terapeut har känts som mitt kall under alla år. Jag är grymt duktigt på det jag gör. Jag blir uppskattad, bokad, beryktad och berömd. Men min kropp är trött. Min kropp orkar inte slita så hårt längre som det krävs för att dra in alla pengar som behövs.
Jag börjar studera på Malmö Högskola. Åh, så kul!! Helt rätt och det är vansinnig roligt! Uppåtspiralen snurrar på. Hemsida görs. Och vilken underbart hemsida dessutom. Blir fortfarande varm i kroppen varje gång jag ser den. Vacker som en tavla. Visitkort trycks upp och nyhetsbrev planeras. Nu ska det coachas!

Men det är helt tyst...

Samtalet kommer. Men det handlar inte om coaching. Det handlar om ett helt annat företag. En helt annan bransch. En helt annan värld. "Vill du ta över?" 

Alltså vänta nu lite här! Detta var inte alls min plan! Så här skulle det inte bli! Stoppa Pressarna, vad händer i mitt liv och varför får inte jag vara delaktig till dessa beslut?!? Vem dumpar detta öde på mej?!

Det är ett lockande erbjudande. Mycket lockande. Det är därför min förvirring är total.
MEN, jag skulle ta examen i Samtalsmetodik våren-12. Jobba för Manpower hösten-12 och sedan ta en kandidat våren-13. Sedan skulle jag få ett riktigt jobb. Ett sådant med anställningsbevis och lön den 25:e.
Så skulle det se ut.

Men vad händer nu då?
Vad ska jag bli nu då?

När vet jag att jag är stor och har blivit något? Vad är kriteriet för det?
Nu är jag bara en fattig student som är inne på fel spår.
Tåget går åt fel håll. Åt vilket håll? När kan jag hoppa på?

Jo, det vankas nog 40-års kris.
Konstigt att det bara kommer sådär av sig själv...

C.